”Tack vare honom jag sitter här idag”

Vid 17 års ålder blev Jonathan Hedström kallad ”tjock” av en ledare i sitt dåvarande lag. Det skulle bli startskottet för ett liv med ätstörningar och psykisk ohälsa som till slut skulle resultera i tankar om att ta sitt eget liv.

— Det som hände då var att jag blev extremt noggrann med maten. Jag kunde kolla vad morsan gjorde, om det var smör i stekpannan, jag slutade äta allt det som jag egentligen gillade som ja pannkakor, säger Hedström och kollar ned mot den tomma tallriken där det nyss legat just pannkakor, sylt och grädde.

— Ja, men allt som innehöll socker eller liknande. Om det hade legat latent i mig kan jag inte svara på men det var som att det trycktes på en knapp då när han sa det.

Då vägde Jonathan 96 kilo och stod i startgroparna till vad som skulle bli en framgångsrik karriär på isen. På kort tid skulle han dock tappa tolv kilo. A-lagsdebuten stod för dörren när en skada på båtbenet startade nästa våg av ätstörningar.

— Det följde med mig egentligen hela karriären, att när jag var skadad ökade träningsmängden och samtidigt manin över kosten.

Efter några år i Skellefteå styrdes flyttlasset mot Luleå där Hedström skulle bli kvar i tre år. Han berättar hur tiden i Norrbotten var bra med ledare som bland annat Ulf Taavola som hela tiden var mån om hur spelarna och människorna mådde och inte bara blev bedömda efter prestationen på isen. Problemen fanns visserligen kvar men Hedström berättar hur han ändå kunde äta i den nivån som krävdes.

— Där fanns det inga krav på fettmätningar eller liknande skit. Inte en enda gång.

Åren i Luleå skulle som sagt gå bra även hockeymässigt vilket inte skulle omärkbart förbi. En ny flytt väntade, denna gång över Atlanten till Cincinnati som då var NHL-klubben Anaheim Ducks farmarklubb där allt fortsatte löpa på utan större problem. Den första sejouren i Nordamerika blev endast ettårig men skulle ändå innehålla NHL-debuten och ytterligare tre matcher i Ducks innan Djurgården hemma i Sverige väntade.

— Det skulle fortsätta gå bra även då och tiden i Stockholm plus året efter i Timrå var fantastiskt bra. Det var som sagt några år där allt fungerade klanderfritt. Sen åkte jag tillbaka till Anaheim. Där var det invägningar varje måndag och det var väl där allt började igen.

Vad som kanske var peaken i hockeykarriären skulle utanför isen vara startskottet för ett rent helvete vad gällde människan Jonathan Hedströms välmående. Om vi tar ett snabbt skutt framåt i tiden till där vi befinner oss idag så har årets NHL-säsong innehållit flertalet sparkande av meriterade och välrenommerade tränare som använt sig av kontroversiella metoder i sitt ledarskap. Hedström skulle falla offer för det redan då, för snart femton år sedan.

— När jag hade gått upp ett kilo fick jag straffåka inför hela laget, den klassiska ”idioten”. Då var det något som sattes igång i mig att den där jävla idioten skulle inte få vinna över mig. Då blev det helt jävla snett och det var där min karriär började dala totalt.

Återigen skulle Hedström rasa i vikt, denna gång 15-16 kilo på kort tid. Det var dock ingen som skulle anmärka eller säga någonting.

— Där hade man önskat att någon skulle ställt frågan vad som egentligen hände? Men det var så det fungerade och det fanns säkert 50 andra spelare som stod på kö för att ta min plats.

Bilden som förmedlades utåt av hockeyspelaren Jonathan Hedström var tuff och hård med en stark personlighet som inte var rädd för att säga vad han tyckte och tänkte om allt och alla. På insidan av människan Hedström var det dock en trasig individ som hela tiden balanserade på gränsen till att sluta fungera.

— Kroppen var ju helt nerkörd. Varenda liten tackling gjorde så fruktansvärt ont, jag slutade sova, fick problem med framförallt magen och det gick så långt att jag kände mig tjock när jag drack vatten. Till slut tog jag modet till mig och gick in till vår General Manager, Brian Burke, och sa att jag måste åka hem. Svaret jag fick var att jag kunde åka hem över helgen.

En kraftansträngning utan dess like och som Jonathan beskriver det som själv, han var livrädd för att ta samtalet.

— Man hade hoppats få frågan vad klubben kunde göra för att hjälpa mig, men nej.

