Nära och kära dog på Estonia – hans son tog sitt liv: ”jag minns dem som de var, det positiva”

Man kan tycka att det kunde har räckt med att ha varit med på det sjunkande fartyget Estonia och förlorat sin flickvän och sina föräldrar. Att ta sig vidare i livet efter det.

Men ett antal år senare tog Magnus Lindströms son livet av sig efter en tids depression.

Ännu en gång fick han använda sig av sin förmåga ta sig vidare framåt, eller åtminstone hantera sorgen som stannar kvar.

— På ett sätt går det aldrig över när det är ditt eget barn.

Egen företagare inom elkraftssektorn. Aktiv politiker inom Liberalerna. Familj, barn, villa och allt det där. Sett så har det förvisso gått bra för Magnus Lindström i livet. Eller det kunde ha gått värre om man uttrycker det på ett annat sätt.

Men så har det också gått mycket värre under två speciella stunder i livet. Vid det tillfällena har Magnus drabbat hårdare än vad många gör under en hel livstid.

Från början såg det normalt och bra ut. Född i Falun och uppvuxen i Grängesberg landade han på Högskolan Dalarna och pluggade datateknik. Där träffande han Katarina 1993 och de flyttade ihop redan samma höst.

Efter ett och ett halvt år tillsammans bestämde de sig för att åka på en kryssning tillsammans med Magnus föräldrar. Något som lät som en minnesvärd upplevelse, men som blev det av fel anledning.

Fartyget de reste med var M/S Estonia, som har kommit att bli synonymt med den värsta katastrofen i Östersjöns historia. Estonia sjönk och 852 personer dog. Bland dessa var Katarina och Magnus föräldrar.

När Magnus pratar om det över 30 år efteråt är berättelsen fragmentarisk. Han nämner kort hur han vaknade på natten av en smäll och fartyget hade slagsida, hur han försökte få upp sina föräldrar som låg i en annan hytt, att han till slut var ensam.

— Jag hamnade på en flotte till slut. Både min mamma, min pappa och Katarina var kvar på båten. Vi var ett gäng personer på flotten och vi satt på den i en sex-sju timmar innan vi blev upplockade i en helikopter.

Han minns några andra detaljer. Som att han bodde hos sin moster i Stockholm i ett par veckor efter hemtransporten från Finland. Hur han hamnade i polisförhör för att identifiera sig.

— Jag hade ju ingen legitimation kvar och inget pass.

Sen var det sorgen.

Magnus var 24 år och hans föräldrar och hans sambo hade ryckts ifrån honom, i princip mitt framför hans ögon, samtidigt som han själv överlevt med en hårsmån.

Det var en mycket splittrad känsla berättar han.

— Dels var det sorg över att ha förlorat tre familjemedlemmar, men dels var det skönt att ha överlevt. Alternativet var ju att ingen hade överlevt. Så jag tog det positiva från det. Att jag fick chansen att överleva.

Vad gjorde du av den chansen?

— Jag bestämde mig för att göra någonting av det, eller ingenting. Det kanske låter lite krasst, men det var det val jag hade.

— Så det var det och att min mamma sa ”klara dig du”, när vi skildes åt på båten. Jag insåg att jag inte hade kunnat hjälpa dem. Hade jag försökt hade jag dött själv. Så det jag behövde förstå efteråt var att jag skulle ta vara på livet.

Hur gjorde du det?

— Jag bestämde mig för att plugga klart. Jag skulle tillbaka snabbt och inte gräva ner mig. Inte låta bli att fortsätta leva.

— Det gick inte jättebra i början. Det hände mycket inne i huvudet och jag hade jättesvårt med koncentrationen. Men jag klarade det till slut. Jag hade jättebra stöd av kompisar och familj.

Så den unge Magnus Lindström levde vidare. Som en vanlig människa skulle man kunna säga. Han kom igång med yrkeslivet. Först på Försäkringskassan som datakonsult, sen på en konsultbyrå och efter det Trafikverket och därefter Hitachi där han gick från programmering till att bli säljchef.

