Leksands kortaste kyrkoherde gav Gustav Vasas fogde en rejäl dagsedel

Jag undrar vad han tänkte, kungens fogde Lasse Eriksson, när han red genom Leksand. Var det verkligen rätt att ta böndernas heliga klocka eller var det nödvändigt för att den ”nya” läran skulle slå rot? Gustav Vasa var inte längre en lätt person att handskas med då halshuggningarna stod som spön i backen. Var det detta reformationen handlade om, tänkte Lasse när han klev av hästen på kyrkvallen. Han var ju trots allt i kungens tjänst och måste fullfölja sitt uppdrag.

Klockupproret 1531-1533 (490 år sedan) är en milstolpe i Leksandsbygdens historia. En brytpunkt mellan påven i Rom och en nationell luthersk kyrka. När katolicismen infördes i vårt land runt 1000-talet pågick ett kulturkrig för att skydda familjen Oden. Nu 500 år senare gör man samma sak för att behålla den enda sanna och rätta tron i form av mässans heliga rit på latin, helgonkult och reliker, avlatsbrev; samt att kunna behålla den sista smörjelsen. Att nu svenska språket dessutom skulle ljuda bland triumfkrucifix och helig olja, var som att åter klä själens helvete, skärseld och himmelrike i säck och aska. Bönderna hade lagt ner enorma belopp i kyrkklockor och silver, som inte bara Dalalagen stödjer, utan kungen själv: Gustav Vasa hade ju vid kungavalet i Strängnäs 1523 svurit att lova älska Gud, styrka den kristna tron och älska Sveriges allmoge och hålla den vid Sankt Eriks och Sveriges lag samt goda gamla sedvänjor.

Hur hade det kunnat bli så här, med en konung som med 16 ”smocke män” i Mora hade älskats och stöttats i rikets befrielsekrig om den politiska makten och kyrkans oantastliga uppgift? Var det hedendomens återkomst som bönderna mötte på kyrkvallarna i Ål och Leksand?

Nej, inte precis. Däremot en kraftfull katolsk kyrkoherde i Leksands kyrka vid namn Evert Andersson. Vad vet vi om honom då? Inte mycket men dock något. Evert Andersson (Everhardus Andreae), som i början gick under namnet ”herr Evert på Kopparberget” är Leksands kortaste kyrkoherde. Han var verksam här mellan 1529 och 1531 och var när han kom till Dalarna baccalaureus (typ dagens Fil. Kand.) och Gustav Erikssons vän och kaplan. Men Gustav ville mera; och domkapitlet i Västerås förvandlade Evert Andersson till kanik runt 1522 och senare hovpredikant.

Men från 1527 och framåt börjar bondeleden hötta med sina spikklubbor. Missväxt, spannmålskris, sjunkande priser på koppar och en adel som roffar åt sig, samt att den nye kungen verkar inte alls hålla vad han lovar, utan går despotiskt fram som en bärsärk med kulturlandskapet Sverige. Kloster och kyrkor bokstavligen plundrades, som på vikingatiden, på oskattbara värden därför att Lübeck, som bistod flyktingen Gustav Eriksson på sin färd till Dalarna med stora summor pengar, sätter en räkning under nosen som minst sagt startar en allergisk reaktion. Var i hela friden skulle kungen hitta de pengarna nånstans? Jo, i reformationen som med Guds ord ville städa bort medeltidskyrkans krimskrams!

Tillbaka till kyrkvallen. Lasse Eriksson, Gustav Vasas fogdeknekt med drängar, möts alltså av kyrkoherden Evert Andersson som tar emot ett papper med konungens sigill på. Evert läser och skakar på huvudet. Inte en chans att du får några klockor, säger han och ger tillbaka pappret. Packa dig du iväg, annars ska du få se på annat. Men fogden och drängarna står på sig att de måste ha klenoderna för att inte Tysk-romerska riket ska falla i knät. Då härsknar Evert till och ger fogden en rak höger. Andra församlingsmedlemmar strömmar nu till och fogden och drängarna, som det står i ett samtida dokument, ”trakterade så ömkeliga, att det kan ingen till fyllest förtälja”. Stukade och blåslagna hjälps de upp på hästarna och rider molokna därifrån. Kyrksilvret och klockorna har räddats från den girige kungen. Men det stannade inte där.

Evert hade nu brutit med hovet och blivit bondeledare. Och segerrusig tar han med sig beväpnade leksingar och drar söderut mot Hedemora kungsgård dagen före Midfastosöndagen, eller ”Glädjesöndagen” som det heter på den här tiden. Man förenar sig med bönder i Tuna, cirka 150 man, och plundrar sedan kungsgården där den lutherske kyrkoherden Olaus Petri Wibberbonius, som försökte med ”allvarsamma varningar och föreställningar” att förhindra skadegörelsen, men fick springa till skogs för att inte själv råka illa ut.

Nästa dag den 19 mars håller herr Evert och dalkarlarna ting i Stora Tuna. Man sänder ut brev till hälsingar och gästrikar för att stoppa den kungliga kyrkoplundringen. Men det går inte så bra. I ett sista försök rider herr Evert till Rättvik, Mora och Orsa, men bönderna där tänker mer på vårsådden än att dra ut i strid mot Vasa.

När Gustav Vasa får höra att hans hovpredikant och vän gav fogden stryk och vägrade lämna ut kyrkans skatter, härsknar han till rätt rejält kan jag säga. Evert Andersson grips och sätts i fängelse i Stockholm. Han döms till döden men avlider i fängelset runt 1543. Och inte nog med det. Leksands kyrka plundras nu på sina saker. En klocka, den största i Dalarna på 3 000 kilo, tas ner och fraktas bort. 100 mark i klockpengar, ett stycke förgyllt silver, två monstranser, två kalkar med mera plus ytterligare 70 mark i böter.

Vi pratar här om mycket stora belopp som bara försvann och gjorde en förmögen kyrka fattig som en råtta. Någon har räknat ut att Vasas kyrkoplundringar drog in ofantliga 500 000 mark – vilket idag är åtskilliga miljoner kronor. Och nu kommer det värsta. Det mesta av dessa pengar gick inte alls till Lübecks gäld, utan placerades på ett festkonto på Stockholms och Gripsholms slott. Nu när jag tänker efter har hovet fortfarande en skuld till Leksands pastorat för allt man tog och inte lämnade tillbaka. En monarkisk skandal med andra ord.

Så att kyrkoherde Evert Andersson gav Vasas fogde en blåtira, känns i alla fall som en liten tröst.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist

Källa: I Guds och konungens tjänst, några hovpredikantsöden från äldre tid av Carl Henrik Martling