Fördjupning: Så undvek Hedby vägförrättning – men i Heden gick det inte

I Heden försökte byalaget hitta en väg runt lantmäteriförrättningen som ska fastställa hur mycket varje fastighet bidrar till de enskilda vägarna när det nya regelverket börjar användas i Leksands kommun.

Planen att använda vattenledningsföreningen i Heden som kommunens motpart sprack när det inte gick att få full enighet från alla 63 delägare. Men någon mil söderut i Hedby utanför Djura har de lyckats med en alternativ lösning i form av en gammal byordning.

— Just nu har vi en bra sammanhållning här och kan komma överens. Jag vill inte att det ska slås sönder i en lantmäteriförrättning där vi ställs mot varandra i byn. Vi behöver ha kontroll på underhållsskulden som kommunen lämnar över och vilken vägstandard vi behöver innan vi diskuterar fördelning av kostnader, säger Per-Anders Winge, ordförande i Hedby byalag.

Det är ett komplicerat ämne där det råder oenighet om många grundförutsättningar. Därför börjar artikeln med två kapitel om bakgrunden och begreppen som används. Sedan fortsätter texten med alternativet som Ullvi och Hedby har hittat, motgången i Heden, olika byars varierande förutsättningar, byföreträdare som känner sig motarbetade och avslutningsvis en utblick mot framtiden.

1. Kommunfullmäktigebeslut från 1972 har upphävts

Leksands kommun har etappvis under de senaste tio åren tagit beslut som ska klargöra förutsättningarna för fortsatt kommunal vägskötsel (alternativt bidrag som stöd till väghållningen) för cirka 33 mil enskild väg i byar, småorter och tätorter. Det beslut som gällde sedan kommunsammanslagningen på 1970-talet har upphävts och ersatts av ett nytt regelverk.

Formuleringen att “ansvaret lämnas över” är omdebatterad med argumentet att det alltid har varit vägs ägare som har haft det juridiska ansvaret, även under perioden då kommunen ordnade allt kring vägarna.

Att det saknades tydliga aktiva motparter till kommunen är en annan av luckorna i den praxis som följde av tidigare beslut. Kommunen har även tryckt på att ifall vägarna ska hålla god standard framöver så måste det in mer pengar. Där finns det andra sektorer inom kommunens uppdrag som ligger i den andra vågskålen, exempelvis skola, vård och omsorg.

Därför är det beslutat i kommunfullmäktige att även vägarnas ägare ska vara med och bidra när vägarna ska rustas upp. Men de ska inte göra det ensamma.

— Det av kommunen fastställda driftsbidraget på 30 kronor per meter väg i det senast beslutade (och överklagade) regelverket är betydligt högre än vad andra kommuner ger i bidrag till enskilda vägar. Det är också i linje med, eller mer än vad vi har haft som löpande snittkostnad per meter enskild väg de senaste åren, förklarar trafikingenjören Lars Lindblom på Leksands kommun.

Utöver driftsbidraget finns det även upprustningsbidrag på upp till 50 procent av kostnaden, startbidrag och eventuella statliga bidrag att söka, enligt kommunens hemsida om de enskilda vägarna.

— Vägfrågan handlar inte om en besparing, utan kommunens avsikt är att fortsatt ha ett stort engagemang och kunna erbjuda kommunal vägskötsel och bidrag utifrån en rättssäker grund. Då behövs tydlighet i vad kommunen kan bidra med och fastställda motparter som företräder vägarnas ägare, betonar Lars Lindblom.

De flesta andra kommunerna i Sverige har redan ett etablerat system där organisationer med enskilda vägar får ta emot statsbidrag och ibland även skriva avtal för att få kommunala bidrag eller hjälp med vägskötseln.

Men i Leksand har det bland annat riktats kritik mot skicket på vägnätet (underhållsskulden), det faktum att de som bor ute i byarna missgynnas jämfört med de som bor i den centrala tätorten intill kommunens egna vägar, samt processen och inflytandet i hur besluten har fattats och verkställts.

