”Plötsligt kan de bestämma över sina egna liv”

När jag kommer till Dalahänders kontor en tidig morgon är morgonmötet redan avklarat och ute på gården står ett gäng bilar med bakluckorna öppna. I en bil ligger det en dammsugare i en annan utrustning för fönsterputsning. Det är en kall morgon, men det finns knep för att putsa fönster även i minusgrader. Jag går in i huvudbyggnaden på det som i folkmun kallas Carlborgsons gård men som egentligen tituleras Västanviks Folkhögskola.

Folkhögskolan har kurser för teckenspråkiga döva och hörselskadade samt kurser med anknytning till teckenspråk. De har även kurser för personer med dövblindhet. Inne på kontoret finns Suzanne Albihn och Gunnar Hårdén som var med och startade Dalahänder.

— Vi var båda folkhögskolelärare och har genom åren sett att de elever som går ut från våra utbildningar har väldigt svårt att få jobb. Vi har på skolan en treårig kurs där man kan läsa upp allmänna ämnen och bygga upp sig själv. Ofta är det personer som inte har lyckats så bra i skolan förut. På skolan finns också en TFI-utbildning (teckenspråk för invandrare), teckenspråket är inte ett världsspråk, som de som fått uppehållstillstånd i Sverige får gå. Vad vi såg var att när de sen skulle söka jobb var att de hade svårt att få jobb, säger Suzanne och Gunnar.

Fakta

Namn: Dalahänder ekonomisk förening
Grundades: 2013
Kontor: Leksand
Antal anställda: 17
Omsättning: 3 miljoner
Syfte: Att skapa arbetstillfällen för personer som står längst bort från arbetsmarknaden och i första hand döva.

Att vara flykting kan vara nog så krångligt. Lägg därtill att du är döv så blir det ännu svårare att hitta ett jobb. När Suzanne var lärare på TFI så fick hon inte ens ut eleverna på praktik. Hon var tvungen att skarva lite genom att inte berätta att de blivande praktikanterna var döva och när hon fick klartecken så berättade hon. Det var där och då som de båda kläckte idén om att starta Dalahänder.

Efter ett besök på Allmäna arvsfonden, där de träffade en handläggare som fattade grejen, så fick man ett treårigt projekt. Företaget skulle sälja hushållsnära tjänster men fick inte köpa utrustning för medlen från arvsfonden. Så i början fick de använda privatägda gräsklippare, krattor, skurhinkar och annat. Efter ett samtal med Leksands Sparbank fick de bidrag till en första bil och efter lite krångel även pengar att köpa in gräsklippare och röjsågar.

— Vi började med tre praktikanter 2012 för att gasa ordentligt under 2013 och idag är vi 17 anställda. Ryktet har spridit sig så nu har vi kö på folk som vill jobba här. Vi är ju unika som inte kräver några kunskaper, vi kräver inte ens att de ska ha körkort. Så det händer ofta att vi rycker in och kör ut personalen på jobb, säger Suzanne.

Halv åtta på morgonen är det samling för morgonmöte. Många kommer redan klockan sju för att sitta och fika en stund på den sällsynta teckenspråkiga arbetsplatsen, vilket lett till att arbetsförmedlingar från hela landet ringer till Dalahänder för att fråga om de behöver folk.

— Det unika med det här är inte att vi har en affärsidé och anställer folk utifrån den, utan vi gör tvärtom. Hela poängen för oss är att anställa så många som möjligt och sedan försöker vi att skaffa uppdrag, säger Gunnar och Suzanne.

Gunnar berättar att det både är privatpersoner som behöver hjälp i sina trädgårdar och byggnadsföretag som vill ha hjälp med flyttstädningar som hör av sig . Företaget drivs som en ekonomisk förening och orsaken till det är att då går pengarna direkt in i rörelsen igen, här finns det ingen som plockar ut vinster ur företaget.

— Västanvik har en asylmottagning för döva och de som kommer hit och lyckas med att få uppehållstillstånd får göra praktik hos oss. Vi har flera personer som nu är anställda hos oss som inte har haft en enda dag som arbetslösa sedan de fick uppehållstillstånd tack vare att vi har slussat in de i företaget. Kedjan är TFI-praktik-jobb, säger Gunnar.

Hur framtiden ter sig återstår att se då det är svårt att veta vilken kompetens som kommer in i företaget. Just nu gör man monteringsjobb åt 3M i Gagnef för deras svetshjälm. Det efter att Suzanne och Gunnar knackat på och frågat om de behövde någon hjälp.

— Det finns några företag i Leksand som är duktiga på att anställa döva. Sommarland, Coop och Dalaslöjden har alla anställt döva tack vare att de varit beredd att ta det steget, säger Gunnar.

Företaget utbildar personalen allt eftersom att uppdragen kommer in. Som när de fick frågan om att börja att fälla träd. Snabbt som ögat utbildades ett gäng av Champions of Logging, världsmästare i trädfällning.

— Förstå invandrartjejerna som får en egen inkomst, när de plötsligt kan bestämma över sina egna liv, vad det gör för deras självkänsla, säger Suzanne.

— När jag växte upp så var jag som flicka förtryckt, det var männen som bestämde. Någon lön eller egna pengar hade jag aldrig. Jag gifte mig, var arbetslös och gick hemma hela dagarna. Sedan kom kriget och vi var tvungna att fly. I juli 2011 flydde vi till Jordanien där vi bodde i ett tältläger i ett år. En dag kom FN på besök och såg att vi var döva och hade barn och erbjöd oss att flyga till Sverige. Vi landade på Arlanda och där stod en buss och väntade för att ta oss till Västanvik, säger Raina.

Hon var helt säker på att de skulle transporteras till ännu ett tältläger, men så var det inte. När hon och hennes familj steg av bussen så var förvåningen stor. En stor skola. Raina tyckte att det såg ut som ett hotell. Det var problem med kommunikationen i början då hon bara pratade syriskt teckenspråk. Men hon började att förstå att det var här de skulle bo. Väl inne i huset där de skulle bo så såg hon att det fanns kylskåp och alla fördämningar brast, tårarna kom men den här gången var det tårar av glädje.

Redan dagen efter fick de träffa de andra som bodde här och lyckokänslan var total när Raina upptäckte att alla var döva, hon och hennes familj var ibland likasinnade.

— Så småningom fick jag praktik här på Dalahänder. Jag tänkte på hur det var i Syrien där jag som kvinna var förtryckt både som kvinna och döv. Plötsligt så var jag i ett land där många använde teckenspråk. Efter ett tag fick jag anställning med egen lön. Nu känner jag att jag har utvecklat mitt svenska teckenspråk och kan prata med alla. För första gången så känner jag mig självständig. Vad det gäller min man så har hans kvinnosyn förändrats sedan vi kom hit, han har inget val, avslutar Raina och strålar av lycka.

När jag lämnar kontoret och går ut på gården så är Raina i full färd med att lasta bilen som ska ta henne ut på dagens uppdrag.