”Absolut svårare att komma ut i en litet samhälle”
– När jag var 16 år kom jag ut som bisexuell i Leksand och min självkänsla sjönk direkt till botten. Jag lyssnade helt enkelt för mycket på vad andra sa till mig. Killar viskade ”Jäkla hockeyflata” efter mig när jag gick på gatan på väg hem från skolan.
Systrarna Frida och Karolina Hedvall hoppar av damcyklarna och slår sig ner i gräset vid Tibble bystuga. De har cyklat från Stockholm och efter 27 mil är det ett mört syskonpar som tar av sig hjälmarna.
– Den här cyklingen påminner mig lite grand om hur det var att komma ut, berättar lillasystern Frida som nu hunnit fylla 29 år.
– Vi har inte tränat cykling inför det här och har två gamla treväxlade cyklar. Folk tyckte mest att vi var galna, med det sa de med glimten i ögat. Efter tre dagars cykling så gick plötsligt sadeln inte längre att justera utan var lös i bottenläget. Addera en rejäl uppförsbacke och systrarna pendlade mellan tårar och skratt.
Idag tycker Frida att det är roligt att bevisa att man klarar mer än man tror. Bara man har rätt tankesätt och hon hoppas att cyklingen på sätt och vis kan vara en typ av inspiration till alla som inte vågar komma ut. Att man klarar av det även om man inte tror att det går. Men så har det inte alltid varit.
När ryktet spreds som en löpeld på gymnasieskolan i Leksand efter att hon kommit ut som bisexuell tog en del kompisar avstånd. Fruktansvärda kommentarer kastades efter henne. Det hjälpte inte att det fanns vänner som stod kvar och älskade henne för den hon var. Frida sjönk, hon sjönk djupt.
Hon försökte förändra sig för att hon ville passa in och beskriver det som att hon hade svårt att acceptera sig själv för den hon var.
”Varför varför varför blev jag kär i en tjej?”
Det gick så långt att hon blev deprimerad och hoppade av gymnasiet, men det vände tack vare en stöttande familj. Hon lyckades byta ut de mörka tankarna mot ljusare och läsa in gymnasiebetygen och står nu här och känner att hon vågar vara den hon blev.
– Det är absolut svårare att komma ut i en litet samhälle, alla vet vem man är och vem man är släkt med, säger Frida.
Den erfarenheten vill Frida nu använda för att hjälpa andra och med en livscoachutbildning i bagaget har hon nu startat egna företaget, Tankesteget. Hon ska föreläsa och coacha i HBTQ+ frågor. Prata om normer och värderingar och stärka sina medmänniskor självkänsla.
– I dag vill jag vara den vuxna personen som jag saknade när jag gick i skolan. Jag fick absolut inte den stöttning jag hade behövt. Jag hade behövt någon som kunde förklara alla känslorna jag hade och berättade att det inte var något fel på mig.
Systern Karolina som cyklat tillsammans med Frida hela vägen från Stockholm mot föräldrahemmet i Norr Bergsäng fyller i och berättar om att deras föräldrar fick många frågor om deras dotter när ryktet spreds i bygden.
– Jag hade hunnit flytta hemifrån när Frida kom ut, men mamma och pappa har fått många frågor av folk som tyckt att det varit konstigt.
I den lilla byn i norra Leksand har alla bybor däremot varit stöttande och ett antal år efter att Frida kom ut fick hon höra på omvägar att hon banat väg för andra. Att det inte längre var lika svårt att komma ut i Leksand för att Frida Hedvall har gjort det okej att komma ut.
Vad tänkte du då?
Frida ler med hela ansiktet och slår ut med armarna
– Oj, wow! Om jag kan påverka andra så mycket så vill jag fortsätta. Min drivkraft kom igång rejält!
Fridas idé med Tankesteget är att träffa unga som bor på mindre orter och försöka fånga upp de som mår dåligt och inte vågar komma ut. Men hon vill också försöka få alla andra att förstå hur deras kommentarer och beteende påverkar de som funderar på att komma ut eller för den delen haft mod att berätta vem de är. Det handlar till viss del handlar om okunskap när folk säger hemska saker och beter sig elakt, tror Frida som också ser att en del har förändrats i samhället på de 13 år som gått sedan hon kom ut. Idag när hon är ute och föreläser i mellanstadieklasser märker hon att det finns en nyfikenhet och att eleverna verkligen tycker att alla ska få älska den man vill. Samtidigt anser hon att det fortfarande finns ett stort behov av samtal om respekt och acceptans.
– Jag skulle absolut vilja komma tillbaka till Leksand och Rättvik och prata HBTQ+ på skolor och hos idrottsföreningar, men det får vänta något år.
En mobilsignal avbryter systrarnas rast. Familjen står redo med mat och bubbel och väntar och väntar. Resan har tagit lite längre tid än beräknat och Frida och Karolina hoppar på cyklarna igen, trötta men glada.
– Shit, vi klarar det här och nu har vi bara en mil kvar!
