Skogsbrandhunden Yimba sniffar efter dold glöd

Skogsbrandhunden Yimba och hans förare Josefin Liss är ett sammansvetsat team. Efter tisdagens brand vid Djuptjärn kallades de in för att söka efter glöd som kan ligga dold i marken.

Under måndagseftermiddagen vid klockan tre kom det in larm om en skogsbrand vid Djuptjärn strax norr om Äppelbo, där cirka 3 000 kvadratmeter brann.

Branden orsakades troligtvis av gnistbildning från en slåttermaskin som rensade vägrenen. Sex stycken räddningsenheter var sedan snabbt på plats för att släcka branden.

Insatsen avslutades senare på kvällen. Ett dygn senare blir Josefin Liss med sin skogsbrandhund Yimba upphämtade av insatsledaren Mattias Ström för att åka ut och söka av så att det inte fanns några glödbäddar under marken.

Det Yimba är tränad på är något som kallas sökning efter pyrolys. Det innebär att elden trängt ned i marken och att biomassa kan ligga därnere och glöda långsamt.

En sådan process ger ingen rök, men kan ändå flamma upp flera dagar efter att en brand blivit släckt och bidra till att en ny skogsbrand tar fart.

– Yimba och jag brukar få åka ut efter att brandkåren släckt vid skogsbränder. Om det fortfarande finns glöd nere i marken är han tränad på att upptäcka det. Ofta är det på uppdrag av skogsägare, då de tar över ansvaret när en skogsbrand är släckt.

När det brunnit är det alltid smutsigt och tjockt med förbrända träd, plus att det oftast är väldigt varmt i området. Så det krävs att han är tränad och i bra form. Samtidigt, om det finns glöd kvar i marken, så ger den ifrån sig ämnen som Yimba snabbt kan lokalisera, berättar Josefin.

Yimba och Josefin är ett av få team som är tränade och certifierade på att söka efter glöd som finns kvar vid en skogsbrand. De är idag en av sex certifierade hundförare med skogsbrandhund i Sverige.

Tillsammans är de organiserade i Team Skogsbrandhund.

Men vägen dit var inte spikrak.

– Jag fick höra om utbildningen till att bli hundförare och träna upp min hund till skogsbrandhund. Men hunden som jag då hade klarade inte av testerna.

Men i samma veva var det en dam från Jämtland som hade två hundar som hon trodde skulle passa till att bli skogsbrandhundar. Så jag fick ta över den ena, Yimba, och åka ned och testa om han var lämplig till att bli skogsbrandhund.

Träningen gick bra och nu är vi certifierade att åka ut och söka av områden där skogen brunnit, berättar Josefin.

Även hundförarna utbildas, bland annat i hur man ska bete sig vid en skogsbrand och vilka risker det kan innebära även efter branden är släckt.

– En annan viktig faktor är att en skogsbrandhund ska vara mycket lydig. Eftersom vi även jobbar i perioder då man inte får ha hundar lösa och vi har dispens från det.

Den sniffar då av ett område utan koppel och då ska den inte bli distraherad av något djur eller något annat, berättar Josefin.

Väl ute på plats kunde de konstatera att det inte fanns någon glöd kvar i marken och inte heller i någon stubbe.

– För Yimba var det inte så roligt, han är ju tränad för att hitta glöd och sen få sin belöning i form av godis. Eftersom han är en sökhund så ”tappade” jag mobilen några gånger, så han fick söka och hitta den, avslutar Josefin.