Alla pratar om en andra chans, men ingen vågar ge den
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för de åsikter som framförs. Vill du få en debattartikel eller insändare publicerad hos oss?
Mejla till redaktionen@siljannews.se.
Folk säger ofta att när man har gjort sitt straff så har man sonat sitt brott och är klar. Men sanningen är ju att det bara har börjat. Det gäller särskilt i små samhällen, som här i Älvdalen, Orsa och Mora till exempel. På mindre orter är det svårt att få en chans utan rätt kontakter, och har man dessutom en bakgrund med missbruk och brott väntar en total utfrysning från samhället och arbetsmarknaden.
Jag skriver inte det här för att jag är arg, utan för att jag är så otroligt besviken. Besviken på att aldrig få chansen att göra rätt. Besviken på att inte få leva ett vanligt liv, att inte få vara med i det samhälle jag bor i. Jag vill verkligen att folk stannar upp och tänker om. Är det rimligt att proportionerna ser ut så här? Att man ska få livstids utfrysning av samhället för brott man redan har tagit sitt straff för?
Låt mig förklara hur min verklighet ser ut. Om jag söker jobb på ett ställe där folk vet vem jag är, då blir det avslag direkt. Om jag däremot söker jobb på ett liknande företag, ibland till och med inom samma franchise, fast på en plats där ingen känner igen mitt namn, då får jag ofta en intervju ganska omgående. Men sen är det ändå kört. För så fort belastningsregistret åker fram på bordet så är dörren stängd.
Det är så tydligt att jag sorteras bort snabbast där ryktet går. Det finns till och med folk som rakt ut har sagt till mig att de minsann ska se till att jag aldrig får ett jobb, och att jag aldrig ska få en bostad. Jag blir till och med anklagad för brott jag inte ens har begått, bara för att jag har den bakgrund jag har.
Folk säger ofta att man ska ge människor en chans, men det är alltid någon annan som ska ge en den chansen, aldrig de själva. Sen grinar folk när det blir inbrott och stölder. Många människor säger att de är stenhårt mot brott, men sanningen är att de själva är en del av problemet. De är inte ett dugg brottsförebyggande när de stänger ute folk. Genom att stänga alla dörrar för oss som försöker förändras, ser de till att ännu fler människor blir utsatta för brott.
Men för fan, hur ska folk överleva då?
Om man inte får vara med, om man nekas jobb och bostad och inte tillåts leva hederligt, då finns det till slut bara en väg kvar. Det handlar inte om att man vill tillbaka till skiten, utan om att man måste överleva.
Snälla, tänk om. Låt straffet vara över när det är avtjänat. Ge oss en ärlig chans att få vara en del av samhället.
En besviken som vill göra rätt för sig