En tradition är bruten – nu tar Anna täten i spåret för Vasaloppet

Vasaloppet har fått sin första kvinna på posten som ordförande. Är det något att hänga i granen eller bör frågan ställas om det inte borde ha skett tidigare under den hundraåriga historien? Men vem är hon som ska utveckla ett av Sveriges mäktigaste varumärken? Möt Anna Rosengren – föreningsmänniskan med skåpet fullt av SM-medaljer.

Om man inte räknar originalloppet där Gustav Vasa skidade sträckan omvänt 1520 för att efter ha talat för Moringarna flytt mot Norge så gick första Vasaloppet 1922.

Carl Emmanuel Berg från Göta i Karlstad var den första att anmäla sig till Vasaloppet. Totalt tog tävlingssekretariatet emot 139 anmälningar via telegraf och telefon. På startlinjen stod till slut 119 skidlöpare, däribland några av landets bästa åkare som Per-Erik ”Särna” Hedlund, Strål Lars Eriksson från IFK Mora, Jonas Persson från Arbrå och Oskar Lindberg från Norsjö i Västerbotten.

Resten är vad man brukar säga historia. Och det är just det som är en av utmaningarna för Vasaloppet – att vårda den hundraåriga traditionen samtidigt som man måsta utveckla och innovera. Det ska nu Anna Rosengren vara med och göra.

— Jag är extremt stolt och ödmjuk. Det är ett lopp som funnits över hundra år men som fortfarande är högst relevant. Och det är den balansgången som är spännande – att kunna erbjuda nytt men samtidigt vårda traditionerna, säger Anna när vi träffas en sådan där magisk vintermorgon. Termometern drar sig ner mot femton grader under nollan, den första snön har lagt sig på träd och mark och luften fullkomligt gnistrar av snökristaller. Det hade kunnat vara första söndagen i mars.

Idag är Vasaloppet så mycket mer än bara de nio milen på vintern. Nu finns ett antal lopp på vintern men det är sommarveckan som växer mest nu. Men det är klart att den inte har hundra år på nacken. Cyklingen och löpningen drar fler och fler. Att cykla nio mil i fin terräng på tillrättalagda stigar och vägar klarar de flesta av med några mil i benen. Att springa samma sträcka – nja, där krävs det mer.

— Vasaloppet har blivit en av de stora symbolerna. Inte bara för Dalarna utan även för Sverige. Vi har blivit viktiga för folkhälsan och blivit så mycket mer än ett lopp. Vi finns med både före, under och efter alla hjältar ger sig ut på sina utmaningar, fortsätter Anna med stolthet.

Att få något så stort att fungera bygger på ett engagemang bland lokalbefolkningen och tusentals timmar av ideellt arbete från volontärer och föreningar. Och Anna vet hur det känns att vara en del av det stora som man gör tillsammans. För hon kommer från Mora och är uppvuxen med Vasaloppet.

— Mina föräldrar jobbade ideellt så det var fullkomligt självklart at vara med och bära ryggor eller att stå i skidinlämningen, berättar hon och fortsätter:

— Utan alla ideella krafter så skulle det aldrig fungera. Hela bygden lever upp. Från Sälen till Mora via alla sju kontroller. Och inte bara där utan Vasaloppet engagerar stora delar av Dalarna.

I en tid där det ideella arbetet i föreningar sinar. Där det blir svårare och svårare att få föräldrar att ställa upp för sina barns idrottsföreningar så går Vasaloppet mot strömmen. Här åker man hem för att ösa upp blåbärssoppa och vara en del av gemenskapen. Något som de flesta föreningar brottas med.

Vad är det som gör dig till en bra ordförande för Vasaloppet? Varför blev du vald?

— Det borde givetvis andra svara på men jag har lång erfarenhet av att arbeta med varumärken finansiering och marknadsföring. Samtidigt har jag förståelse för den ideella kraften. Sen ägs vi av föreningarna Sälens IF och IFK Mora och det är de som föreslår och röstar. Så det är ett demokratiskt val, fortsätter hon.

