”Har du inget gott att säga, så säg inget alls”

Jag har alltid varit grymt allergisk mot folk som inte kan bete sig, oavsett sammanhang. Det ÄR inte svårt att visa hyfs och hålla god ton! Jo då, visst ställer de där känslorna till det emellanåt och givetvis är det mänskligt att man reagerar mer eller mindre starkt när det rör sådant man kanske dessutom är extra engagerad i. Det som dock får det att krypa lite extra i skinnet är när man inte kan bete sig som publik i sportsliga sammanhang.

Den som läste en av mina tidigare krönikor som handlade om allt det fina i sport- och idrottsvärlden, minns kanske min djupt rotade känsla av hur förenande det är med lagsport, hur man lär sig att samarbeta, kämpa mot samma mål, utvecklas och bli engagerad. Men framförallt vikten av att ha roligt. För det är inte bara roligt att själv delta. Det är roligt att heja på, stötta ett favoritlag, eller en individuell idrottare, hänga med i spänning, medgång och motgång.

Så förklara då för mig vad som är fröjden med att sitta på åskådarplats och högljutt slänga in glåpord och svordomar mot domare, bua när motståndaren har bollen, pucken, tar ledningen? Ha ramsor som ”Hata XX!”, gå till personangrepp mot den som kämpar och sliter och så vidare och så vidare? Vuxna människor! Att dessutom ha med sina ibland ganska små barn i publiken vid dylika sammanhang och själv vara denna rent ut sagt pinsamma ”hatare” – hur tänker man då? Vad är man för en förebild? Gör man samma sak på jobbet? Chefen presenterar en ny idé och man buar och kallar hen för idiotjävel? En kollega råkar ställa in tallriken fel i diskmaskinen och man vrålar och kanske slänger in något rasistiskt skällsord? Eller? Något säger mig att det inte riktigt går till så.

Så varför är det så i sportsammanhang kan man undra. Blir människor mer primitiva ju mer engagerade de blir i en sport, eller gör man bara som de andra gör för att det i sig blir ett slags skruvad gemenskap?

För att ta lokala exempel så kunde jag inte tro mina öron när jag fick höra att vissa ishockeysupporters i Mora vägrar passera Leksand när de ska längre söderut. (Har ingen förstahandskälla på detta dock.) Jag vet Leksandssupporters som knappt kan ta ens det minsta skämt om något positivt om Mora, utan blir skogstokiga. På fullaste allvar. Återigen: det är vuxna människor. Jag häpnar. Hur kan det gå så långt?

Hur kan man dra ett helt samhälle och dess medborgare över en enda generaliserande kam bara för att det råkar finnas varsitt hockeylag på orterna? Missförstå mig rätt här. Sport kan absolut vara engagerande och går det inte så bra för det egna laget, så är det kanske lätt att man hasplar ur sig saker i affekt. Sker även fula knep och alltför tufft spel och man verkligen inte verkar ha lyckats sätta in domare som gör sitt jobb – ja, då kan det kanske ryas rejält. Men då är det ju något konkret. Något som går att ta på. Enskilda händelser mitt under brinnande spel. Till skillnad från: ”Buuu! Den där XX-spelaren fällde vår spelare, så då är ju solklart även hela den orten en förpestad håla man aldrig vill komma i närheten av och vi ska hata alla som bor där också!!”

Gaaah! Jag tycker på riktigt att det är ett urlöjligt beteende! Är inte livet större än så? Hur kan man orka gå runt och avsky på det sättet?

Stötta din favoritidrottare eller ditt favoritlag, tjoa, skrik, applådera och heja tills rösten spricker! Det är ju det ordet support betyder: stöd! Det är tokhärligt att få vara på plats och dras med i svängarna och känna stämningen och pulsen, men bete dig! Man vill även kunna ta med sina barn på publika tillställningar utan att behöva förklara varför vuxna människor gorma, svär och ibland även börjar puckla på varandra. Det finns ju ett uttryck som heter ungefär: ”Har du inget gott att säga, så säg inget alls”. Så bara för att du inte buar eller skriker fula ord, betyder inte det att du inte är en trogen supporter. Du är i stället en riktigt god supporter. Som stöttar. Som vet hur man beter sig. Tack och lov tillhör du en majoritet.

Over and out från Vett- och etikettpolisen!