Ardennern – den gigantiska knähunden: ”En skyldighet att bevara dem”

Emma Guve och Linda Hell har en passion för de kraftfulla, vänliga kallbloden – en passion som ledde till att de startade Ardennerklubben Dalarna. Nu vill de samla hästälskare, sprida kunskap och se till att den anrika rasen får en framtid.

När Emma Guve var nitton år dök en drömmig gård i hembygden Gröntuv upp på marknaden. Trots att hon och hennes pojkvän Arvid fortfarande var tonåringar kunde de inte motstå den idylliska gården intill älven — och de slog till. Fem och ett halvt år senare har de lagt ned oräkneliga timmar på att bygga upp sitt liv här.

För Emma har djuren alltid varit själva drivkraften. På gården bor två hundar, två katter och ett antal höns och ankor. Och så var det hästarna, förstås.

— Det är så vi vill ha det, litegrann, säger Emma och ler.

I hagen intill gården står fyra stora ardennerhästar. De är maffiga, vackra och snälla. Svensk ardenner är en gammal lantras som har funnits sedan slutet av 1800-talet, tillsammans med nordsvensken och gotlandsrusset. Idag är ardennern hotad. Färre än hundra föl föds varje år, vilket på sikt riskerar att minska antalet hästar så pass att rasen försvinner.

I takt med att ridning blivit mer populärt väljer många hellre ponnys eller ridhästar. Stora kallblodiga arbetshästar är avlade för körning, men är dyra i drift och inte lika kvicka och smidiga som andra hästraser.

— De sporter som syns är ju dressyr och hoppning. Och så har vi travsporten. Men den här gamla, kulturella körningen är ju inte så synlig, säger Emma.

Den här soliga torsdagen i mars har Emma besök av sin goda vän Linda Hell. De har känt varandra i tolv år och tillsammans är de två av fyra medgrundare till den nystartade Ardennerklubben Dalarna. Föreningen bildades i höstas och det har varit full fart sedan dess.

Båda växte upp i Gagnef och delar en djup kärlek för ardennern. Linda har själv två ardennerhästar, och hon har Emma att tacka för det. När hingsten Viron flyttade hem till Emma för sex år sedan, fick det nämligen konsekvenser även för Linda.

— Andra hästar är charmiga, men ardennern är något särskilt. De är otroligt snälla, de vill hjälpas åt. Det är som en stor knähund. Men de har också någon räv bakom örat, säger Linda, med ett leende.

Viron charmade inte bara Emma, utan även Linda, som snart köpte hans syster. Nu är hon dräktig.

— Två av mina hästar är också dräktiga, och en av dem ska föla när som helst, säger Emma.

Både Emma och Linda jobbar heltid vid sidan av hästarna. Emma är gymnasielärare i svenska och historia, och Linda arbetar på en köttdjursgård. Men hästarna är ingen hobby — det är en livsstil.

— Alla vakna timmar utanför jobbet är vi med hästarna.

Vad gör ni om ni någon gång vill resa iväg?

— Varför ska man resa när man har det här? säger Emma och blickar ut över hagen.

Det är en varm vårdag och alldeles nedanför hagen ringlar älven, mot en fond av blåa kullar. Det är enkelt att se varför de trivs här. Solen glittrar i vattnet och hästarna i hagen är både sällskapliga och nyfikna. De buffar på Emma när hon kommer in till dem och vill gärna bli kliade av Linda.

Den treåriga unghästen Lunna tycker så mycket om att bli kliad att hon sträcker ut hela halsen. När hon känner sig klar, far hon runt och vänder bakdelen mot Linda — nu vill hon bli kliad där. De påminner faktiskt om gigantiska knähundar där de står och äter i vårsolen.

— Svensk Ardenner, tillsammans med den Nordsvenska brukshästen, har liksom byggt upp Sverige, i stort sätt. Den här ladan som står här, jag skulle tro att varenda stock i den är utdragen med en Nordsvensk brukshäst, för de var sådana man hade här.

Samtidigt har ardennern varit vanligt förekommande i södra Sverige, och har varit viktiga för hela jordbruket under flera generationer. Det är därför Emma och Linda vill slå ett slag för de tre gamla lantraserna, där ardennern är en.

— Jag tycker vi alla unga och alla egentligen har en skyldighet att bevara dem, med tanke på vad de har gett oss historiskt. Det är lika hemskt att det skulle försvinna som att man tog bort folkdräkter eller midsommar för mig. Det vore fruktansvärt, säger Emma.

Förra veckan körde Emma och Linda turister i Idre, en upplevelse de sent kommer att glömma. Mitt i snölandskapet rörde sig skotrar, pistmaskiner och barn medan det hölls skjutövningar alldeles intill.

— Här går jag med flera hundra kilo flyktdjur i ett snöre, hur ska det här gå? Men det gick hur bra som helst. Det var bland det häftigaste jag varit med om, säger Emma.

Det är den här kärleken till ardennern som gjorde att Emma och Linda, tillsammans med två andra vänner, fick idén att de skulle starta Ardennerklubben i Dalarna. Sagt och gjort: i oktober satte de igång med det formella och den åttonde mars hade de sitt första möte. Klubben vill skapa en gemenskap för ardennerägare och de som är nyfikna på rasen, men också sprida kunskap om den svenska ardennern och dess historia.

Och nu går det undan framåt. De har redan hunnit med att ha en träff med hästarna och korvgrillning. Idag har klubben ett tjugotal medlemmar, och intresset växer. Den nästa stora satsningen är DM i skogskörning i Djurås, där traditionella körmetoder omformats till en tävlingsform. Hästar och kuskar manövrerar sig genom banor, lastar virke och ser till att utrustningen sitter korrekt.

— Tanken är att vi ska få till en riktig familjedag med hästskjuts, ponnyridning och matförsäljning. Man ska kunna komma och titta på arbetshästar i riktigt arbete, säger Emma.