Det går att skriva mycket längre om ovanstående förutsättningar, men det får rymmas i andra artiklar. Här fokuserar vi på hur det har gått (eller inte gått) för byar som ville välja andra organisationsformer än gemensamhetsanläggningar och samfällighetsföreningar bildade genom nya lantmäteriförrättningar.

2. Detta innebär en lantmäteriförrättning

Nu är frågan vilka som ska definieras som de enskilda vägarnas ägare, och vilka som därmed får mandat att bestämma över insatserna kring dem. På Leksands kommuns hemsida står det att kommunen även i framtiden ska ge stöd till den enskilda väghållningen i form av skötsel (eller bidrag till skötsel) enligt ett regelverk som klubbades i somras och som nu väntar på prövning i förvaltningsrätten.

Men för att ett bidrag ska kunna betalas ut behövs det en organisation som motpart till kommunen. I folkmun kallas de ofta vägföreningar eftersom de ibland hette så förr i tiden, men i formella texter kallas de väghållningsorganisationer och kan exempelvis vara samfällighetsföreningar.

Parallellt med att ägarskapet fastställs ska det också beslutas vilka vägsträckor som ingår i den så kallade gemensamhetsanläggningen (GA) som organisationen bestämmer över.

Här i den så kallade lantmäteriförrättningen avgörs det också hur stor andel varje fastighet i byn får i ägandet av gemensamhetsanläggningen. Det andelstalet styr sedan hur mycket varje fastighetsägare ska betala för arbetet med vägarna och baseras ofta på hur mycket fastigheten bedöms nyttja och belasta vägnätet beroende på dess verksamhet. Ibland varierar andelstalet även beroende på fastighetens placering.

Ovan nämnda lantmäteriförrättning får fastighetsägarna själva betala för att Lantmäteriet ska göra, uppskattningsvis några tusenlappar per hushåll (eller mer för stora verksamheter). Det är denna startkostnad som flera byar har försökt att undvika.

3. Historisk lösning får nytt liv i Hedby

Leksands kommun ansökte om att Lantmäteriet skulle göra förrättningar i alla byar med enskilda vägar som sköttes av kommunen utan en given motpart. I de flesta fallen är förrättningarna och samfällighetsföreningarna klara, men i någon enstaka by pågår processen fortfarande. Några byar har dock på egen begäran avbrutit förrättningen och meddelat Lantmäteriet att de tänker utforska andra alternativ.

Hedby byalag som täcker byarna Kanngårdarna, Höbby och Brändan har hänvisat till byordningen från 1930 som visade att de långt före beslutet i kommunfullmäktige 1972 har ansvarat för vägarna och även hanterat bidrag från Leksands kommun. Nu har de beviljats att fortsätta använda byalaget som förvaltningsorganisation och motpart till kommunen.

— Det bästa är om vi i byn kan komma överens om hur vägarna ska skötas och finansieras utifrån byns behov, istället för att det ska regleras av någon annan, säger Per-Anders Winge, ordförande i Hedby byalag.

En fördel är att de slipper den inledande kostnaden för lantmäteriförrättningen, pengar som de istället hoppas kunna lägga på det faktiska vägunderhållet.

De får även möjligheten att själva styra om de märker att en gemensamhetsanläggning behövs, jämfört med känslan av att förrättningen är påtvingad av kommunen som inte har någon del i en ny gemensamhetsanläggning i byn.

Att vägarna samlas under byalagets ansvar gör också att det inte behövs ytterligare en organisation som Hedbyborna behöver engagera sig i och förhålla sig till, i en tid då det redan är svårt att få folk att ställa upp på ansvarsposter.

Därtill menar Per-Anders Winge att beräkningen av andelstal kan skapa osämja när fastboende och fritidsboende ska vägas mot varandra, eller utifrån om man bor vid en allmän väg eller längre in i det enskilda vägnätet.

4. Inte tvingande att betala

En nackdel med att låta byalaget ansvara för vägarna blir att byalaget inte har mandat att med stöd av anläggningslagen kräva in bestämda avgifter från fastighetsägarna i byn. De kan till exempel inte gå vidare till Kronofogden vad gäller de fastigheter som inte har en del i samfälligheten.

