Fjällbondegården – 92 årige Elvins imponerande livsgärning
Det var endast de tuffaste som kunde överleva på att bruka jorden i fjällvärlden. Till Gröveldalen kom Erik Eriksen med sin hustru Nille 1856. De kom då från gården Sagen i Översjödalen, cirka tio mil in i Norge. De var fjällbönder och i Översjödalen fanns bördig mark, men skogen hade avverkats för gruvorna runt Röros och smältverket.
Utan skogen var det svårt att leva och Erik och hans Nille lämnade den stora gård de byggt upp och vandrade till Gröveldalen för ett nytt liv.
I Sågliden byggde de sitt nya liv med gård och eget sågverk.
Hur livet kunde vara på en fjällbondegård går det att få uppleva på plats i Storsätern. Där bröt Gröveldalens Fornminnesförening ny mark 2003 med Elvin Persson som drivande. Dit har också Sag Eriks bostad flyttats.
Under det tjocka snötäcket rinner den å som är motor till vadmalsstampen, som Elvin byggt själv.
— En sådan här stamp fanns i norska Sylen. Huset är vad som är kvar, medan inredningen, kvarnhjulet och stenarna har jag återskapat, berättar Elvin om den lilla vadmalsstampen som nu är dold av snö.
Fjällbondegården har vuxit fram med närmre en ny byggnad varje år.
— Vi har fått det mesta skänkt. Ofta är det gamla byggnader som är på väg att förstöras.
Elvin fyller i dagarna 92 år och berättar om byggnaderna som fyller gårdstunet där det tidigare mest låg stenblock.
— Det är där marken inte är bördig för att odla eller som för att kunna slå gräs, som byggnaderna i största möjliga mån placerats. Odlingsbar mark var för värdefull för att sätta ett hus på, förklarar Elvin.
Det senaste på fjällbondegården är ett härbre.
— Det kommer från Idre och stod i vägen när kommunalhuset byggdes 1961.
Härbret flyttades då upp på Idreberget och användes bland annat för brandövningar.
— Det skänktes sedan till hembygdsföreningen, men det var för skadat för att de skulle kunna resa det, så då fick vi ta över det, berättar Elvin.
— Man hade snickrat på det och sågat upp större dörrar. Jag hittade en teckning på ett härbre från ryska karelen. Helst vill man inte göra om dörröppningarna, men byggnationer över hela världen har haft en enastående förmåga att sprida sig, så det har också fått ske här, ler Elvin.
Bostadshuset är original med allt utom ett litet elelement som ser till att huset inte blir helt utkylt.
— Vi fick bostadshuset skänkt av familjen Eriksson i Sågliden. Det byggdes 1866 av Erik ”Sag-Erik” Eriksen som var fjällbonde och snickare och kom vandrande hit från Norge.
— Så huset är norskt i Akershusisk byggnadsstil, förklarar Elvin, om huset som var bebott fram till slutet av 40-talet.
För att få huset på plats plockades det ner i minsta bit och flyttades från Sågliden till Storsätern för tio år sedan.
— Till sist var det bara skorstenstocken som stod kvar och även den plockade vi ner bit för bit och murade sedan upp den igen, berättar Elvin.
Ute på tunet finns ladugården, stallet och alla andra byggnader. Nedplockade och kompletterade med nya stockar där de gamla tjänat ut.
I en snödriva ligger en hög med märkta timmerstockar som ska bli en till byggnad.
— Närmast är att bygga ett litet hus runt den elcentral som står efter vägen så vi döljer den.
För el behövdes inte för ett liv på en fjällbondegård.
Elvin sitter på en stol inne i stugan och planerar för Fjällbondegården och kulturföreningen Jotlis framtid.
— I fjol hade vi ingen aktivitet och jag är väl tveksam om det blir något i sommar heller.
De som upplevt dagarna med program på fjällbondegården återvänder, inte minst för att lyssna på Elvin.
— Jag såg på TV i går om en rörelse som jobbade för att sova ute minst en gång i månaden.
Elvin funderar på om det skulle gå att få besökare att uppleva en natt under bar himmel med en brinnande nying.
— Kanske ska jag försöka erbjuda vinterövernattningar under bar himmel ute i skogen här, på renskinn med en värmande nying.
— Jag skulle själv gärna åter sova under bar himmel med en brinnande nying som jag gjort för. Jag tror nog att många skulle tycka det var en upplevelse.
Den lilla kulturföreningen med ett 60 tala medlemmar och med Elvin Persson som drivande har nu skapat en fjälbondegård, som fortfarande växer.
Sedan några år går också skidspåret i Storsätern mot Lövåsen genom fjällbondegården och på så vis är det allt fler som upptäcker den dolda pärlan i Gröveldalen.
Under åren har föreningen få ta emot EU-bidrag, men det mesta har den bekostad själv genom eget arbete och eget material.
Det är utan tvekan en kulturgärning som Elvin varit med om att skapa och det har också Älvdalens kommun uppmärksammat. 2011 fick Elvin kommunens kulturpris, det är nog dags igen för sedan 2011 har fjällbondegården vuxit rejält och än har inte 92-åriga Elvin Persson timrat klart.
