”Tror inte jag kan spela nån annanstans än i Leksand”

Marek Hrivik, 32, har blivit utsett till SHL:s MVP, varit en av ligans mest hajpade spelare senaste åren och i sina bästa stunder Leksands kanske bästa center den här sidan milleniumskiftet. Trots det har slovaken fört en relativt anonym tillvaro. Djupintervjuerna lyser med sin frånvaro både från lokal- och rikspress. Aningen konstigt kan tyckas.

— Jag vet inte… det kan vara så att medierna känt av att jag aldrig riktigt ”sökt” den typen av uppmärksamhet, säger Hrivik när Siljan News träffar honom på Korstäppan i Leksand för att åtminstone försöka skrapa lite mer än på ytan på stjärnan som ska leda Leksands offensiv.

— Jag är inte personen som vill ha uppmärksamhet och berätta för mycket om mig själv. Men ärligt talat så är det heller aldrig någon som varit intresserad av att gå på djupet med mig.

Har du alltid varit tillbakadragen gentemot media?

— Ja, jag har aldrig varit någon som är ”in your face” och jag kommer aldrig göra massa ”crazy” saker för att få uppmärksamhet.

Vi börjar som sig bör lite från när Hriviks Leksandsperiod började. Efter en krånglig tid med skador, kontraktstrul och viljan att gå sin egen väg så anlände han aningen sargad till Leksand under sensommaren 2019. När nyheten kom ut fick undertecknad ett mess av en tidigare SHL-stjärna med ingångar i slovakisk hockey: ”Marek is the real deal. Otroligt att Leksand lyckats få dit honom”. Förväntningarna sköts i toppen och under den första säsongen slet nykomlingen Leksand i botten men Hrivik visade att ryktena stämde. ”The Real deal” var vad han var.

Såväl under som efter säsongen, som avslutades med ett inställt kvalspel, pratades det om att Hrivik inte trivdes i Leksand. Efter att tidigare bott i New York och Moskva så skulle det lilla samhället inte riktigt kunna riktigt kunna erbjuda det slovaken vant sig vid. Malmö och Färjestad var två lag som var på tapeten men så från ingenstans så ramlade nyheten att Hrivik förlänger ner.

— Det är speciellt att bo i Leksand. Första året var det en stor omställning för mig för där jag hade spelat förut var totalt annorlunda mot hur det är här. Det var stora städer, mycket folk, mycket ljud och många saker man kunde göra. Här är det inte så många distraktioner. Så fort säsongen startar så tycker jag det är bra, men under försäsong och när det är uppehåll utan matcher så känner jag ibland att det inte finns så mycket att göra. Jag är singel och har ingen familj eller barn och då blir det väl extra utmanande ibland, säger Hrivik.

Och ändå skrev du på ett nytt kontrakt?

— Jag var här ett år, supportrarna var otroliga och jag kände att om jag skulle flytta så var det från Sverige. Här och nu när jag känner efter så tror jag inte att jag någonsin kommer kunna spela för något annat lag i Sverige än Leksand.

Efter debutsäsongen följde en sprudlande säsong där Hrivik tillsammans med sin slovakiske vapendragare Peter Cehlarik och amerikanske spelgeniet Carter Camper lekte med SHL. Trion var seriens vassaste kedja och nummer 27 vann såväl poängliga som Guldhjälmen och det var nog fler än författaren till den här texten som funderade lite på varför han inte lyckats i NHL.

— Jag lämnade Slovakien när jag var 18 år för att spela juniorhockey i Kanada. Det var en tid då Slovakien inte var ”on the map” på samma sätt som idag och det var inte särskilt vanligt att åka över. Jag blev inte draftad och tänkte att den bästa chansen för mig att ändå få en chans i NHL var att spela hockey ”over there”.

— Jag var alltid den ungen som bara körde på. Jag kände inga starka band att stanna kvar hemma och var inte rädd eller osäker över att vara ensam. Men det var inte lätt, det var det inte.

2012-13 gjorde Hrivik en fin säsong i AHL-laget Hartford Wolf Pack. En säsong då det var NHL-lockout fram till årskiftet. Tillsammans med dagens NHL-stjärnor Chris Kreider (New York Rangers) och J.T. Miller (Vancouver Canucks) var han en framträdande spelare och hoppet om NHL-spel väcktes. Efter säsongen bytte Rangers ledning och tränaren John Tortorella fick sparken. Nye tränaren Alain Vigneault kallade under försäsongen in slovaken på sitt kontor.

