Stör ej – jag jobbar med service!

Ibland kommer jag att tänka på när jag var 21 år och jobbade i en liten, liten livsmedelsbutik i Sollentuna. Jag satt i kassan en söndagsmorgon och klockan var strax efter åtta när en smal, kortklippt kvinna i 45–50-årsåldern kom in i ett huj i butiken. När hon tydligt stressad, irriterad och med djupt neddragna mungipor började slänga upp varorna på kassabandet, sa jag som vanligt ”God morgon” med ett leende och ett försök till ögonkontakt. Fick inget svar. Noll ögonkontakt. När det var dags för betalning fortsatte jag leende med att säga ”Var det bra så?”. Fick ett surt muttrande till svar och en peng nerdaskad i skålen framför mig.

När jag gav henne växeln sa jag, fortfarande leende och med ytterligare ett tappert försök till ögonkontakt, hur mycket växeln var på och sedan ”Tack ska du ha”. Med ett hårt handlag kastade hon, fortfarande lika surt, ner den sista varan i kassen och gjorde sig redo för att gå ut igen. Så stannade hon upp. Ett par sekunders tystnad bredde ut sig och jag satt, fortfarande leende i äkta servicekänsla, vänd mot henne och väntade på att säga hej då. Då tittade hon upp med stora, totalt oförstående ögon hårt stirrande in i mina och fräste: ”Är du alltid så här jävla glad eller!”

Något överrumplad och lätt generad, svarade jag mjukt att ”Ja… det tycker jag nog att man ska vara när man jobbar i ett serviceyrke”. En millisekunds fortsatt oförstående stirrande från hennes sida. Sedan ryckte hon till sig kassen, spottade ur sig ”Fy fan!” och klampade ut genom dörren. Där satt jag och visste helt ärligt inte hur jag skulle känna mig. Fick först lite ont i magen över den otrevliga händelsen, men sedan kände jag bara att hon nog verkligen skulle ha behövt en kram eller något…

Efter att ha jobbat mestadels i serviceyrken sedan jag var tretton, är jag nog lite yrkesskadad, men jag ogillar så otroligt starkt ett dåligt bemötande när jag själv är den som är kund. Min första tanke är alltid varför människan på andra sidan disken överhuvudtaget ens står här, när hen uppenbarligen vantrivs något så oerhört med rollen. Min andra tanke är hur arbetsgivaren kan ha anställt en sådan surkart som inte vet hur man agerar professionellt i sin yrkesroll. Slutligen tänker jag att det var allt en usel introduktion du har fått som beter dig så uselt, eller att du kanske får ont i ansiktet om du ler?

Ja, absolut, man kan ha en dålig dag. MEN! Det ska du som professionell klara av att hålla inne med så länge du har med din kund att göra! Gå ut på toaletten och skrik av dig och banka på toalettlocket en stund om du vill, men tamigtusan så ska leendet sitta där som en välskräddad smäck när du återgår till ditt kundbemötande, och din utstrålning ska vara att du finns till för mig som kund. Det ingår i konceptet. Punkt.

Jepp, alla kunder är långt ifrån änglar heller, men det är inte du som serviceperson som ska vara den första att visa en sur uppsyn. Sucka och rulla med ögonen när jag ber om hjälp.

Jag blir, tyvärr, titt som tätt påmind om detta när jag handlar av någon som faktiskt har förstått det här med service. Kan tyckas märkligt att jag blir påmind om ett dåligt bemötande, när jag faktiskt blir bra bemött, men jag menar helt enkelt att jag liksom blir positivt överraskad då! Det säger ju en del. Alla regler har undantag, men det är ju trist om undantagen ska vara de glada och tillmötesgående servicepersonerna. Man behöver definitivt inte vara överkäck, eller insmickrande (bevare mig väl). Det är inte det jag menar. Det handlar om att vara välkomnande, att se kunden, att ställa sig till kundens förfogande och le alldeles lagom mycket. Eller, fan, le hur stort du vill, men LE åtminstone!

Som ännu ett exempel så träffade jag en tjej från USA för en massa år sedan som vi visade runt i en av våra större städer. Efter en hel dag i både butiker, caféer och andra näringsställen summerade hon kundbemötandet överlag med att häpna över hur dåligt det var. Hemma jobbade hon deltid som servitris för att betala sina studier och hon sa att det där leendet tog hon på sig samtidigt som hon tog på sig uniformen inför varje arbetspass och att skulle hennes chef se ett liknande beteende som hos några av de servicepersoner vi mött på vår rundvandring, så skulle hon inte få ha det där jobbet kvar.

Visst, vi hamnade i en diskussion kring dricksens varande eller icke varande och hon höll ju klart med om att den nästan var viktigare än den fasta lönen och att det var just dricks som var den extra moroten för hennes goda bemötande. Men oavsett, så anser jag – min högst personliga åsikt givetvis, man får tycka och tänka vad man vill som ni ju vet – att man inte ska behöva känna det som att man stör när man vill ha hjälp att hitta ett par jeans i en butik, vill betala sina varor, kämpar för att bli sedd så att man kan få påfyllning i sitt glas på en restaurang.

Jag beklagar om man inte har ett jobb som man trivs med. Tro mig, jag har haft min beskärda del av dem och tro mig igen, jag vet även hur känslan av maktlöshet är när man enbart jobbar där för att man behöver inkomsten och att man egentligen vill jobba med något annat, men ser inte någon väg ut. (Tro mig ytterligare en gång, när jag säger att den finns. Oftast.) Men allt detta är bara en förklaring, ingen ursäkt, för ett dåligt bemötande.

Det är inte svårt att uppträda vänligt och tillmötesgående. Fast ibland kanske du helt enkelt bara behöver en kram?