Dags att sträcka på ryggarna!

Världens mobbare tar allt större plats och våra gamla tryggheter darrar. Ska vi fortsätta stå vid sidan och titta på den geopolitiska virvelvinden – eller är det dags att vi i norr greppar styråran själva?

För några år sedan skrev jag om en liten pojke som blev misshandlad i skolan. Texten visade hur vissa människor tidigt lär sig att våld och hot lönar sig – och om vad som händer när omgivningen väljer att titta bort.

Där drogs parallellen till Rysslands krig mot Ukraina och att det ytterst handlade om samma sak: Det finns aktörer som bara respekterar styrka, och alternativet till att sätta tydliga gränser mot dem är ofta att få leva sitt liv krypande utmed väggarna.

Sedan dess har det geopolitiska läget blivit ännu rörigare. Ryssland fortsätter sina aggressioner. USA har interna problem och gör utrikespolitiska utfall som sällan förr med tullar, Venezuelas olja och Grönland. Kineserna tittar alltmer lystet på Taiwan.

Ryssland, USA och Kina följer varandras maktspel noga, för att se vad de andra kommer undan med (det mesta). Det är svårt att tro att någon av dem kommer att stilla sina ambitioner att roffa åt sig nya fördelar och landområden.

Själva har vi EU och Nato att luta oss mot. Men Nato är i gungning nu när USA tycks vilja backa ur. Och tyvärr pekar egna erfarenheter av internationella samarbetsprojekt på att man är duktig på stora ord och gester på kontinenten, men svagare när det gäller det handfasta. Det finns många olika viljor i EU, och alla är sig själv närmast.

Tror du själv att fransmän och italienare skulle rycka in om vi får problem med ryssar och kineser på Nordkalotten?
Eller ens i Stockholms skärgård?
När man sett EU:s hantering av allt från energikriser till Ukraina, känns det knappast som en trygg famn.

Så vad ska vi, ett litet land i norr, göra? Alltså när vi tröttnat på att krypa utmed väggarna för att inte hamna i skottgluggen för stormakternas yviga fasoner och vilda angrepp?
Kanske är det dags att sluta att titta förundrat på den geopolitiska virvelvind vi lever i, och försöka styra vårt eget öde?

För egen del tycker jag att vi ska stanna i både EU och Nato. Men när stormakter tänjer gränser och allianser vacklar, återstår i praktiken bara en sak för oss: Att vi satsar stort på ett ökat samarbete mellan länderna i norr, från London till Helsingfors. Det finns redan möjliga frön till det, som till exempel JEF (Joint Expeditionary Force), men nu behöver det tas på största allvar.

Våra länder har liknande värderingar, har lätt att samarbeta, tror på demokratiskt styre och har fortfarande hög tillit i samhället och låg korruption.
Det är värt otroligt mycket.

Vi har inga ambitioner att ta över världen. Men vi vill försvara det vi har byggt upp.

Ett sådant samarbete, när det gäller försvar, kriminalpolitik, ekonomi och naturresurser, skulle göra att stormakterna tvekar att ge sig på oss. För det är hög tid att vi börjar se världen som den är – en i stora stycken rörig och korrupt plats där mobbarna tar stor plats.
Och det tycks knappast bli bättre.

Därför behöver vi greppa styråran med båda händer och skapa rimlig säkerhet för oss själva – och utan att behöva vänta på maktspel i Paris eller beslutsvånda i Bryssel.

Häromdagen satt jag i väntrummet hos tandläkaren. På radion hördes de två programledarna i P4 prata om att de nuförtiden går med en ständig orosklump i magen. Det var Putin och det var Trump. Det var stormar och snökaos.

Stormar och par decimeter snö får vi nog lära oss att leva med. Men vårt geopolitiska läge kan vi faktiskt göra något åt – och när man tar tag i orsaken till sin oro så känns den alltid mer hanterlig.

Därför är det hög tid att vi länder i norr sträcker på ryggarna. Vi har mycket att vara stolta över, en modell för tillit och demokrati som resten av världen behöver se fungera, och ta efter om de vill.

Genom att gå fram tillsammans, med gemensam röst och en enad styrka, skulle vi visa att vi inte längre tänker låta vår framtid styras av stormakternas nycker.
Det handlar inte om högmod, utan om ansvar.
Att ta den plats vi förtjänar – tillsammans.

Den lilla pojken som nämndes i inledningen, växte upp och blev ett föredöme när det gäller att skydda de svaga.
Det är så vuxna gör – de står upp.
För om inte vi själva står upp för våra värderingar mot världens mobbare, vem ska då göra det?