— Han går runt ser nån och bara tar in den för snack. Sen satte han sig i stolen mittemot mig, sparkade av sig sina tofflor och la upp sina bara fötter på bordet rakt framför mig. Det var typ första gången jag träffade honom. ”Fuck, this is not at good sign” hann jag tänka, säger Hrivik och ler åt minnet.

— Orden som kom ur hans mun var “Jag vet du är en bra spelare, du har spelat bra i Hartford. Vi får se om du lyckas eller inte men om du inte lyckas kan du nog åka tillbaka och spela var du nu kommer ifrån”. Man sitter där 21 år gammal och kommer från en rätt bra säsong och sen får man ett sånt snack med en ny coach. Jag var inte riktigt säker på vad som ”was going on”. Det var en ny erfarenhet.

Det blev en hel säsong till AHL där han gjorde en ännu bättre säsong.

— Ingen skadade sig någonsin i Rangers under de åren jag var där.  Förutom Kreider och J.T. Miller så var det bara Oscar Lindberg (Skellefteå) bland forwards som lyckades ta sig upp under två års tid. Det var svårt att ens få känna på det.

— Efter tredje året fick jag ett bra erbjudande från Ryssland men jag bestämde mig för att åka tillbaka och kämpa och det året fick jag åtta matcher. Så det var det.

Totalt blev det 21 matcher för Rangers (och tre för Calgary Flames).

— Det var mycket fjärdekedja och ett mindset som kanske inte riktigt passade mig. Man skulle inte ens försöka få något att hända utan bara vara säker på att inte fucka upp något. Och det var inte så jag hade lärt mig att spela.

— När du passar din kedjekamrat blir han arg för att du passar honom för något kunde blivit fel. Dumpa in den istället så att vi inte förlorar våra jobb, det var en så död mentalitet. Jag kunde inte anpassa mig till det. Det var så det var: ”Make sure you get the puck deep and don’t get scored on”.

Över honom i centerhierarkin fanns namn som Derek Stepan, Kevin Hayes och svenske Mika Zibanejad.

— Jag var förmodligen inte bra nog att ta en plats från två av de första centrarna. Så det var jobbet som var ledigt och jag gjorde det bästa jag kunde utifrån den situation. Jag njöt av att spela i NHL men jag tror det finns “spela i NHL” och ”spela i NHL”.

— Man kan komma till ett lag som inte har några förväntningar på sig förutom att få ett högt draftval och göra en rebuild. Och då vill de spela någon som kan bli en toppspelare om ett par år. Men när jag var i New York så var det “vi vill vinna nu”. De hade inte tid att ge en ung kille en chans och se vad han kan bli. De hade signat ett gäng stjärnor för 6-7 miljoner dollar per år. Jag hoppades att jag kanske skulle få chansen högre upp i hierarkin vid nån eventuell skada, men det skedde aldrig.

Ångrar du något?

— Jag ångrar inget, för där och då tog jag de besluten jag gjorde baserade mina känslor då. Men om jag kunde åka tillbaka i tiden kanske jag hade gjort lite annorlunda. Jag hade kanske åkt tillbaka tidigare till Europa och spelat några år i Sverige, för vid den tiden var jag inte så välutbildad som spelare. Jag var en bra hockeyspelare men jag var väldigt långt ifrån att vara en bra atlet.

Det är svårt att tro idag.

— Ja, jag vet. När jag växte upp i ligorna hemma så var det väldigt lite fokus på den sidan av sporten. Man var bara där för att spela hockey. Gym, off ice-träning och att jobba med detaljer var ljusår efter Nordamerika och Sverige .

Var du lat eller bara okunnig?

— Det var avsaknaden av kunskap. Jag har alltid varit beredd att göra jobbet, och jag gjorde jobbet men jag gjorde inte det rätta jobbet. Den mesta sommarträningen hemma i Slovakien bestod av långdistanslöpning. Vi sprang milen, det var typ det. Jag var väldigt bra på att springa 10 kilometer men väldigt dåligt på sprint, och det är inget som gynnar dig som hockeyspelare.

