Kaprifol ny ridhäst i Älvdalen – fler nya hästar behövs

Ridskolorna upplever nu ett ökat intresse, men med det följer också ett behov av fler hästar.

Älvdalens ridklubb är en av de många små ridklubbarna i landet, som till stor del jobbar i det tysta. I Älvdalen samlar klubben 90 medlemmar, främst då flickor. Sex egna hästar samt en inlånad ponny finns i ridklubbens stall, plus några privata hästar.

— Vi har precis köpt en ny höst, berättar Beatrix ”Bea” Nygren, som är ridskolechef i Älvdalen.

— Den här hästen är en liten stor häst, beskriver Bea det vackra stoet.

— Vi hade tur och hittade henne hos en en privat ägare i Karlskoga. Först åkte vi dit och provred henne, sedan besiktigades hon innan vi köpte henne.

En bra ridskolehäst är svår att finna och det handlar om en rejäl investering.

— Det är en väldigt stor efterfrågan nu på ridskolehästar. De måste ha ett speciellt psyke för att fungera bra och vara trygga.

— En bra häst kostar mellan 50- och 60 000 kronor, berättar Bea.

Kaprifol håller nu på att lära känna sina nya hästkompisar och miljön på ridklubben vid Porfyrgården i Älvdalen.

— Det får gå ett litet tag innan hon får börja jobba i ridskolan, förklarar Bea.

Kaprifol kommer att behövas i ridskolan. Men att hitta fler hästar är väldigt viktigt för en liten ridklubb.

— Många av våra hästar börjar bli lite äldre och behöver ta det lite lugnare. Därför behöver vi ytterligare en D- eller C-ponny, berättar Bea, medan hon leder in Kaprifol i stallet.

Omkring 50 sittningar blir det under en vecka i ridskolans regi, där merparten av deltagarna är flickor i åldern 10-15 år.

— Just nu har vi två platser för nybörjare. Har man ridit lite grand är det lite svårare att få en plats, vi har ganska många på den nivån.

I covidtider är ridning ett bra alternativ.

— Vi kan inte ha ridläger och teorilektioner i grupp som tidigare, men vi har stora lokaler och bra utrymmen. Det är ingen trängsel här på ridklubben, säger Bea.

Det som däremot behövs är fler hästar och då främst en ny ponny.

— Det är i den gruppen behovet är som störst, säger Beatrix Nygren, som är ensam anställd på ridklubben.

— Jag har ju hästarna också, de är mina arbetskompisar, skrattar Bea, innan det är dags för nästa ridlektion.