”Den blommar inte nu, först när givaren är död, men då blommar den rätt länge min kära” 

Jag har länge undrat var i Leksand det låter mest. Nu tänker jag inte på motorbuller eller andra industriella projekt, utan var nånstans är musiken som starkast? Redan här inser jag hur dum min frågeställning är då det spelas och sjungs rätt mycket runt om i kommunen. Man kan säga att musik – från spelmän till klassiskt och nykomponerade låtar representeras rätt rikt i alla väderstreck. Men frågan är om inte ändå västra Leksand tar täten, liksom klättrar som en ekorre upp för stammen och njuter där uppe i toppen av en saftig grankotte.

För att nu nämna några bodde här mästersångaren Jussi Björling och musikerna och upptecknarna Olof och Carl Gudmundsson. På 1890-talet bildades Västanviks kapell av Mann Mats Persson, den första amatörgruppen i Siljansbygden som spelade orkestermusik. Det fanns en kör. Hit flyttade också pianisten och visforskaren Knut Brodin som bland annat var med i Collegium Musicum Leksandense bildad i mitten av 1950-talet. Denna klubb gav nu inte bara Leksandsborna odödliga konserter. Västanvik var en slags konstnärskoloni som täckte in det mesta inom måleri, textil, författarskap, musik och keramik.

Och detta leder nu fram till denna texts huvudperson, nämligen tonsättaren och viskompositören Bror Axel ”Lille Bror” Söderlundh (1912-1957, 110 år sedan han föddes), som slog sig ner i Västanvik och räknas till en av Sveriges finaste och främsta musiker. I tre decennier, 1930-1950, dominerade Lille Brors musik på skivor, i radio, i filmer och i framträdanden på bland annat Skansen och Bellmansro. Man skulle kunna göra en jämförelse med Hugo Alfvén. Om Alfvéns toner gjorde oss till stolta svenskar kan man säga att Lille Brors musik rörde upp våra känslor på ett traditionellt och modernt sätt.

Tiden var totalitär med existentialistiska förtecken. Modernism, bostadsbrist, ungdomar på glid, nazism, kommunism och världskrig gjorde världen till ett skepp av sönderrivna segel. Det behövdes ett djup, en förankring, en religiös längtan bort från förflackning och förljugenhet. Här i samarbete med bland andra poeten Nils Ferlin (Får jag lämna några blommor) och författaren Rune Lindström (Himlaspelet). Utan Lille Brors musik hade varken Ferlins eller Lindströms verk fått det innehåll det fick.

Sedan får vi inte glömma att det fanns mycket skoj och humor också. Lille Brors muntra melodier kunde pigga upp en smula när världen var galen. Han komponerade också för barn. En barnopera ”I annorlunda stad” och ”Sommarbarn” tillsammans med sin fru Lisbet Jobs. Jag hoppas verkligen att de vet det på Hildasholm som ju på somrarna kör barnteater!

Radion och filmen, som nu slår igenom på allvar, kom att betyda mycket för Lille Brors karriär. Men även revyerna med bland andra Karl Gerhard hade stor betydelse. Andra viskompositörer som hade nytta av Lille Brors musikaliska geni var inga mindre än Evert Taube, Ruben Nilsson och Gösta Kullenberg, för att nu nämna några i sammanhanget.

Men Lille Bror var inte någon leksing från början. Kristinehamn i Värmland, det var där solen träffade honom för första gången. Uppväxtåren präglades av musik och sång. Man kan säga att han hade det i blodet. Om det berodde på nervositet eller inte ska jag låta vara osagt, men en gång när Lille Bror uppträdde med sin bror och skulle börja sjunga, lär han ha sagt: Kör du som har rösten. Det här med att ta rätt ton var kanske inte det lättaste. Men varför ge sig när Apollons lyra spelade i ådrorna.