Tillbaka till nutid och tillbaka till Leksand. När jag pratar med folk som har olika nivåer av ”inside information” om dig så hör jag två olika saker. Å ena sidan att du har en mentalitet ”likt Zlatan”. Ett stort ego som vill spela hela tiden, som inte är nöjd om laget vinner men du själv inte presterar bra. Å andra sidan att du är en otroligt hårt jobbande spelare som alltid kommer först och lämnar sist, tar mycket ansvar och leder med exempel. Vad säger du om de två bilderna av dig?

— Jag tror att det finns sanningar i båda om jag ska vara ärlig. Jag skulle aldrig jämföra mig själv med Zlatan, det är en sak som säker. Hockey är en lagsport men jag tror att alla spelare i laget har sin egen lilla match som pågår.

— Man försöker göra sitt allra bästa varje match för att hjälpa laget så mycket du kan i den roll du har. Jag vill vara den spelaren som är bäst varje match och varje byte. Det har pushat mig under hela min karriär och gjort att jag kommit hit. För jag har alltid strävat efter att bli det bästa jag kan.

– Jag skulle inte säga att jag inte blir glad om laget vinner men jag inte gör poäng. Jag tror att jag har kommit förbi den perioden. Jag är inte längre den 17-årige killen som slåss för att bli ett förstaval i NHL-draften och därför måste göra tre fler mål än någon annan kille. Jag är inte där längre. Och särskilt sen jag kom till Leksand har jag gjort det väldigt tydligt att jag kommit tillbaka hit för att jag vill vinna. Så om jag får mina poäng och vi inte vinner, det rimmar inte med anledningen till att jag valt att vara här. Men jag försöker alltid få ut max av mig själv och om jag inte lyckas med det är jag inte nöjd med mig själv.

— Sen är den hårt jobbande biten en del av kulturen här i Sverige. Och jag jobbar alltid hårt för att vara den bästa versionen av mig själv på isen, det syns direkt om man inte gör det. Det är en del av jobbet och jag har aldrig tänkt på att jag ska vara han som ”kommer till träningen först och lämnar sist”. Jag gillar bara att göra det jag vill göra, ibland tar det längre tid och ibland går det snabbare. Men det finns inget ”Hey coach, jag är här längst”.

Förra säsongen gnisslade det en del när både du och Mikael Ruohomaa – åtminstone utifrån sett – skulle vara den som hade störst roll. Hur såg du på den situationen?

— För många kockar i soppan menar du? Mja… Jag skulle säga att hela situationen blev uppförstorad. Det målades upp som en mycket större grej än vad det var. Särskilt som vi båda är centrar, då spelar det inte så stor roll vem som är förste- eller andracenter. Det kan bara vara en på isen samtidigt, right? Det måste finnas fler för du måste ju byta med någon. Jag tror aldrig att det var någon ”big deal”, i alla fall inte från mitt håll. Jag såg aldrig på det så. Vårt gemensamma mål var att vinna. Vi var i det tillsammans. Det blåstes upp för stort. Jag skulle inte säga att det var ett problem i laget, jag skulle nog snarare säga att det var andra saker som kunde hanterats annorlunda.

Som vadå?

— Jag är inte säker på att jag vill gå in på några detaljer. Men jag tycker inte att ”situationen” med mig och han var något som hindrade oss från att spela bra.

Sommaren 2022 meddelade Leksand att Marek Hrivik kritat på ett fyraårskontrakt som sträcker sig till och med säsongen 25/26.

— Jag ville skriva ett långt kontrakt. När vi pratade efter OS så… det var nästan som att klubben gjorde ett statement att vi kommer försöka göra något kommande tre-fyra åren för att vara en utmanare till att vinna guld. Det var något som jag letade efter. Jag vill vinna.

— Sen junioråren så har jag inte vunnit någonting. Ända sen jag vände tillbaka till Europa har jag inte riktigt varit nära att vinna något. Nu är jag 32 år och jag tittar bara på var jag kan vinna. Och om jag ska vinna i Sverige så ska jag vinna med Leksand. Jag hoppas verkligen att vi kan ge oss själv den chansen kommande år. Det skulle göra riktigt ont i mig om jag inte lyckas vinna här. Det var anledningen till att jag kom tillbaka och allt mitt fokus ligger på det.

Då kanske det blir lika galet som när ni tog OS-brons med Slovakien.

— Jag tror det kommer bli galnare.