— Om det skulle vara någon enstaka som inte betalar in så får det kanske vara så, förutsatt att vi har täckning för våra kostnader. Jag tycker att det är viktigare med flexibilitet och dialog där vi är överens i byn. I andra samfälligheter upplever jag inte att det har varit svårt att få folk att betala. Däremot skulle det bli ett problem om det till exempel blir hälften som avstår från att bidra, resonerar Per-Anders Winge som har drivit processen i Hedby. Han fortsätter:

— Märker vi att det inte fungerar så kvarstår fortfarande möjligheten att bilda en gemensamhetsanläggning i framtiden. Då kan vi söka en lantmäteriförrättning på våra egna villkor.

Om byn själv gör en del av det förberedande arbetet kring hur de vill ha det bedömer Per-Anders Winge dessutom att förrättningen skulle betydligt billigare än om Lantmäteriet behöver sköta utredning och dialog på löpande timkostnad.

Styrelsen i Hedby byalag ska nu utse en grupp som ska planera för den långsiktiga förvaltningen. Winge understryker att de är tidigt i processen och inte har alla svar än, exempelvis på hur finansieringen ska fördelas inom byn med tanke på att de ännu inte vet hur stor underhållsskulden är.

5. Hedby inspirerades av Ullvi

I Ullvi har den äldre befintliga bysamfälligheten “Ullvi Jordägande Byamän” accepterats av kommunen som motpart för vägarna.

— Den har enligt gamla protokoll från i varje fall 1800-talet förvaltat våra samfällda vägar. Så att vi ansökte om fortsatt skötsel stämmer bra överens med det arbetssätt vi haft sedan i varje fall i snart 200 år. Vår ansökan skrevs under av vår byuppsyningsman, skriver Eva Erkers som har lämnat in Ullvis ansökan till kommunen.

— Information om vägfrågan och kommunens olika beslut har getts i byn genom flertal bymöten och mejl sedan i varje fall 2019, berättar Eva Erkers.

Kommunen har med hjälp av konsultföretaget Vesterlins landat i slutsatsen att Ullvi Jordägande Byamän har legitimitet genom äldre rätt att bestämma över bysamfälligheten där Ullvis enskilda vägar ingår. Det får just nu anses tillräckligt så länge det inte misstänks att bidraget därmed stjäls undan från vägarnas rätta förvaltare.

Alla i byn är dock inte anslutna till Ullvi Jordägande Byamän, och eftersom Ullvi Jordägande Byamän består av många utspridda fastighetsägare har samtliga inte heller varit aktivt inblandade i processen.

Men varje delägare har makten (tidigare, nu eller framöver) att begära att det istället ska bildas en samfällighetsförening i Ullvi, om det inte går att komma överens. Så här skriver konsultföretaget Vesterlins i korrespondens med kommunen:

“Det är förstås svårt att visa att man är överens, men varje delägare är skyddad mot övertramp från kollektivet genom sin rätt att begära att samfällighetsförening bildas.”

Eftersom det inte har skett får kommunen anta att företrädarna representerar hela Ullvi Jordägande Byamäns vilja. Samma orosmoln kring hur robust den framtida enhälligheten är kommer troligen även att hänga över Hedby.

Hur framtida vägåtgärder ska finansieras av Ullviborna och berörda fastighetsägare är precis som i Hedby en fråga som återstår att hantera.

— Vi har startat med ett styrelsemöte och vi ska kalla till ett möte i Ullvi bystuga i april, för nu har vi lite tid på oss innan det blir snö igen, säger Eva Erkers.

6. Splittring stoppade Hedens plan

I Heden finns det redan en befintlig förening som ansvarar för byns vattenförsörjning, Hedens Vattenledningsförening. Marken i den existerande samfälligheten Heden S:19 överlappar väl med det enskilda vägnätet som ska skötas, så kommunen hade gett förhandsbesked om att ifall samtliga 63 delägare i Heden S:19 godkände det så kunde vattenledningsföreningen antas som kommunens motpart, utan lantmäteriförrättning.

