”Det är en ocean av hundbajs!”

”Lasse, det är en ocean av hundbajs utanför huset!”, säger en tidigare granne i luren. Hon flyttade till en ny ort för en tid sedan och berättar att hon trivs bra. Men nu, när vårsolen tittat fram och snövallarna smält, avslöjas deras tråkiga innehåll utmed vägkanterna. Hennes granne har det om möjligt ännu värre utanför sitt hus. ”Det är dussintals högar med hundkorvar, man kan ju inte ens släppa ut barnen!”

Hon ringer mig eftersom vi båda är hundägare och vår by (hennes tidigare) har rätt begränsade problem på det här området, trots att det finns många hundar. ”Jag tänkte aldrig på saken eftersom det inte var ett problem. Men här…hej och hå!”, säger hon upprört.

Det stämmer att det är relativt hundpluttsfritt i vår by. Jag tror det har två orsaker. Sådana här problem tycks gå i cykler och när det blivit fler efterlämnade korvar så har byföreningen varit snabb med att gå ut med en påminnelse.

Ovanpå det är toleransen låg för sådana här saker och de flesta av byns hundägare tvekar inte att säga till om man ser någon som inte plockar upp efter sig. ”Har du glömt hundpåsarna?”, frågar man och håller fram en påse, som vi hundägare ofta har i varje jackficka. Jag har själv gjort det flera gånger.

Här skulle det passat fint att avslöja att man kan känna igen hundplutts-lämnarna på deras glansiga blick, släpande gång och toviga hår. Men i egen erfarenhet så kan de se ut nästan hur som helst, från paranta damer till spandexklädda män och slängiga tonåringar. Tyvärr.

Det enda de har gemensamt är att de behöver en tillsägelse för att förstå även det mest elementära.

När man, som hon och hennes granne, upptäcker ett brett band av hundbajs utanför tomten så är det lätt att förbanna hundägare i största allmänhet. Det är förståeligt.

Samtidigt räcker det med ett par slarvrar i en by för att det snabbt ska bli ett stort problem. Två hundar kan generera fyra, fem pluttar per dag, som blir trettio i veckan, hundratjugo i månaden.

Många pluttar blir det…

”Så, vad ska du göra?”, frågar jag.

”Jag vill inte härja för mycket eftersom jag är nyinflyttad, men jag måste ju sätta upp några påminnelselappar i kvarteret”, säger hon.

Hon berättar att många avfallsbolag runt om i Sverige erbjuder klistermärken som man kan sätta på sin restavfallstunna (där hundpåsarna ska läggas). På klistermärket står att man godkänner att förbipasserande lägger sin hundpåse i ens tunna.

För egen del tycker jag att hundägare gott kan bära hem påsarna till egen tunna. Å andra sidan kanske ett sådant klistermärke kan fungera som en påminnelse att man ska plocka upp efter sig, och då är det en bra idé.

Hon berättar att hon kontaktade det regionala vatten och avfallsbolaget för att presentera klistermärkesidén. Men det blev nobben direkt. ”Vi sysslar inte med klistermärken”, blev svaret.

”Jag tänkte bara att det kunde varit ett enkelt och trevligt mervärde eftersom vi har en av Sveriges högsta VA-taxor”, säger hon syrligt.

Det kan man kanske hålla med om.

Nu funderar hon på att trycka upp egna klistermärken för soptunnorna och meddela sin nya by att den som vill är välkommen att hämta ett hos henne.

”För så här kan jag bara inte ha det.”

Det är bra när folk tar tag i saker. Sätter ned foten. Ännu bättre vore förstås om alla bara plockade upp efter sin vovve. För vill man ha det härliga sällskapet av en hund, så ingår det att plocka upp efter den.