”När jag kommer hem får jag sömnproblem”
Kriget i Ukraina har pågått i över tre år, sedan Ryssland valde att invadera landet. Under nästan lika lång tid har 77-årige Selja-konstnären Pelle Engman gjort hjälpsändningar till Ukraina. Där har han levererat viktigt material samt varit ett stöd för lokalbefolkningen – och fått perspektiv på hur det är att vara soldat.
— Detta påminner inte någonting om en amerikansk krigsfilm, säger han.
På kepsen syns Ukrainas riksvapen, treudden. Pelle Engman bär märket i solidaritet med det ukrainska folket när han sätter sig vid matbordet hemma i Selja. Här är det lugnt – en skarp kontrast till de ljud som hörs i Lutsk och vid krigsfronten.
Sex gånger har Pelle åkt till Ukraina de senaste 2,5 åren. En sjunde resa planerar han göra våren 2026. Precis som tidigare arrangeras resan av organisationen Filippus Human Aid.
Även som utomstående påverkas Pelle mycket av att vara på plats i det land där kriget rasat sedan februari 2022.
Fast för hans del är det värst när han kommer hem. Det är då han minns tillbaka.
— Det är tungt och traumatiskt att se det som händer. Jag sover gott när jag är i Ukraina. När jag kommer hem får jag sömnproblem, säger Pelle Engman.
Pelle arbetar med två ”servicepaket” när han åker ned, hjälp han ger till olika delar av befolkningen.
— Det ena paket är mitt arbete med barnen och ungdomarna. Jag har varit på sommarläger utanför Lutsk och har jag hjälpt till med att bygga lekstugor samt lekparker. Men förra året insåg jag: ”Jag är även konstnär och pedagog”. Därför har jag även workshops.
Snart kommer över 300 alster ställas ut på en plats i Sverige; konst skapad av ukrainska barn och ungdomar. Konsten avspeglar hur de mår. Därför är många bilder mörka och dystra, verklighetsskildrande.
Just så ser det ut: Söndersprängda rum, leksaker som ligger i spillror… samt tomma ansikten och gravstenar.
— Känslorna man får, det som går in i kroppen, kan man aldrig få framför en tv-skärm. Så behöver också jag bli laddad för att kunna förstå hela vidden av det som händer.
Media kan rapportera om möten mellan Donald Trump och Vladimir Putin, förklara läget i diplomatin och ge bevis för att många lider. Men bilderna som kablas ut från krigets fasor kan omöjligtvis ge en hundra procent korrekt bild av hur människorna mår.
I det fallet krävs fysisk närvaro – mitt i stormen.
— Vad som stämmer i media är oväsentligt för mig, det som sägs mellan ledarna. Här behöver man en bild av vad som händer på marken. Hur lever ukrainarna? Det har jag fått del av genom att resa dit.
Likaså träffar han många inom militären. Varje soldat sover med sin utrustning precis intill – vapen, ammunition och kläder– på en plats som för stunden är skyddad. Allt detta kan ändras i en handvändning.
— När man är nära fronten och sover nära ryssarna kan man ta in hur ukrainarna har det känslomässigt. Senast jag var med var det väldigt speciellt.
Soldaterna är alltid redo för strid även när de verkar sova.
— Man hör inte ens när de andas. ”Är de döda?” undrar man. En mage kurrar, annars ligger de på vakt. Och man förstår varför – för bara några kilometer därifrån finns soldater som inte skulle tveka att skjuta.
Skyddsrummen i landet har blivit som simpla ”hotellrum” för de ukrainare som tvingats lämna sina hem och behövt söka sig till hotell. Det gäller även folk som bor i västra delen av landet; trots att kriget till stor del förs på östfronten.
För dem är det numera en vardag att befinna sig i skyddsrum.
— En gång hörde jag stora smällar när jag var på ett av dessa hotell. När jag tittade ut var allt lugnt, så jag gick ned till receptionen och frågade vad jag skulle göra. ”I källaren finns skyddsrum” sa receptionisten. Där nere satt folk och åt frukost, pratade som om inget hade hänt.
Ska Pelle Engman kunna åka ned till Ukraina måste han vara som människorna som bor där: Orädd oavsett vad som händer.
Mycket av denna mentalitet har han fått av sin vän Vlad, som han ofta träffar när han åker ned.
— Han är officer, bara 28 år, från Lutsk. Han har fått fem kulor i axeln. Ändå fortsätter han försvara sitt land. När man åkt med honom i nio timmar och pratar med honom på telefon så förstår man: Detta påminner inte någonting om en amerikansk krigsfilm.
Uppgiften innebär ett enormt ansvar och att vara soldat sker till stor del på egen hand.
— Här är det ingen som skriker på en hur man ska göra. De pratar inte i termer om vem som bestämmer, även om alla vet vem som är chef eller vem som ska laga maten.
Därför låter han heller ingen bestämma när han själv ska sluta åka till Ukraina. Så länge behovet och orken finns fortsätter Pelle finnas till för folket där nere.
Vid varje resa vill han vara en del i ukrainarnas kamp i att rädda deras land och deras kultur.
— Det blir ingen myrstack utan myror. Som barn kunde man peta in en pinne med myror på i elden. Nu har man perspektiv – att även en liten myra bär väldigt mycket, säger Pelle Engman.