Terese ville ge Estoniaöverlevarna en röst

När Estonia sjönk på Östersjön natten den 28 september 1994 omkom 852 av de 989 människorna ombord.

Katastrofen har under drygt 30 år varit föremål för otaliga utredningar, teorier och dokumentärer. Men enligt Terese Lindström från Ludvika har en viktig del saknats – människornas egna berättelser.

Nu har hon skrivit boken Estonia – på det mänskliga djupet, som bygger på djupintervjuer med överlevare och anhöriga.

På lördag den 15 augusti hålls boksläpp på Folkets hus i Ludvika, där flera överlevare kommer att medverka och dela sina berättelser.

— Det finns jättemycket skrivet om teorier, utredningar och vad som hände med fartyget. Men jag saknade det mänskliga perspektivet. Jag ville berätta hur det faktiskt var att vara där – och hur livet har sett ut efteråt, säger Terese Lindström.

Hennes man Magnus Lindström är själv en av de 137 personer som överlevde katastrofen. Han reste med Estonia tillsammans med sina föräldrar och sin dåvarande flickvän. Magnus var den ende av dem som kom hem levande.

Trots det var det inte Magnus som tog initiativet till boken.

En ceremoni blev startskottet

Idén föddes i samband med 30-årsminnet av katastrofen hösten 2024. Terese och Magnus deltog vid minnesceremonin i Stockholm, men det var något som skavde.

— Jag blev provocerad över hur ceremonin var upplagd. Överlevare och anhöriga stod långt bakom avspärrningar medan kungligheter och politiker stod längst fram. Det var en fin ceremoni, men jag tänkte att de viktigaste människorna borde vara de som faktiskt drabbades, säger hon.

Efter ceremonin åt ett antal överlevare middag tillsammans.

— Då frågade jag varför ingen hade gjort en bok där deras egna berättelser samlades. Och när jag inte fick något riktigt svar bestämde jag mig för att göra den själv.

Rest runt i hela Sverige

I januari 2025 började arbetet.

Med hjälp av Magnus kontakter och listor över överlevare började Terese ringa runt. Därefter reste hon kors och tvärs genom Sverige för att träffa dem som ville dela med sig av sina upplevelser.

Under ett och ett halvt år har hon genomfört djupintervjuer med 14 personer – åtta överlevare och sex anhöriga.

— Jag ville ha ett brett perspektiv. Inte bara överlevarna, utan också de anhöriga. De har egentligen aldrig fått någon riktig röst, trots att många levt med katastrofen i över tre decennier, säger hon.

Varje person har fått ett eget kapitel där läsaren får följa hela berättelsen.

— Man får veta varför de reste, vilka de reste med, vad de upplevde under katastrofen och hur livet blev efteråt. Jag ville att varje människa skulle få berätta sin historia fullt ut.

”Det blev mycket tyngre än jag trodde”

Som terapeut trodde Terese att hon var förberedd på de starka berättelserna.

Så blev det inte.

— Jag tänkte att det här klarar jag. Men det har varit väldigt ångestfyllt. För att kunna skriva har jag varit tvungen att leva mig in i deras upplevelser på djupet. Jag har nästan suttit i livflottarna tillsammans med dem i mitt huvud, säger hon.

Vid ett tillfälle bokade hon in två intervjuer med överlevare samma dag.

— Det gick inte. Det blev alldeles för tungt. Alla bilder och berättelser fortsatte att finnas kvar långt efteråt. Jag insåg att jag behövde tid mellan intervjuerna för att själv kunna bearbeta allt jag fått höra.

Hon beskriver arbetet som känslomässigt krävande, men också djupt meningsfullt.

Frågorna som öppnade dörrar

Terese menar att hennes yrke som terapeut varit en stor tillgång.

— Jag arbetar ju med människor varje dag. Jag vet vilka frågor som gör att människor vågar öppna sig och berätta det som finns bakom den historia de kanske berättat många gånger tidigare.

Hon upplevde att flera av de överlevare som intervjuades först gav samma svar som de brukat ge media genom åren.

— Men när man ställer följdfrågor och vågar stanna kvar i känslorna kommer något annat fram. Då blir det inte bara en beskrivning av vad som hände, utan också hur det kändes.

En fråga blev särskilt stark.

— Jag frågade alla hur det var att ringa hem och berätta att de hade överlevt. Den frågan berörde varenda en. Där kom känslorna fram direkt.

Ger även anhöriga en plats

Magnus Lindström tycker att boken fyller ett tomrum.

— Vi som överlevde har blivit intervjuade många gånger genom åren. Men det har nästan alltid handlat om själva olyckan. Här får man också veta vad som hände före och efter, och framför allt hur anhöriga upplevde allt. Den delen har saknats, säger han.

Han menar att de anhöriga ofta haft det svårare än många förstått.

— Vi som var med visste åtminstone vad som hade hänt. Anhöriga visste ingenting under många timmar. De levde i total ovisshet, och den delen kommer fram väldigt tydligt i boken.

Magnus berättar också att arbetet med boken lett till nya upptäckter.

När de olika berättelserna lagts bredvid varandra har pusselbitar fallit på plats och överlevare har kunnat koppla samman minnen från katastrofnatten som de inte förstått tidigare.

Boksläpp med överlevare

Boksläppet den 15 augusti blir mer än en traditionell bokpresentation.

Förutom Terese och Magnus kommer flera överlevare och anhöriga att medverka med föreläsningar och samtal. Terese har även satt ihop musik och bildspel för att skapa en minnesstund över katastrofen.

— Jag hoppas att många kommer. Det här handlar inte bara om att sälja en bok, utan om att hålla minnet av Estonia levande och ge plats åt människorna bakom katastrofen, säger hon.

Hon hoppas att läsarna ska få en djupare förståelse för en av Sveriges största katastrofer i modern tid.

— För mig är människorna det viktigaste. Det är deras berättelser som måste leva vidare. Det är därför den här boken finns.