Hur ser du på Vasaloppets framtid – vilka, om några, förändringar vill du se?

— Nu har jag  bara varit ordförande en vecka men det är klart att för ett 100 årigt lopp gäller det att fortsätta vara relevant. Vad kommer vara en tradition om 100 år? Jag tror på våra olika satsningar som bland annat ”fler kvinnor i spåret”.

Och då kommer vi ju osökt in på frågan om kvinnor. Det har varit många rubriker om att du är den första kvinnan som ordförande. Är det något bra? Eller är det så att Vasaloppet är en konservativ organisation som tog över hundra år på sig och vi nådde 2024 innan en kvinna valdes?

— Jag förstår frågan men jag väljer att tänka framåt och se på de möjligheter Vasaloppet har. Historien ser ut som den gör. Vi har haft duktiga ordföranden som har verksamma i väldigt många år. Vi pratar mellan tio och sjutton år. Och den kontinuiteten behövs i en organisation som vår. Nu vill jag kunna bidra på samma sätt som de har gjort tidigare. Som ordförande leder man ett team och i teamet finns olika bakgrunder med rätt kompetens som Vasaloppet behöver just nu, säger Anna.

En känslig fråga givetvis. Självklart är det bra att vissa gamla traditioner bryts och ersätts av nyare och mer tidsenliga. Sedan har Vasaloppet en historia av att hålla kvinnor utanför tävlingen. Från att Margit Nordin åkte loppet 1923 var kvinnor förbjudna fram till 1981 och en officiell damklass kom först 1997. Men då var då och nu är nu. Och nu är det Anna som styr.

Och ser man på vilken kategori av åkare, löpare och cyklister som ökar mest så är det unga kvinnor. Här sker rekryteringen mest viralt. Fler ser att fler vågar prova. Och så sprider det sig. Och det behöver inte vara så svårt.

Vad ser du att Vasaloppets ger? Vad är det viktigaste?

— 1,7 miljoner människor har passerat under målportalen. Så tänk vad det gör för folkhälsan med all träning inför loppen. Vi har de turistekonomiska faktorerna här i bygden och de samhällsekonomiska effekterna för Sverige. Vi är berömda utomlands och drar hit folk. Vårt varumärke bygger attraktionskraft, ger näringslivet bättre förutsättningar och många föreningar, och då inte bara idrottsföreningar, får inkomster genom att vara med och jobba. Det finns så mycket vi tillför.

Din egen idrottskarriär – hur aktiv har du varit?

— Jag är simmare och tog mitt första SM-guld 1986 och det har blivit runt tjugofem SM-medaljer. Jag har också haft förmånen att tävla internationellt med både världscup och VM. Och det finns likheter med simning och ledarskap. Se på ett stafettlag i medley till exempel. Det går fortare om man delar upp sträckorna så att den som är bäst på ryggsim tar den sträckan. Den som är bäst på fjäril tar den. Och så vidare. Ingen är bäst på alla simsätt. Det gäller att plocka in rätt folk, ge förtroende och ha tålamod. Och man ska som ledare absolut inte vara rädd för att ta in de som är bättre än en själv.

Och till sist – vad är dina egna erfarenheter av att åka Vasaloppet?

— Det har blivit öppet spår, cykelvasan och stafettvasan. Vi har lag med jobbet där vi bor tillsammans i Mora med egen kranskulla. Och så gör många företag. Det är fantastiskt att få uppleva den stolthet man känner hos åskådare, funktionärer och andra åkare under loppen.
Det finns så många hjältar, avslutar Anna Rosengren innan det är dags att ta tag i det vardagliga jobbet där hon är vd för Almi GävleDala. En organisation och bank som arbetar med att stötta och utveckla näringslivet. Lite som Vasaloppet också gör.