”Alltså förlåt mamma, men pappa är bättre på att laga mat”

Mat har alltid varit ett samtalsämne. Ungefär som vädret. Det går alltid hitta gemensamma nämnare i saker man tycker om att äta. Undrar hur många kokböcker som släpps varje år? Ja, men på riktigt, hur många variationsrika experiment med twist går det att utsätta en köttbit, eller en rödbeta för? Ibland funderar jag över vad som hände med den hederliga gamla husmanskosten och salt och peppar. Dillkött och kokt potatis. Kotletter i sky. Ärtsoppa.

Äta bör man, annars dör man. Jajemen! Men måste man verkligen gilla att laga mat? Jag känner mig helt utanför här! Det känns som att jag är omringad av alla dessa fantastiska amatörkockar som fullkomligt ”älskar att laga mat”! Som tittar lite frågande på mig när jag säger att jag inte alls har en sådan passion. Som pysslar och donar och läser recept och grejar i timmar. Och så är alltihop uppätet på en kvart. Typ.

Nu är jag kanske lite väl cynisk, men i och med att jag inte är en av dessa vars hjärnor bara ploppar ut kulinariska trollerikonster stup i kvarten, så undrar jag ibland vad det är som är så härligt med att laga mat? Missförstå mig inte nu, jag är alltså verkligt imponerad av alla matlagningsälskare och jag sätter mig tveklöst, glatt och raskt vid era dukade middagsbord och njuter gärna länge och i fulla drag av era väldoftande kompositioner som får gomspenen att göra en dubbel volt med skruv. Mat är vackert och en njutning när någon som vet vad den gör har lagt sin ömma touch vid den. (Nu låter det som att jag fiskar efter middagsinbjudningar här och… ja, det kanske jag gör…).

Själv tror jag att jag fastnar mest redan vid själva idéstadiet. Det är ett nödvändigt ”ont” att äta och varannan vecka måste jag verkligen se till att komma på en hoper maträtter och laga mat. För då är det två växande varelser som huserar hos mig och då finns det inga tveksamheter. Då sätter jag fart och säger till mig själv: Gör en matlista, handla, laga gärna någon rätt redan i förväg, få med alla viktiga näringsämnen, kom ihåg mellanmål, baka gärna något bröd, ordna något lite extra gott till helgen… etc. Och jag lovar att jag sköter mig finfint.

En sorg är bara att både mina barn och jag älskar fisk, men jag är expert på att göra den lite för torr. Häromsistens tog min yngsta ett par tuggor av min återigen liiite för torra och liiite för salta firre, såg lite uppgivet på mig och sa: ”Alltså förlåt mamma, men pappa är faktiskt bättre på att laga mat än du.” Jag kunde inte annat än både skratta och hålla med. De har tack och lov en pappa som tillhör ovan nämnda skara av matlagningsälskare.

Men tro nu inte att jag inte kan laga mat! Jag gör en grym Janssons frestelse och ljuvligt krämiga lasagner. Bland annat. Jag är också rätt så noga med att stoppa i både mig själv och andra mestadels nyttiga saker. Det är bara det att jag gärna gör så många andra saker mycket hellre. Små kreativa projekt och så. Och det är det jag gör de där andra veckorna, när det bara är jag själv som huserar hemma hos mig och jag är i min fulla rätt att vara lite ego.

Då glömmer jag ibland bort när jag åt sist och när jag med en suck inser att jag måste avbryta det jag höll på med för att vara lite schysst mot kroppen och ge den något så att den slutar vara så putt, så brukar det bli ett par kokta ägg med majonnäs direkt vid diskbänken, avslutat med några prima romanticatomater, eller en avokado med keso. Avslutat med några prima romanticatomater. (Blir rätt många romanticatomater. Kanske därför jag är så romantiskt lagd?  He, he…) Funkar fint! Det är gott, tar bara några minuter i anspråk, kräver väldigt lite tid i köket och jag håller mig mätt rätt länge. Sen kan jag fortsätta med de där andra sakerna som ger mig så mycket mer energi och inspiration.

Så alla ni som älskar att laga mat, jag beundrar er och ert engagemang, men kan jag bara få lov att säga att jag faktiskt hellre äter än lagar själv?