— Vi tänkte att vattenledningsföreningen har en befintlig kassör och ett faktureringssystem, så det hade väl varit smidigt att utöka den till att även omfatta vägarna, resonerar Björn Quickers, sekreterare i både Hedens vattenledningsförening och Hedens byalag.

Hedens byalag informerade brett om denna plan i december 2025 efter att ha förberett idén en längre tid, men förhoppningen föll redan i januari 2026 då det visade sig att det inte gick att få full enighet från alla delägare.

— Hade Heden S:19 som vägarna ligger på varit samfällighetsförvaltad (alltså föreningsförvaltad) istället för delägarförvaltad hade det varit tillräckligt med årsstämmans beslut. Men nu räckte det med att en delägare sade emot och ville ha förrättning istället, berättar Quickers.

Vattenledningsföreningens ordförande Mats Sernfält utvecklar resonemanget:

— Det räckte med att vi fick in ett nej, och hens argument är att utan en riktig gemensamhetsanläggning går det ju inte att kräva någon på betalning, så de som inte vill betala kan bara slippa undan. Och så skulle det bli svårt att få skogsägarna som använder våra vägar att betala, alltså färre som är med och bidrar, redovisar Sernfält.

Nu ser Björn Quickers en förrättning som enda utväg för att få fortsatt vägskötsel i Heden. Men de har i alla fall gjort vad de har kunnat för att utforska vilka andra möjligheter som finns.

— En förrättning är bra på många sätt, det som är tråkigt är att det kostar en massa pengar, säger Björn Quickers.

7. Därför ansökte kommunen åt alla

Ett återkommande klagomål från missnöjda byföreträdare är att kommunen direkt gick på lantmäteriförrättningar, gemensamhetsanläggningar och samfällighetsföreningar som huvudmetod, utan att i tillräcklig utsträckning undersöka om det kunde finnas andra lösningar som var billigare och smidigare.

Men Lars Lindblom på Leksands kommuns trafikenhet försvarar det politiska valet av huvudmetod, samtidigt som han visar exempel på hur dörren inte har varit helt stängd (mer om det i nästa avsnitt).

— Kommunen har sedan 2016 i såväl politiska beslut som möten och dialog med företrädare för byarna förordat en lösning som bygger på nu gällande lagstiftning för en rättssäker och långsiktigt hållbar förvaltning av de enskilda vägarna utifrån nuets behov och förutsättningar. Därför har bildande av gemensamhetsanläggningar och samfällighetsförening förespråkats samtidigt som vi framhållit att andra organisationsformer kan godtas, betonar Lars Lindblom.

— När vi i början av processen hade möten med representanter för byarna framfördes synpunkter på att det vore enklare och lämpligare om kommunen ansökte om förrättning för alla byar istället för att varje by skulle göra det separat, vilket är ett skäl till att kommunen senare beslutade att ansöka om förrättning som omfattade alla byar i Leksand. Vid en eventuellt inställd förrättning blir då kommunen i egenskap av sökande ansvarig för Lantmäteriets upparbetade kostnader så att ingen enskild skulle behöva svara för det, förklarar Lars Lindblom.

Meningsmotståndarna anser dock att kommunen inte har hållit löften från processens början om att dra tillbaka förrättningar ifall det är byns vilja. Här står ord mot ord.

Lindblom hänvisar även till en text på hemsidan för medlemmar i Riksförbundet Enskilda vägar (REV) som beskriver de fall där kommunen behöver etablera nya motparter efter en lång tid med kommunalt underhåll:

“Om formellt bildade vägföreningar saknas bör kommunen initiera lantmäteriförrättningar för att skapa nya föreningar innan överlämning kan ske” (Källa: Vägopedia/REV).

Även på den hemsidan nämns det dock att det kan finnas gamla sovande motparter.

8. Hade fler byar kunnat göra likadant?

I cirka en tredjedel av de cirka 90 områdena fanns det redan befintliga gemensamhetsanläggningar kopplade till aktiva samfällighetsföreningar, så där behövdes inte steget med en lantmäteriförrättning.

