Kontrasterna i vårt avlånga land
Läser lite riksnyheter. En härlig och varm artikel om några kvinnor i Japan som är otroligt förtjusta i Sverige och svenska traditioner, som midsommarfirandet bland annat. De träffas regelbundet i vad de kallar för ”Ateljé Kurragömma”, äter svenskt godis, pratar om vårt avlånga land, har bland annat bilder av några av våra mest älskade sagofigurer upphängda på väggarna, planerar en stor träff i Tokyo med hyllningar till Sverige och så klart midsommarbesök i vårt land. Jag blir glad, jag blir stolt. Vill gärna se dem här i Sammilsdalsgropen den nittonde juni!
Några av dem har bott i Sverige i olika omgångar. De beskriver lugnet, vår kärlek till naturen, tryggheten, friheten, jämställdheten, att vi svenskar uttrycker och står upp för våra åsikter. Då fortsätter jag känna mig glad över deras uppfattning, men får en viss beska i munnen. För i samma nyhetsflöde fastnar min blick på en bild som visar en totalt motsatt känsla. En liten skara unga människor i regnfuktiga kläder, med sammanbitna ansikten, allvarliga blickar och med en sak gemensamt. De är invandrade på helt andra premisser än att de vill fira midsommar eller äta svenskt godis. De har lämnat konfliktfyllda platser långt ifrån trygghet, stabilitet, jämställdhet och rätten att uttrycka sig fritt. De är unga, med arbeten, bostäder, familjer, vänner, kärleksrelationer. Här i Sverige. Och de har fått ett utvisningsbeslut. Till länder de inte känner till. Där ingen och inget finns för dem.
Skylten de textat med svart tusch är även den blöt av aprilregnet och några bokstäver har suddats ut. Men det går ändå att läsa deras vädjan, deras krav: ”Stoppa utvisning”. De ingår i gruppen unga vuxna som redan hunnit få sitt beslut om utvisning innan vårt trygga, fina, lugna, jämställda, jämlika land kom på att göra om och göra rätt.
Olikheterna mellan de två nyhetsartiklarna kunde inte stå i större kontrast. Och där jag först kände ”åh, vad kul att dessa kvinnor lyfter fram så mycket av det fina med vårt land” förbyts det till ”åh … jag kan inte förstå hur det kan få vara så här i vårt frihetsivrande och trygga land”. Skammens fula tryne grinar stort mot mig från nyhetssidan och jag önskar att det kunde byta riktning. Vända sig mot dem som verkligen behöver möta det. Och skicka fram lite mer medmänsklighet, anständighet, sans och vett.