”Det gör mig ledsen och uppgiven”
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för de åsikter som framförs. Vill du få en debattartikel eller insändare publicerad hos oss? Mejla till redaktionen@siljannews.se.
Jag arbetar som distriktssköterska på en vårdcentral i Dalarna, jag älskar mitt jobb och jag har underbara kollegor. Vore det inte för dem, inklusive närmaste chefer, hade jag lagt mig ner platt för länge sedan.
Men f-n, snart kollapsar vi!
Långt ovanför våra huvuden fattas beslut om saker som vi, med befintliga resurser, måste göra. Det senaste är 1177-direkt. En chattfunktion med syfte att öka tillgängligheten.
På grund av både lång- och korttidssjukskrivningar, arbete med att införa nytt journalsystem så är vi dagligen minst två, ibland så många som fyra, fem, sex sjuksköterskor kort. Det känns, när vi totalt är 14 stycken, varav endast två arbetar heltid. Men 1177-direkt måste alltid bemannas och då på bekostnad av annat, ofta patienter.
Vårdförbundet har för en tid sedan inlett en blockad mot bland annat övertidsarbete och även varslat om strejk. Vårdförbundet gör inte detta för skojs skull, det är en absolut nödvändig åtgärd för att i framtiden kunna behålla och rekrytera sjuksköterskor, barnmorskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Alltför många väljer bort sin profession på grund av usla arbetsförhållanden. Vi som är i det nu är trötta, förbaskat trötta av att underhålla verksamheten med övertid, jobba för två, inte hinna ta rast, knappt hinna gå på toaletten.
Utan frivilliga övertidspass som blivit en norm inom många verksamheter skulle det finnas ännu färre vårdplatser, fler operationer skulle ställas in, färre besökare skulle kunna omhändertas på akutmottagningar och vårdcentraler. Det är verkligheten vi ser nu i samband med pågående blockad- och strejkvarsel. Inte den kamouflerade verkligheten, där verksamheter, dygnet runt, året runt, rullar på tack vare att vi arbetar övertid. Så nej, Vårdförbundets krav är inte orimliga. Att flertalet regioner och SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) sedan uttalar sig om att detta är samhällsfarligt känns som en ren och skär käftsmäll och som att man spelar med vårt samvete.
Men åter till min vardag. Bristande resurser leder till försämrad tillgänglighet i telefonen. Detta är mätbart och man är inte sen med att påtala det för oss. För att uppnå ökad telefontillgänglighet behöver fler av oss ringa och lösningen på det är minskade mottagningstider. Färre kroniskt sjuka och många gånger äldre kan då ej erhålla den hälsofrämjande vård som kan vara avgörande för deras liv och hälsa. Färre utredningar kan ske. Det förebyggande arbetet är obefintligt. Detta är i min värld samhällsfarligt! I förlängningen kommer vi då att erfara ett ökat lidande på grund av sjukdom och möjligen förtida död.
Du behöver inte vara matematiker för att räkna ut att detta genererar ökade kostnader för en redan ekonomiskt pressad hälso- och sjukvård. Det finns både nationell och internationell forskning som bevisar detta. Det är inte heller svårt att räkna ut att om vi tar emot fler samtal men har färre tider att erbjuda så tvingas vi neka fler individer ett besök. Allt detta fortsätter man att blunda för, år efter år. I stället prioriteras exempelvis 1177-direkt som tar av befintliga resurser, endast är tillgängligt för dem med bank-id och förmåga att hantera digitala plattformar.
Den äldre och ofta multisjuka befolkningen har inte sällan obefintlig kunskap och/eller förmåga att söka vård via en chatt. Om man drar det till sin spets så vill jag påstå att det är rent diskriminerande. Dessutom är 1177-direkt enligt mig och flertalet av mina kollegor ett värdelöst AI-baserat arbetssätt.
Vad vill jag ha sagt med detta? Ja, jag vet knappt själv. Jag skulle bara så fruktansvärt gärna vilja att de som fattar alla dessa beslut någon endaste gång bemödade sig att prata med oss som det berör. Vi som dagligen är mitt i detta kaos. Jag ser på mina kollegor att alla, oavsett profession, blir mer och mer trötta, mer uppgivna, mer stressade, mer irriterade. Det gör mig ledsen och uppgiven. Jag är inte ensam om dessa känslor. Fortsätter ändå att ta en dag i taget och hoppas att varje ny dag inte är dagen då jag ger upp.
Text: Eva Modén Danielsson