I några andra områden har byarna avbrutit förrättningarna efter att ha lagt fram förslag på hur de skulle kunna organisera sig istället. Lars Lindblom visar hur Kullsbjörken gjorde det grundliga arbetet med att skriva avtal mellan berörda parter och dessutom upprättade avtal med fastighetsägare längs vägar som inte redan ingick i den befintliga samfällda vägen genom byn.

Lindblom ger ytterligare några exempel, bland annat Styrsjöbo, Hjulbäck och Torrberg som i olika utsträckningar utredde eller lyckades med att fastställa en befintlig motpart till kommunen.

I övrigt ser trafikenheten inte att det fanns fler byar som lade fram konkreta och realistiska förslag på vad de skulle kunna använda som motpart istället för att gå via en lantmäteriförrättning. I vissa byar och områden som samlade namnunderskrifter mot förrättningen fanns även Leksands kommun eller det kommunala bolaget Leksandsbostäder med som sakägare.

— Kommunen ville i många fall ha förrättningen genomförd för att få ordnad förvaltning av vägarna, inte minst utifrån att kommunen är en stor fastighetsägare till, äldreboenden, förskolor, skolor, idrottsanläggningar, hyreshus med mera, uppger Lars Lindblom.

Byarna har dessutom växt, krympt och förändrats under årtiondena med helt kommunal skötsel och det är inte alla samfällighetsföreningar och gemensamhetsanläggningar som har uppdaterats för att spegla förändringarna inom samhällsutvecklingen och lagstiftningen.

— De äldre byordningar eller bysamfälligheter som Hedby och Ullvi hänvisar till är inte sökbara för oss. Om enskilda vägar i byar ligger helt eller delvis på samfälld mark såsom Ullvi S:4 kan vi exempelvis inte se i fastighetsregistret om det finns någon form av domslut från äldre tiders häradsrätt gällande samfälligheten. Information om det bygger främst på att någon kan påvisa och lyfta fram denna historik och på så sätt redogöra för sitt mandat att företräda och förvalta en samfällighet, säger Lindblom.

När artikeln nästan hade färdigställts ansökte även Västannor/Smedby/Hagen i södra delen av Häradsbygden om att få använda byalaget och äldre bysamfälligheter istället för att bilda en ny gemensamhetsanläggning genom en lantmäteriförrättning.

Västannor/Smedby/Hagens ursprungliga lantmäteriförrättning underkändes av Mark- och miljödomstolen i Nacka på grund av formaliafel kring hur vägnätet beskrevs. Förrättningen skickades därför tillbaka för att hanteras av nya lantmäterihandläggare nu under senvintern 2026. Det återstår att se hur Västannor/Smedby/Hagens nya ansökningar kommer att påverka processen.

9. Flera har känt sig motarbetade

Krister Ejeros anser att även Leksboda (Överboda/Ytterboda byar) har en gammal byordning som de kunde ha fått godkänd enligt samma princip som Ullvi och Hedby. I vilken utsträckning Leksboda har blivit nekade möjligheten att välja andra alternativ är omtvistat och ord står mot ord.

Kommunens bild är att de inte fick något sådant konkret motförslag på sitt bord. Ejeros kortfattade bild är att deras byar skickade in en förfrågan om “Nej tack” till förrättning i september 2021 med efterföljande brevväxling fram till vintern 2024. Men då var kommunen inte framme vid fasen där de kunde börja teckna avtal, och beskedet löd att utan godtagbart alternativ riskerade byarna att helt förlora kommunal skötsel. Därför blev det aldrig något med den idén innan förrättningen drog igång.

Tror du att ni hade kunnat ena byn? Vi har ju nu sett exempel på byar som inte har lyckats få full uppslutning bakom ett alternativt förslag?

— Ja, det hade vi gjort. Kanske inte för all framtid, men i ett antal år ungefär som kommunens juridiska konsulter beskriver att det ska utvärderas. Det skulle ge oss en respit på två till fem år, bedömer Krister Ejeros och fortsätter:

— Då hade vi kunnat samla alla misstag som har gjorts på flera håll. Den dagen då någon hade tyckt att en förrättning behövs, då hade vi fått genomföra den men med bättre förutsättningar, säger Krister Ejeros som i likhet med Hedby tror att det hade kunnat bli billigare om Leksboda hade fått avvakta.

