Knarkar du, lille vän..?
Tänk dig en uppklädd version av komikern Johan Glans. Då har ni bilden av min klasskompis på gymnasiet. Prydlig, korrekt, bra i skolan, trevlig. Men, bara några år efter studenten var han totalt nedknarkad. Ett vrak.
Vad som hände däremellan vet jag inte. Kanske slutade han drömma?
Sorgligt var det i alla fall.
Samtidigt visade det mig att vem som helst kan trilla dit. Och den varningen har man försökt pränta i de egna barnen: ”Passa er för droger.”
Barnen i sin tur berättar att knark finns överallt nuförtiden. Det är hur lätt som helst att köpa, och deras kompisar pratar öppet om sitt användande.
Uttalanden från polisen i Dalarna bekräftar bilden. Attityden har förändrats bland unga, och droganvändandet ökar stadigt i hela Sverige.
Det där känns ju rätt bedrövligt.
Under min egen skoltid var det avskräckande propaganda som gällde.
En gammal narkoman kom och berättade om sin drogkarriär, från marijuana till heroin.
Han var riktigt illa däran, såg ut som ett skelett med skinn på. Djupa fåror i ansiktet. Ryckningar.
Sådär ville man ju för allt i världen inte bli.
Alltså skippade man droger. De fanns där, men det var inte alls lika öppet som idag. Mer skambelagt. Det var bra det.
”Marijuana är inte så farligt…”, säger sonen, och räknar upp ett flertal vänner som röker. Killar och tjejer, alla välkammade och prydliga. Ecstacy tar de visst också. Och lite ”annat”.
Attitydförändring, som sagt…
Och det är just attityden som är haken. För när man provar droger för att ”det inte är så farligt”, så öppnar man samtidigt portarna till en illegal butik. Och därinne, på armlängds avstånd, dignar hyllorna av alla möjliga lockelser, från anabola steroider och kokain – till ecstasy och ”annat”.
”Dina vänner kanske glömmer att drömma om framtiden?”, försöker jag med sonen.
För har man en dröm, ett eget mål, så blir man mindre känslig för grupptryck. Då vill man inte dämpa sig med droger. Eller riskera att få en hämmande knarkdom i bagaget…
”Kanske…”, svarar sonen.
Jag kan ha fel, men ibland anar jag en tyst men nästan desperat önskan efter mål och mening hos många av dagens unga.
Kanske är det den ständiga apokalyptiska rapporteringen om klimathot, tv-spel, sociala medier – att allt det där fyller dem till bredden. Att det inte finns rum för drömmar om hur deras egen framtid ska se ut?
Men, den kan ju bli hur bra som helst!
Om jag skulle ha rätt i det här, så kan vi föräldrar faktiskt göra en insats. Först; ställa frågan, hur orimlig den än kan kännas: ”Knarkar du, lille vän?”
Sedan; låta ungdomen berätta hur den ser sig själv i framtiden. Om fem år. Om tio år.
För livet kan vara en tripp i sig.
Och det börjar alltid med en dröm.