40 gånger Sälen–Mora – och Jan är inte klar

Jan Mårts från Säter vet exakt hur spåret ser ut mellan Sälen och Mora. I tisdags åkte han sin 40:e räknade Vasalopp, senare i veckan blev det även Nattvasan.

Med åren har fokus flyttats från tider och placeringar till själva åkandet. Trots en kropp som säger ifrån fortsätter han, stöttad av familjen och med minnen som sträcker sig från lumpentiden 1981 till dagens veteranåkare.

I tisdags stod Jan Mårts från Säter återigen på skidor i Vasaloppsspåren. För fyrtionde gången. Eller ja – som han själv konstaterar med ett snett leende: man får bara räkna ett lopp per år, så egentligen har det blivit fler. Och ska man dessutom räkna med de kortare loppen under Vasaloppsveckan …

— Ja man hittar ju i alla fall, efter alla åren, skrattar Jan.

Det här var hans 40:e räknade lopp, åkt i ett öppet spår. Men veckan var inte slut där. Ett till lopp hann han med efter tisdagen – Nattvasan 30 kilometer. Sin egen Vasaloppsvecka rundar han sedan av på lördagskvällen, med en middag, god mat och en öl. Söndagens stora lopp har han däremot sedan en tid tillbaka slutat med.

— Bökig logistik och mycket folk i spåren. Nej det får vara.

Veteranjackan fick han redan för tio år sedan. Men nöjd? Inte riktigt.

— Nu när jag passerat 40 vill jag ju gärna att det blir tio till, säger Jan, som inte har några planer på att avsluta skidkarriären här.

Han ser de äldre åkarna omkring sig, veteranerna som fortsatt långt efter pensionsålder.

— De verkar ju aldrig bli gamla.

Men mycket har förändrats sedan starten. Första loppet åkte han 1981, mitt under lumpen. Tillsammans med en kompis gav han sig ut på vad han i efterhand beskriver som en ”nära-döden-upplevelse”. Trots det blev resultatet oväntat bra. Någonstans runt plats 2000. Och där och då blev han fast.

— Vasaloppet är ett starkt varumärke och med både löpningen  och cyklingen på sommaren också. En morot för att hålla igång, menar han.

Genom åren har placeringarna varierat någonstans mellan 2000:e plats och så långt ner som till åkare numer 350. Men i dag är det inte resultatlistan som lockar. Det är själva resan.

Kroppen har betalat sitt pris. Åren med asfaltsarbete har satt sina spår, och det gör ont lite varstans. Ändå fortsätter han. Med mindre fokus på valla, mindre fix och betydligt mer acceptans.

— Man tar skidorna och sätter sig på bussen till start bara. Sedan är målet att ta sig från Sälen till Mora.

Stödet runt omkring är starkt. Vänner och familj följer honom, även om alla inte delar skidintresset.

— De tycker väl att jag är knäpp. Men de tycker att det är roligt allihopa också.

Sedan några år tillbaka har Jan och frun Christina en husvagn stående på Mora Camping. Nära spåren. Nära den mysiga stadskärnan. Nära livet runt loppen.

— Vi trivs enormt. Det har verkligen varit tio bra år för oss. Mora är trevligt, berömmer Janne.

Minnena från spåret är många. Så många att alla inte ens går att skilja åt längre.

— Man kommer ju inte ihåg alla lopp, säger han.

Men vissa fastnar. Som gången i Mångsbodarna, i blåbärskontrollen, när han halkade på en isfläck.

— Jag slog ikull och det small som ett pistolskott i axeln.

Han sa till damen i kontrollen att något nog gått sönder.

— Men hon sa att det nog inte var någon fara. Vila lite och åk vidare, sa hon.

Och så gjorde han. Vilade lite, och åkte vidare.

— När jag kom ner mot Tennäng gick armen inte längre att lyfta, men om jag  gungade igång den med vänsterarmen gick det ändå.

Smärtan blev brutal, men det var inget som stoppade en inbiten åkare som Jan Mårts.

— Det svartnade för ögonen de sista milen. Så ont gjorde det.

Men i mål kom han. Senare visade det sig att tre senor, en muskel och ett ledband gått av i axeln.

— Är man en vasaloppsåkare. Då ska det mycket till innan men ger sig.

Det bästa minnet då? Det sitter inte i tider eller placeringar.

— Det är när sonen Daniel åkte med för första gången.

De åkte tillsammans. Pratade.

— Det var något särskilt. Att ha någon att prata med. Man hinner tänka mycket på de milen.

Och kanske är det just där, mellan smärtan, minnena och viljan att fortsätta, som Jan Mårts hör hemma. I spåret. År efter år. Med blicken framåt.

För han hittar ju, trots allt.