I skolan gick det si så där. I Charlottenberg blev det violinstudier, och 1934 kom Lille Bror in på Musikkonservatoriet. Men tydligen blev det aldrig någon examen där med studentmössan som en uppflugen mås luften. Kanske kände han att han hade allt han behövde. Och så var det detta med fri konstnär. Hellre samla damm på ett ruffigt hak än stampa takten efter rektors pekpinne.

Lille Bror tog sitt pick och pack och drog till Stockholm i stället. Där på Café Cosmopolite bland andra nattsuddare i Klarakvarteren (Norrmalm) fann han sitt Samarkand! Poeter, konstnärer och författare i drivor. Hade de inget jobb? Nej. Varför jobba när man kan leka Gud i stället. Det var bara att ta för sig. Lille Bror drogs till en gänglig filur med ett ansikte i moll, Nils Ferlin. Denne dagsversmakare skrev rakt, enkelt och med ett djup som påminner om näckrosor i en insjö. Asfaltsbarnen skulle ha något att drömma om. Och visst drömde de… Det blev också nya studier i musik, orkestrar, kompositioner, uppträdanden, lektioner och studier i Köpenhamn.

Mina tankar rör sig kring ”Oboekonserten”, i klass med Hugo Alfvén fast sorgsnare och stillsammare i anden eller ”Visa från Leksand” där folkmusik och kyrkomusik möts i ett vemod som gör en glad.

Bakom skämt och glam fanns en seriös person vars kvalitétsstämpel prisades av många. Lille Bror var gränslös i allt han gjorde och kunde kanske om han hade fått leva tagit musiken till oanade höjder – en Siljans Beethoven om man så vill. Någon har beskrivit Lille Bror så här: Han var en städad person, något stillsamt och vekt över honom. Men han kunde vara målerisk också, hans intresse för glada färger i kläderna lägger man märke till. I Christina Mattssons bok ”Lille Bror Söderlundh, tonsättare och viskompositör” får man veta att alla kände Lille Bror och att han var en stor charmör. Hans tonsättningar gjorde honom till ”hela Sveriges Lille Bror”.

I början av 1940-talet slår sig så Lille Bror ner i Västanvik tillsammans med keramikern och textilkonstnären Lisbet Jobs. De hade två barn. Och det är minst sagt bråda dagar i det lille konstnärshemmet. I en tonsättarstuga vid Siljan kommer nu att skrivas musik till ett 25-tal biograffilmer, ett 10-tal tonsättningar, kammarmusik, folkmusik och andra arrangemang med mera i en takt som Sverige inte sett på länge. I drömmen står jag vid denna stuga och tänker: det var härifrån, vid Siljans glittrande och mörka vågskvalp som 40-50-talets musikljud föddes och rullades ut som en enda lång film i Sverige.

Det finns en rörande scen här. Lille Bror satt tydligen och komponerade musik när han fick veta att författaren och vännen Stig Dagerman var död. I bedrövelse och sorg gick han ut på gården och hörde då en talgoxe kvittar i ett träd. Poetens död och fågelns sång fick honom att ändra i partituret. Då visste inte Lille Bror att han bara hade tre år kvar att leva.

Jag kommer att tänka på några rader i José Saramagos roman ”Baltasar och Blimunda” som utspelar sig i 1700-talets Portugal. Den italienske musikern Domenico Scarlatti sitter med sin cembalo vars spröda musik tränger ut i Lissabonnatten. Alla som hör den stannar upp och lyssnar. Oavsett vem det är eller vilket yrke personer har, bödel eller ängel; när tonerna träffar dig är vi alla lika och olika på samma gång. Lille Brors musik, skämt som seriöst, flätade liksom samman Sverige till en midsommarkrans. Saramago skriver: ”Efter musiken liksom efter en predikan kommer tystnaden, vad betyder det egentligen om folk lovprisar en predikan eller applåderar musiken, det kanske bara är tystnaden som räknas”. Som i Ferlins dikt som Lille Bror tonsatte: ”Den blommar inte nu först när givaren är död, men då blommar den rätt länge min kära”.

Text: Mats Lindström, frilansjournalist