”Sätt dig ner på en bänk och bara tomglo”

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag upplever sedan en ganska lång tid tillbaka att det finns ett nytt slags samtalsämne: hur trött man är. Mest hela tiden. Man kan nästan knappt hinna uttala ”u:et” i ”Hej, vad kul att se dig, hur mår d— ” ”Jag är så jäkla trött”, får man till svar. ”Oj då, svarar man, har du sovit dåligt?”

Jag hamnade bredvid två personer som träffade på varandra i mataffären och samma ämne kom genast upp: kvinnan och mannen sa i kör att det var roligt att se den andra varpå kvinnan frågar (ni minns väl det där med att det oftast är kvinnor som ställer frågor? En liten passus i sammanhanget bara.) hur mannen mår. En djup suck och så: ”Jag är så jäkla trött”. Kvinnans ”oj då” och artig följdfråga hur det kommer sig att han är så trött. Detaljerad uppräkning av hur tidigt han gått upp och hur mycket han har jobbat och hur stressigt det är hela tiden. Min första känsla är att jag vill himla med ögonen och själv dra en suck. Ännu en som pratar om sin… ”tröttma”. ”Men gå och lägg dig tidigare då! Byt jobb! Se till att få mer frisk luft! Börja träna! Gör något annorlunda!” vill jag alldeles uppgivet hojta. Fast så onyanserad är jag faktiskt inte. Jag lovar. Kvickt börjar jag i stället dels fundera över varför jag ibland blir så frustrerad över att var och varannan bara pratar om hur trötta de är och dels varför det verkar vara så många som faktiskt känner sig så trötta mest hela tiden, så att de inte inser hur ofta de mest bara pratar om hur trötta de är. Det blir ju så tröttsamt, så att man blir alldeles… trött.’

Att jag blir frustrerad är helt och hållet mitt eget problem, det är jag fullt medveten om. För den som är nyfiken på hur det kommer sig kan jag berätta att jag väldigt ofta har mött framförallt män som av någon outgrundlig anledning och i de mest udda situationer ibland överväldigas av en intensiv känsla som verka säga: ”åh, här har vi en person som nog väldigt, väldigt gärna vill höra hur mycket jag har slitit och hur många timmar jag har arbetat och hur trött jag är, så jag tar och lastar av mig mitt tunga ok, så får jag kanske lite..?” Ja, vadå? Det är just där jag går bet. Vill de ha tröst, medömkan, beröm?? Ingen aaaning! Det som gör det lite extra stickigt i sammanhanget är att samtalsämnet liksom slängs ut bara lite sådär hastigt och lustigt utan att jag faktiskt ens har hunnit fråga hur läget är och får (återigen en passus till tidigare texter) noll intresse tillbaka kring hur mitt eget läge är. Så jag har nog fått en och annan överdos tror jag. Går igång redan på sucken och de demonstrativt halvt hängande ögonlocken som ska förstärka det faktum att han är så trött. Mitt problem, jajemensan. Bara uttrycker det jag sa att jag skulle förtydliga.

Så var det ju den där andra delen av härligheten. Den som faktiskt får mig att undra när, hur och framförallt varför Tröttman kom till jorden? För vi är nog mer trötta nu, är vi inte? Känner ni igen er? Jag blir ju även irriterad på mig själv när jag känner hur jag översköljs av trötthet i tid och otid. Ibland utan att det finns någon egentlig, konkret anledning. ”Usch, är det nån som sprutar ner nåt över oss”, brukar min kära mamma säga ibland. ”Jaa, det kan man fan börja undra”, har jag allt större lust att svara. Men min hobbypsykologhjärna gör sin analys och är övertygad om att det är vårt supersnabba, superteknologiska, prestationsångestpressade samhälle som är roten till Tröttman. Våra hjärnor är inte skapade för att sortera alla dessa intryck vi pumpas med vareviga dag. Allt. Går. Så. Fort. Man kan ju bli andfådd bara av att vara människa ibland. Så mitt tips är att försöka skala av antalet intryck under en dag. Ge Tröttman en liten match liksom.

Gå ut och sätt dig på en bänk och titta på hur löven faller. Följ ett enda med blicken ända tills det mjukt lägger sig tillrätta på marken. Sen spanar du på nästa och följer varenda liten virvlande krumbukt längs hädanfärden. Tänk på andningen under tiden. Ingenting annat. Bara andetagen och hur luften känns mot ditt ansikte. Låt pulsen gå ner och bara sitt där. Och tomglo. Sen låter du mobilen vara ifred och tar och sover lite. Låter hjärnan vila. Så är du kanske lite mindre trött i morgon. För helt ärligt: är man trött så är ju hjärnan faktiskt halvkokt och givetvis är det då svårt att fokusera och allt blir lite mer eländigt och tja… om någon då frågar hur man mår, så vill man väl svara ärligt, eller hur? Så då kan ju inte svaret bli annat än: ”Jag är så trött”.