Vad skall man ha en kommun till?

De 290 kommuner som vi har idag – som mest hade vi cirka 2500 kommuner som 1952 blev drygt 1000 och 1974, 278 stycken – har som grundidé att vara ett instrument för att lösa gemensamma angelägenheter för en stor grupp av mänskor. Varje enskilt hushåll eller liten grupp av invånare i en kommun har svårt att själva klara av större investeringar och skötseluppgifter på ett kostnadseffektivt sätt.

Därför har vi byggt upp mycket självständiga kommuner med stor ekonomisk och praktisk förmåga att lösa de viktigaste vardagsfrågorna – välfärdsfrågorna. Väginvesteringar och driften av vägar och cykelbanor är en mycket lämplig kommunal skötseluppgift med de stordriftsfördelar man uppnår med kunnig personal och moderna maskiner.

Nu vill Leksands kommun göra tvärtom trots att kommunens samlade byalag för några år sedan visade att en lösning med lokala vägföreningar blir dubbelt så dyr för varje hushåll som en kommunalt driven vägskötsel. En bakomliggande idé är att kommunalskatten blir lägre om hushållen får ta över och bekosta vissa uppgifter och betala högre taxor för exempelvis va-system och sophantering.

Men ett sådant självbedrägeri ger sammantaget inte lägre kostnader för invånarna. Tvärtom! Att ha vägföreningar för att även få med fritidshusägarna som avgiftsbetalande medborgare räcker inte heller som avgörande argument. De kan vara med i annan form förutom den insats de gör genom att kraftigt öka bl.a. handelns överlevnad i hela kommunen.

Kommunens partier i kommunstyrelsen, där märkligt nog endast Vänsterpartiet sa nej till tvingande föreningar, har beslutat att införa vägföreningar i hela kommunen trots löftet i början av 1970-talet (beslut 29.12.1972) när kommunen tog över väghållningen från olika byföreningar. Att på nytt överlämna vägansvaret till byborna i en tid då vi kan förvänta allt större och plötsliga skador på vägar och ledningssystem tack vare ett alltmer dramatiskt klimat känns inte särskilt framsynt.

Det finns mycket mer att säga om Kommunstyrelsens beslut som denna gång f.ö. inte varit ute till allmän debatt bland kommunens invånare. Förra gången – för 9 år sedan – var samtliga byalag med på noterna och vid ett möte i Lima bystuga sa vi unisont nej till förslaget att på nytt bilda vägföreningar. Skälen var desamma som gäller än idag. Vägföreningar kostar inte bara hushållen dubbelt så mycket med beskattade pengar jämfört med kommunalt ansvar utan leder även bl.a. till:

• Onödiga, krångliga och kostsamma, även med visst bidrag, förrättningskostnader
• Samtliga medborgare oavsett inkomst får betala lika mycket
• Det kan bli krångliga och kostsamma upphandlingar av olika jobb i varje förening
• Det finns en risk att ledningssystem som belysning också tas in i föreningarna
• Dagvattenledningar, rör, broar etc. kan kräva stora kostnader vid klimatskador
• Att ideellt engagerade och allt färre personer tvingas in i obligatoriska föreningar med risk för att andra föreningar får svårare att överleva.

Det finns anledning att fundera över hur rättvist systemet kommer att bli mellan byar som har få och kanske mest äldre invånare och byar med många boende med stor aktivitet, rättvisan mellan boende i Noret och övriga främst mindre byar, rättvisan mellan att på nytt individualisera i grunden gemensamma angelägenheter istället för att låta vår gemensamma kommun sköta allt på ett rationellt sätt med kunnig personal och effektiva maskiner och rättvisan med att låta vissa byar drabbas av svåra skador och därmed höga kostnader medan andra områden i kommunen av ren slump slipper motsvarande.

Det stör oss att frågan om vägföreningar drivs igenom i en intern byråkratisk process istället för att bli en allmän fråga om hur Leksand skall skötas i framtiden. Är inte förslaget i sin helhet att gå tillbaka till ett gammalt samhälle med gamla tankar om hur man skall sköta en kommun på landsbygden? Vad kommer härnäst när det gäller att gå baklänges in i framtidens Leksand? Vad är det kommunen vill dölja genom att fatta beslut i slutna rum?

Text: Ronny Svensson, Ordförande i Norets Byalag.