Dansken ska ha tänt cigarren och sagt; ”Jag kan ta herrns väska men boskap bör röra på sig”
Insjöns hotell står stadigt och trofast på Vattberget. Gul som solen har den välkomnat människors semesterdrömmar i hundra år. Men vad är det för en byggnad? En fristad för skönandar eller en skuggig plats för mörkermäns obskyra tankar om hur världen ska styras? Själv växte jag upp vid dess fot och minns både kiosken, scenen och den cigarrökande vaktmästaren som på flakmoppen hämtade gästernas resväskor på Insjöns station.
Det berättas att ”dansken”, vi kallade honom så för att ingen förstod vad han sa, fick en fråga av en korpulent gäst om skjuts upp för Hotellbacken. Dansken ska ha tänt cigarren och sagt: Jag kan ta herrns väska men boskap bör röra på sig.
Det är rätt intressant att latinets hospes, värd eller gäst, betyder både hotell och hospital. Kanske beror det på att båda inrättningarna lever under samma slags undantagstillstånd i tillvaron, en parallell verklighet om man så vill. Man kan smula frukostmackan i sängen hur mycket man vill utan att få skäll eller behöva städa efter sig. Det nyförälskade paret som lever i varandras ögon bor vägg i vägg med skummisen som i hemlighet smider satgryn. Alla dock lika vänligt bemötta i receptionen.
Utkikstornet var populärt när turisterna ville få en vy över Insjön. Foto: Mats Lindström.
Börjar vi med själva marken där byggnaden står syns ingen bebyggelse på storskifteskartan från 1810. Senare skedde en avstyckning från gården som ligger i korsningen Hotellvägen-Stationsvägen. Gården ägdes av änkan Halvards-Brita Persdotter och från slutet av 1800-talet av Klockar Petter Persson Haglund. Och redan här kan det ha uppförts ett hus, typ en liten kaffestuga för vandrande turister i trakten.
I början av 1920-talet var det bra fart i Insjön. Järnvägen låg nu mitt i vilket fick vissa att tänka till. Tre Insjöbor med byggmästaren Emil Berglund lät uppföra en byggnad på Vattberget som med namnet Hotell Dalarna öppnade 1922. Folk fick jobb och järnvägen nedanför såg till att gästerna började hitta till hotellet i Insjön.
”Insjöns Turisthotell” kom det att heta när Thom Frigot Rosendahl tog över verksamheten på 1930-talet. Det var politiskt mycket oroliga tider och totalitära ideologier slogs om makten. Något som också Insjön fick känna på. I boken ”Det företagsamma Insjön” berättas att Rosendahls drev verksamheten med stor aktivitet och bra resultat, men tvingades mer eller mindre ge upp och flytta efter anklagelser om nazisympatier sedan man upplåtit lokalerna för nazistiska möten under åren på 1930-talet mitt. Det berättas att Insjöbor hade varit där och kastat sten på byggnaden.
Under andra världskriget vet man inte riktigt vad som hände med hotellet. Kanske var det stängt, kanske användes lokalerna som mobiliseringsförråd, sjukhus och liknande. När kriget väl klingade av var det Leksandskvinnan Margit Sverdrups tur att ta över verksamheten. Fram till 1984 drevs rörelsen av Reso.
Det var i slutet av 1960-talet som jag var i farten kring hotellet. Varje stor högtid och under sommaren körde Pedersen som en skottspole med flakmoppen mellan järnvägsstationen och hotellet. Det var jämt fullt och folk var trogna sitt hotell. Företagsam som man var hittade jag på sätt att få turisterna att betala för sig. Det var antingen som ”tullchef” över Hotellbacken iförd batong och lampa eller som sångare på hotellets lilla scen. Pengarna gick sedan oavkortat till den lilla kiosken vid receptionen.
Efter Resos tid var det Olle Billström, Bo Tidstrand, Nisse Holmberg och Per Erikssons tur att både renovera och bygga ut till 27 rum. Sedan 2005 har Mattias Gottlow med personal utvecklat hotellet på olika sätt som en mötesplats för företag och gäster från bygden och övriga världen. Mattias berättar att de senaste åren har det gått riktigt bra där sommarmånaderna toppar.
Insjöns hotell är byggt skulle man kunna säga utifrån Arts and crafts-rörelsen omkring sekelskiftet 1900. Det betyder herrgårdsliknande byggnad i trä med punschveranda och viss snickarglädje. Tidstypiskt är det lilla utkikstornet i trä på taket där hugade gäster kan stå och begrunda utsikten och solnedgången. Interiört är miljön rustik och hemtrevlig, och gäster beskriver det som att befinna sig i 1930-40-talen.
Då hotellet var en stor del av min barndom har det präglat mig på många sätt. Jag hoppas att det får stå kvar och verka i minst hundra år till och låta folk komma med sina drömmar. Det mår bygden bra av.
Text: Mats Lindström, frilansjournalist
