Det är en spindel i köket!

…och benen går som trumpinnar där den kutar fram över köksgolvet. Min fru står på en stol. Jag förstår henne. För det är ingen vanlig liten husspindel, utan en fågelspindel stor som en manshand, som är på rymmen.
Det här blev alls som jag tänkt mig.

Men vi tar det från början – och början var att jag träffade kvinnan som senare skulle bli min fru. Vi arbetade båda på Sveriges största djurpark, och det blev kärlek vid runt tjugoåttonde ögonkastet.  Med tiden flyttade vi ihop, och då visade det sig att hon hade spindelskräck. Här pratar vi nu inte om lite obehagskänslor, utan något som gränsade till riktig fobi; det märktes att det här var jobbigt för henne.

Jag hade förståelse, för jag hade haft en släng av liknande symptom. Eller, rättare sagt tre: Ormar, stå på scen och höjder. Men dessa hade botats med hjälp av terapin: ”Brutal konfrontation”. Scenskräcken (att prata inför klassen var en mardröm genom hela skoltiden) botades genom att ta jobb som reseledare och tvingas babbla inför grupper dagarna i ända. Höjdskräcken genom att börja hoppa fallskärm, och ormfobin genom att låta en boaorm slingra runt armarna.

Det där hade fungerat så bra, att jag bestämde mig för att överraska min partner med en huskur. Hyggligt, va
Sagt och gjort. Jag traskade över till huset med exotiska djur, som låg granne med djurparken, och frågade ägaren om jag kunde få låna den största spindeln de hade i ett par dagar. Som sagt, brutalt ska det vara.  Det var inga problem. Jag fick med mig fågelspindeln ”Imse”, ett bastant och hårigt exemplar i sina bästa dar, och med ett benspann på runt femton centimeter. Ägaren stoppade spindeln i en grå, halvgenomskinlig plastburk och gav några skötselråd. Jag lovade returnera honom oskadd inom några dagar.

Det första mötet mellan spindel och min terapi-patient gick väl, så där.
När jag kom in med burken på hennes kontor så tittade hon upp, och samtidigt drog ”Imse” med benen på burkens sida (han ville väl vinka ”hej”), så det första hon såg var ett par håriga monsterben som lösgjorde sig ur burkens dimmiga inre.  Hon hyperventilerade innan jag ens hunnit börja förklara.

Så, jag backade ursäktande ur rummet och tog med burken till mitt kontor. Sedan gick jag tillbaka och förklarade min idé. Hon nickade tyst när jag berättade. Därefter fick jag förklarat för mig (utan minsta chans till missförstånd) att hon hade uppskattat några minuter att vänja sig vid tanken, innan ”herr amatör-terapeut” kom indrällande med en jättespindel på hennes kontor. Hon avslutade i alla fall med att tacka ja till ett försök med ”huskuren”.

Dag två gick det bättre.
Hon satte spindelburken så långt bort ifrån sig som möjligt på skrivbordet. Imse, som var en sällskaplig Arachnida, ”knackade hej” några gånger om dagen, och då hoppade hon högt.  Men snart flyttade hon själv plastlådan närmare. De började bli kompisar, och knackade till varandra någon gång ibland.

På fredagen fick ”Imse” följa med hem till lägenheten, och på kvällen öppnade vi en glipa i locket någon gång i timmen, för att kunna ta en bättre titt. Det gick riktigt bra!

Lördagen var en varm sommardag, och så även i lägenheten. Jag föreslog att vår gäst skulle få komma ur sin låda och sträcka på benen lite, med motivering: ”Eftersom spindlar mest bara sitter still när det är varmt”.
Det där sista vet jag ärligt talat inte var jag hade fått ifrån. För det stämmer inte – i alla fall hade ingen talat om det för Imse. Vi satte oss på huk på var sin sida om plastlådan, och öppnade locket för att låta spindeln utforska köksgolvets frihet. Imse verkade först tveksam och precis så inaktiv som jag utlovat. Han stack ut ett trevande ben ur lådan, sedan ett till – och sedan var det FULL FART! YIIIHAAAA!!!

Min blivande fru tog ett smidigt skutt upp på närmaste köksstol.
Jag är inte rädd för spindlar, men det här exemplaret var i ärlighetens namn rätt stort, och kraftigt, och hårigt, och dessutom ville jag inte kasta mig efter och råka platta till den. Imse drog iväg mot köksöppningen (som saknade dörr) i riktning mot vardagsrummet. Inte bra, för där fanns soffa, fåtöljer och hyllor att gömma sig under. Jag ryckte ned en almanacka från väggen, hoppade förbi ”Imse” och ställde mig bredbent vid köksingången. Spindeln kom emot mig, på högsta fågelspindelväxel.
Jag höll almanackan mot golvet och formade en sorts skateboardramp som Imse rusade uppför tills det blev för brant och han fick vända och rusa tillbaka åt andra hållet.

På andra sidan köket fanns ett element som han kunde krypa upp under, så det blev ett nytt hopp och en ny ”skaterampmanöver”. Och igen. Och igen. Till slut tappade Imse lite av sitt driv i steget, och hans löparbana kunde krympas tills det var mer av en halfpipe, som tillslut ledde ned i burken igen. Puh!

Efter den episoden fick vi göra ett omtag ”terapin”. Men efter bara några dagar kunde hon till och med klappa Imse (när han satt i burken). Och när du vågar klappa en storvuxen fågelspindel, så blir våra svenska spindelarter väldigt beskedliga i jämförelse.

Så nuförtiden, när hon ser en svensk husspindel, säger hon bara:
”LASSE, DET ÄR EN SPINDEL PÅ KÖKSGOLVET!”
Men bara om jag är hemma, och tillåts spela hjälte.
Om hon är ensam så fixar hon det själv – galant!

”Brutal konfrontation” – det rekommenderas!
Men ett tips från coachen: Berätta för patienten, innan ni kör igång.