Han bildade familj och fick tre sönder födda 1998, -99 och -01.  De fick växa upp som friska barn under normala omständigheter. Kort sagt gick det bra i livet och M/S Estonia fick vara ett trauma i det förgångna.

Men Magnus Lindström skulle med tiden drabbas på hårdast tänkbara sätt en gång till livet.

Den här gången handlade det om hans son Truls, mellanbrodern i skaran. En duktig handbollsspelare som 2019 hade flyttat för att spela på hög nivå i Karlskrona. Riktigt bra låter det som, men det var det inte. Det hade börjat redan innan.

— Han mådde inte bra, säger Magnus kort.

Varför mådde han inte bra?

— Bra fråga. Det kan ha varit machokulturen i handbollen. Han ifrågasatte sig själv och led av allmän psykisk ohälsa. Han ville inte riktigt berätta vad det var.

—  Sen var det en sån där sak som gick i vågor. Ibland trodde man att det blivit bättre. Det trodde vi när han flyttade. Men det gick ju i vågor. Det var det som gjorde det så svårt.

Hur länge hade han mått dåligt?

— Han hade inte visat några såna tendenser när han var barn. Det hände snabbt. Under 2019. Men det gick ju i vågor. Det var det som gjorde det så svårt.

Magnus berättar att en dag stod plötsligt två poliser utanför dörren i Ludvika. Han säger att han förstod direkt vad det handlade om.

Truls hade tagit sitt liv.

Magnus har svårt att beskriva hur han reagerade i det ögonblicket.

— Det var inte i närheten av Estonia. På Estonia hade jag ändå koll på vad som hade hänt. Här var det bara uppgivenhet. Det fanns inte ”en ny chans i livet” i det här.

Givetvis slungades Magnus ner i tung sorg. Det gick en tid och sen kom pandemin ovanpå sorgen. Men det var också då han fick tid att tänka och förmågan att fatta ett nytt livsavgörande beslut.

— Pandemin gjorde att man blev instängd och det var då jag bestämde mig för att bli politiker. Jag ville inte bara se på och gnälla längre. Egentligen hade jag alltid varit intresserad och nu fick jag en förfrågan och ville engagera mig mer.

Så Magnus försåg sig med någonting nytt att gå vidare med. Han pratar en stund om vikten av att inte bara stå vid sidan om när det fattas ogenomtänkta beslut.

Sen får han frågan om hur han bär med sig de riktigt hemska förluster han varit med om.

Han funderar innan han svarar.

— Jag minns dem som de var, det positiva. Vad vi har gjort tillsammans. Sen är det klart att när det är ditt eget barn… På ett sätt går det aldrig över när det är ditt eget barn. Jag har dippar. Det har jag absolut. Man får ha det, för det är ingenting man kan göra någonting åt.

Likväl har Magnus ett sätt till för att hantera sina erfarenheter och livet.

— Jag höll på med orientering väldigt mycket fram till jag var 25-26 år och jobbade ganska mycket med en idrottspsykolog, Karl-Erik Uneståhl. Jag lärde mig en teknik av honom. Om man till exempel har svårt att sova ska man koppla bort hjärnan och kroppen och släppa alla tankar. Sen målar man upp en målbild av hur man vill att det ska bli.

— Jag vet inte om jag gör det där längre, men det var så när jag började. Jag lärde mig tekniken redan när jag orienterade. Jag blev inte bättre orienterare av det, men jag fick användning av det efteråt.

Efteråt består förstås också av minnen.

När Magnus har berättat sin historia är det uppenbart att det han uttrycker är fragment av allt som hänt. Hans sambo Therese Hamberg har tagit intryck av hans Estoniaerfarenhet och bestämt sig för att göra någonting av det.

— Hon kommer skriva en bok med intervjuer av andra överlevare och anhöriga.