10. Önskar kompensation för genomförda förrättningar

Väggruppen som försöker få till en folkomröstning om vägfrågan har lyft framgången för byar som Ullvi och Hedby som ett argument för att fler byar skulle ha kunnat hitta liknande upplägg, ifall inte kommunen i mer eller mindre tydliga ordalag hade fått det att framstå som en återvändsgränd.

I en debattartikel inför fullmäktigeberedningen kring de enskilda vägarna går väggruppen ännu ett steg längre och lyfter frågan om kommunen rentav borde återbetala förrättningskostnader till vägsamfällighetsföreningar eller bybor som redan har gått igenom den processen.

— Det har antagligen skett förrättningar i onödan, säger Peo Nordlöf som har torgfört återbetalningsönskemålet i flera inlägg och kommentarsfält på sociala medier.

Nordlöf trycker extra på det budskap som han tycker att kommunen har svikit gällande möjligheten att avstå lantmäteriförrättning. (Se kommunens svar på detta i avsnitt 7 och 8).

— Kommunen hade via ett beslut 2017 och i en informationsfilm till medborgarna berättat att det var frivilligt med att genomföra förrättning även om kommunen ansökt, säger Nordlöf.

I informationsfilmen som nu är avpublicerad formulerades det som att “Förrättningen är frivillig om man önskar fortsatt kommunal drift” samt att “om området inte organiserar sig genom en samfällighetsförening innebär det att det kommunala stödet till områdets enskilda vägar upphör”.

Peo tillägger att trots att kommunen hotade med indragen kommunal drift var det många byar som ändå ville utnyttja löftet om att tacka nej till förrättning, men nekades trots stor uppslutning.

Men blir inte det en hypotetisk premiss att tillämpa på alla, med tanke på att det inte verkar finnas förutsättningar för att gå via det äldre regelverket överallt, även om några byar testar det nu?

— Det finns fler anledningar än så. Kommunen har gått över huvudet på oss och beställt förrättningen trots att våra byar (Hallen och Backbyn i Siljansnäs centrum) lämnade ett kraftfullt nej eftersom vi ville att det skulle utredas kommunalt huvudmannaskap såsom det görs i Insjön. Andra byar som försökte men nekades att tacka nej ville först reda ut underhållsskuldens storlek i sitt område och få löfte om att få den åtgärdad av kommunen före ett övertagande av vägarna. Flera byar ville diskutera ihop sig mer innan de gick till förrättningen. Det finns andra kommuner och Trafikverket som först rustar upp vägarna innan de lämnas över. Det är logiskt att den som begär förrättningen också ska stå för kostnaderna, svarar Peo Nordlöf.

11. Hur blir det nästa vinter?

Vintern 2025-2026 har på grund av den korta tidsfristen varit en övergångsperiod där kommunen har fortsatt med skötsel (bland annat snöröjning och sandning) som tidigare. Men under 2026 hoppas trafikenheten få till pappersarbetet så att de lokala parterna antingen kan teckna avtal om fortsatt kommunal skötsel, eller kvittera ut bidrag för att organisera det på egen hand.

De flesta samfällighetsföreningarna är bildade, men det återstår att reda ut hur det ska bli om byar av olika anledningar inte hinner få till en motpart i tid.

— Vi hade önskat att vi var ännu längre fram i processen i alla byar. När vi nu pratar direkt med företrädare från flertalet byar där man har nybildade samfällighetsföreningar är dialogen en helt annan än tonläget i sociala medier. Vi vill vara tydliga med att kommunen vill hjälpa och bidra, säger Lars Lindblom, trafikingenjör på Leksands kommuns trafikenhet.

Ovanstående beror förstås även på vilka beslut som fattas efter valet, den nyligen tillsatta fullmäktigeberedningen och den folkomröstning som väggruppen har samlat ihop namnunderskrifter för att få till hösten 2026.