Allt är upplagt för en riktig rysare!

Det är måndag eftermiddag och de första snöflingorna dansar i luften. SMHI har utfärdat en orange vädervarning. En halvmeter snö och kraftiga vindar väntas.

Likt Jack Nicholson i kultfilmen The Shining sitter jag på en fjälltopp och skriver de här raderna. Alla grannarna har lyssnat på myndigheternas varningar och ett lämmeltåg av bilar lämnade redan igår.

Man är ensam kvar…

På positiva sidan är mitt boende, till skillnad mot Jack och hans familjs, inte ett hemsökt hotell utan en liten fjällstuga. Och i stället för spökande tvillingar och gamla damer, har jag två hundar som just nu sover på var sin sida stolen.

Det här är första gången jag har låtit mig dras med i sådant här väderlarmande. Förmodligen för att man är ledig och har tid.

Annars är ju en halvmeter snö knappast något att yvas över. Några skottningar och så är den saken biff – åtminstone för oss som är friska.

Här på fjället kan dock vädret vara svårberäkneligt. Idag blåser vinden från rätt håll för att kunna ge kraftig nederbörd och förra vintern hade vi runt två meter snö. Så kanske det kommer en halvmeter snö de närmaste dygnen. Eller så vänder vinden och det blir bara några centimeter. Eller så blir det en meter. Vi får se.

I The Shining är Jacks plan är att skriva en bok medan han ser till hotellet över vintern. Men han blir alltmer förvirrad av familjens isolerade situation på ”The Overlook Hotel”.

Till slut slår det slint på riktigt, han får plötsliga raseriutbrott och i stället för att skriva sin roman börjar han skriva samma mening om och om igen: ”All work and no play makes Jack a dull boy”.

Sedan plockar han upp en yxa och börjar leta efter sin familj…

På tal om yxa så fyllde jag nyss på vedförrådet inomhus. Det händer att det blir strömavbrott och med tio grader kallt ute är det bra att vara förberedd. Skafferiet är fyllt med mat så nu kan man vara strandsatt, eller fjällsatt, några dagar utan problem.

Om jag också, mot förmodan, skulle flippa ur de närmaste dygnen så kommer det att vara hundarnas fel.

De senaste nätterna har de nämligen börjat snarka som aldrig förr. Kanske för att de älskar att leka i snön och är tröttare än vanligt, jag vet faktiskt inte.

När de här skrivs är det i alla fall fjärde natten i rad de håller i gång.

Varje kväll är det lika. Just som man ska somna tycks det skickas en mental signal till dem och de börjar dra timmerstockar så det skallrar i finporslinet – SNNAAAAARRRK!!!

Jag överdriver alltså inte; det skallrar.

Den ena hunden går att väcka genom att knäppa med fingrarna. Har man tur så hinner man somna innan han drar i gång snarkandet igen.

Men sådan tur har man såklart inte, för då har den andre redan startat.

Den hunden snarkar ännu högre. Tänk en bil som dras över en grusväg – på taket. Så låter det.

Den vovven vaknar heller inte av bara lite fingerknäppande utan kräver att man ruskar honom.

Då tittar han upp, yrvaket, och tycks undra: ”Vad stökar du för, husse?!”

Så där håller de på tills det börjar krypa i kroppen och man får stress-vallningar.

Nu är klockan fyra på eftermiddagen och man borde vara i sitt esse. Men huvudet är luddigt och påsarna under ögonen ser ut som två av mormors gamla portmonnäer.

Hundarna sover på varsin sida av stolen – utan att snarka alls.

De laddar väl för sin nattliga terror kan man tro…

Så nu väntar vi bara på snösmockan. Vill man vara ännu mer dramatisk kan man säga att det upplagt för en riktig rysare – och att redaktören ska inte bli förvånad om nästa krönika bara innehåller upprepningar av samma mening: ”Bara skottande och ingen lek gör Lasse till en tråkig pojke”!

…Ja, eller så blir det bara lite extra skottande.

Vi ses på andra sidan – snövallen.