Till politikerna i Älvdalens kommun

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för de åsikter som framförs. Vill du få en debattartikel eller insändare publicerad hos oss?

Mejla till redaktionen@siljannews.se.

---

Beslutet att lägga ner demensavdelningen i Idre och flytta de boende till Särna är inte bara ett organisatoriskt eller ekonomiskt beslut. Det är ett beslut som får direkta och djupt mänskliga konsekvenser – för några av kommunens mest utsatta invånare och för deras anhöriga.

Personer med demenssjukdom lever redan i en verklighet där trygghet, igenkänning och kontinuitet är avgörande för deras välbefinnande. Att rycka upp dem från en välkänd miljö, från personal de känner igen, från platser som fortfarande ger dem en känsla av sammanhang, är inte en neutral förändring. Det är ett ingrepp i deras sista möjlighet till trygghet och värdighet.

’För den som inte lever nära demenssjukdom kan en flytt framstå som något hanterbart. För den som gör det, vet man att även små förändringar kan skapa oro, förvirring, ångest och försämrad hälsa. En flytt till en annan ort är inte “bara” en flytt – den riskerar att påskynda försämring, bryta relationer och ta ifrån människor det lilla som fortfarande känns som hemma.

Idre är inte bara en geografisk plats. För de boende är det ett liv. För anhöriga är det möjligheten att kunna hälsa på ofta, spontant, med kort varsel. För personalen är det en arbetsplats där kompetens, relationer och lokalkännedom byggts upp under lång tid. Allt detta riskerar nu att offras.

Jag vill också ställa den svåra men nödvändiga frågan:

Vilket samhälle vill Älvdalens kommun vara?

Ett samhälle som mäter omsorg i kilometer, budgetrader och centralisering – eller ett samhälle som sätter människovärdet främst, även när det kostar mer, även när det är mer komplicerat?

Beslutet att lägga ner demensavdelningen i Idre skickar en tydlig signal till invånare, nuvarande och framtida: att när behoven blir som störst, då flyttas man bort. Det är inte en signal som inger trygghet, vare sig för dagens äldre eller för oss som en dag kan hamna i samma situation.

Jag uppmanar er att ompröva beslutet. Att ta ett steg tillbaka, lyssna på anhöriga, personal och boende – och väga in de mänskliga konsekvenserna, inte bara de administrativa. Vissa verksamheter är inte vilka verksamheter som helst. Demensvård är en sådan.

Detta handlar inte om geografi.

Det handlar om respekt.

Om ansvar.

Och om hur vi väljer att behandla människor när de inte längre själva kan föra sin talan.

Lägg inte ner demensavdelningen i Idre.

Med förhoppning om eftertanke och mod att göra rätt.

När historien ser tillbaka på våra beslut är det inte budgetbalanser eller organisationskartor som räknas. Det som kommer att räknas är hur vi behandlade våra äldre när de inte längre kunde stå upp för sig själva. De människor som i dag bor på demensavdelningen i Idre är inte ett ärende, inte en kostnadspost, inte en logistisk utmaning. De är mammor, pappor, far- och morföräldrar. De är människor som byggt det här samhället – och som nu är helt beroende av vårt omdöme, vår empati och vårt mod.

Ni har makten att välja omtanke framför bekvämlighet, mänsklighet framför centralisering. Att låta dem få stanna kvar där de är trygga är inte ett tecken på svaghet i ledarskapet – det är ett tecken på styrka.

Lämna dem inte i en flytt de inte förstår, till en plats som inte är deras.

Låt Idre få behålla sin demensavdelning.

Låt värdigheten få väga tyngst.

Text: Björn Nordkvist