Karlfeldts dikt satte Vasa på plats

Nu skulle man kunna tro att innehållet i skalden och nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt om Gustav Vasa bara var en lång och strålande hyllning till den blivande konungen som för 500 hundra år sedan ville ta Siljansbygden till hjälp för att skaffa folk till befrielsekriget. Men så var inte fallet. ”Dalkarlarnes brev till Gustav Vasa” visar mycket riktigt att kungen gick inte att lita på, det som jag berättade i min förra essä här på Siljan News.

Ur ett perspektiv, med tanke på den era av romantiserande svenskhet som präglade 1800-talets slut, den något luddiga nationalromantiken, borde kanske Karlfeldt ha brakat på med storsvensksläggan och hamrat in diverse superlativ för kungens räkning. Men Karlfeldt var smartare än så. Som bondson såg han i Vasa en slug herre som hade glömt det medeltida fördrag mellan en god furste och dalkarlarna.

Snart ska jag presentera den aktuella dikten om Vasa och ni kommer att förstå bättre. Men först ska här spenderas några ord på Karlfeldt; som likt turisten byggde om ett hus i Sjugare i Leksand till sommarbostad och som nästa år kanske uppmärksammas då det har gått 90 år sedan han dog. Men låt oss börja med fenomenet Karlfeldt, eftersom jag tror att många kanske inte tänker på att han som människa och skald var en dubbelnatur med många mörka bottnar. Om vi ger oss tillbaka till 1900-talets början törs man nog påstå att Erik Axel Karlfeldt var störst av dem alla. Bokstavligt talat lästes och sjöngs han av alla, mycket tack vare Wilhelm Peterson-Bergers musik som byggde på skaldens dikter.

Karlfeldt var nationalskald och det litterära Sveriges officielle talesman. Det var som om Sverige hade tröttnat på allt utländskt och väntade på något med en liten gnutta svenskt i sig. Och Karlfeldt lyckades med det. Han kom liksom rätt från början. Hans manliga malmstämma, den sinnliga glöden, kärleken, mystiken och naturen – aldrig förr hade svensk poesi utmejslats mer konstfullt och klingat så fulltonigt menar litteraturhistorikern Staffan Bergsten. Men mörkret, symbolismen, dödsskräcken, kättjan, otroheten, barnen, vilsenheten och alkoholen svävade över honom som en vampyr i fin-de-siècle-cape av livsleda, spleen och exil.

Karlfeldt, vars hem i Karlbo i Folkärna socken nesligt hade auktionerats bort, levde och skrev sina dikter om kullor och naturen i Stockholm samt skapade Sångs-gården i Leksand som en slags surrogat till Tolvmansgården som han aldrig mer skulle sätta sin fot i. Leksand blev ett drömmarnas land, ett Arkadien av enkla människor fri från storstadslarm, förkonstling och måsten. Sommaren 1882 fotvandrade den unge gymnasisten i Dalarna och åkte båt på Siljan från Leksand till Mora. Det sägs att det var vid detta tillfälle som något ”ursvenskt” kom över honom och med naturen och minnet av Gustav Vasas äventyr för ögonen grep vårt kulturarv tag i honom; som han kanske bäst av alla skulle komma att förvalta och förnya i sina dikter.

Intressant är att både Jösse Eriksson, som Karlfeldt kallade Gustav Vasa, och Erik Axel sökte sig till Siljansbygden. Den ene var en adelsman som blev kung av Sverige. Den andre var en fattig dalabondson som blev ”kung” över våra tankar och drömmar. Båda var underdogs från periferin, men som lyckades med konststycket att hamna på rätt plats vid rätt tillfälle. Lustigt är också att båda hette Eriksson (Karlfeldt var ett taget namn) och båda kom att inspireras av Siljansbygdens kulturarv.

Här kommer nu Erik Axel Karlfeldts dikt ”Dalkarlarnes brev till Gustav Vasa” som en påminnelse att i år är det 500 år sedan herr Jösse Eriksson tog vägen via Leksand och Rättvik till Mora. Dikten är minst sagt aktuell då den vänder sig till många av dagens korrupta ledare som glömt fördraget mellan folket och makten: ”Dalkarlarnes brev till Gustav Vasa, från kopparbersgmän, silverbergsmän, järnbergsmän och menige allmogen över alla dalar”.

Vi fattiga männer av denna Dalatrakten,

vi hava dig befodrat och hulpit dig till makten.

Du lopp i våra skogar

som fnatten uti furuträd,

du stod på våra logar

bland legohjon som tröska säd.

Från Utmelands källare,

från dalen upp mot Särna

vi togo dig och satte dig till rikets sol och stjärna,

men äro icke sällare

för all vår vedermöda,

än att din håg står fast därtill att oss i grund föröda.

 

Än ligger Norby stark i sjön och stänger köpenskapen,

men landet fylls av onda män som smakat våra vapen.

Oss tryter sill, oss tryter salt,

oss tryter korn och oxar,

men tyske junkern överallt

går gödd och dryg och koxar.

Mång utländsk skälm och horkarl,

som borde satts i bann,

den har du gjort till storkarl

och svenskens överman.

Men dina egna drängar,

som tjänat dig till blods,

dem ger du hugg och slängar

och griper deras gods,

ja, reser hjul och stegel, att intet värre hände

i Kristian den tyrannens tid, som vi av landet sände.

 

Du svor oss, konung Gustav, med många dyra eder

att skydda våra fäders tro och våra gamla seder.

Nu höra vi om lutheri

och nygjord gudadyrkan

och se ditt stora rofferi

från klostren och från kyrkan.

Du tager ur förvaren

monstranserna och karen

och helga kvinnors skrin.

Nu dricka arga skalkar

ur helgedomens kalkar

de fromma munkars vin;

och hovmän gå i oblyg prakt

med sönderskurna kläder

och blåsa ut sitt gudsförakt

och nya lärdomsväder.

Nu frukta vi, för sådant allt skall Herrens vrede falla

förhärjande och straffande på landet och oss alla.

 

Väl, konung Gustav, minnas vi vår vänskaps goda tider.

Vi veta du har trångmål själv och fiender och strider.

Om du gör frid med fädrens Gud

och flyr oss säd och boskap,

så sända vi dig kärligt bud

om huldhet och om troskap.

Av hunger ligger naveln

mot våra ryggebast;

nu konung, löper kalven

kring Dala land med hast.

En här som åt sig vred på bark

kan fanen ej betvinga,

och med oss, herre, är du stark

men mot oss ganska ringa.

Välj hur du vill! Vi stå dig bi, om ärligt du vill tinga.

Text: Mats Lindström, gymnasielärare, frilansjournalist