Samma säsong, våren 2006, arrangerades vinter-OS i Turin. Ni som kan er hockeyhistoria vet att Sverige tog sitt andra OS-guld någonsin efter en dramatisk final mot Finland. Hedström var en del av guldtruppen men spelade aldrig någon match och faktum är att hela OS-äventyret var nära att aldrig ens bli av. Dåvarande förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson hade inför turneringen rest över till Nordamerika för att träffa de spelare som var aktuella, däribland Jonathan Hedström.

— När Bengt-Åke såg mig backade han liksom av. Det var också han som var den första som sa någonting och som framförallt frågade hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde bra men det såg Bengt-Åke att jag så klart inte gjorde. Det var första gången jag fick chansen att prata med någon om hur jag mådde.

Efter samtalet fick Hedström det tuffa beskedet rakt i ansiktet att Gustafsson först inte tänkt ta med honom till Turin, just på grund av den fysiska statusen.

Hur reagerade du då?

— Jag tyckte att han var helt jävla dum i huvudet. Det blir ju så. Jag visste ju att om jag var frisk, ja då hade jag varit med. Nu fick jag ju ändå chansen att vara med som någon sorts extralirare eller maskot och ändå vara med i truppen. Det var fantastiskt stort gjort av Bengt-Åke för det hade han inte behövt göra.

Efter två veckor i Italien väntade vardagen i Kalifornien där problemen skulle återupptas. Efter säsongens slut bad Hedström om att få bryta sitt kontrakt och det var då han mådde som allra sämst.

— Jag ska inte säga att det var nära att jag skulle ta livet av mig, men jag började fundera lite i de banorna. Är det verkligen värt det? Den frågan ställde jag mig.

Vad sa lagkamraterna i Anaheim under det året?

— Jag hade ju Samuel Påhlsson med mig där, en försiktig kille som ändå försökte göra sitt för att hjälpa mig. Men det man hade önskat var att någon tagit modet till sig och vågat fråga hur man egentligen mådde? Samuel och hans respektive frågade ofta om jag ville komma över på middag men jag hittade hela tiden på anledningar varför jag inte kunde eftersom jag hade sådant sjukt kontrollbehov. Sen det här med lögnerna, du blir expert på det och ja nästan mytoman. Framförallt för sig själv.

Passionen för hockeyn var vad som fick Hedström att trotsa problemen, fortsätta spela hockey och fortsätta tiden i NHL.

— Till slut blev det dock lite leva eller dö. Hade jag stannat kvar i USA hade det aldrig gått. Då hade jag dött. Det kan jag svära på.

Hedström avslutade karriären med ett par år hemma i Sverige samt kortare sejourer i Finland och Ryssland. Det var dock inte förrän efter den aktiva karriären när flytten gick hem till Skellefteå som han tog tag med sin sjukdom på allvar. Då var han 37 år gammal och hade levt i 20 år med sina ätstörningar.

— Då hade det spårat ur igen. Rejält. Jag tränade tre pass per dag trots att jag hade slutat. Jag sprang väl milen på runt 30 minuter. Till slut sa min mamma till mig att antingen åker jag in och får hjälp eller så skulle hon ringa polisen som skulle få ta med mig till psyket. Punkt slut. Då förstod jag att det var dags att tag i det här.

Jonathan tittar till vänster.

”Kommer du ihåg hur det var när du ringde mig? Då när du låg på sjukhuset och berättade hur du fick i dig nån jävla skit genom en slang?”.

Bredvid Hedström sitter Mattias Höglund. En kommentar att om Mattias gick ner några kilo så skulle han bli snabbare på isen och kunna ta nästa steg i karriären skulle bli startskottet för hans egna ätstörningar. Där och då brydde sig Mattias inte speciellt mycket men det skulle visa sig ha satt djupare spår i honom än vad han trodde.

En utlandssemester var planerad under sommaren 2018 och Mattias började tänka att det kanske var läge att tappa några kilon för att kunna se bra ut på bild under resan, bilder som senare kunde generera likes på diverse sociala medier. Det var också startskottet för lite mer än ett år där Mattias mer eller mindre skulle försvinna. Både fysiskt till utseendet, men också kompisen och människan Mattias.

Positiva kommentarer om utseendet skulle visserligen komma, dock skulle det bara trigga problemen och hetsen ännu mer. Innan julledighet från hockeyn samma år väntade fystester, ytterligare ett moment som triggade Mattias att minska ännu mer i vikt för att på papperet nå ännu bättre resultat.

— Då rasade allt ännu mer. Inför ledigheten och allt det här med julmat, att träffa släkt och vänner, gjorde mig så fruktansvärt rädd, att de skulle kolla på mig på ett visst sätt. Jag låg och grät för mig själv på rummet, sprang runt där inne på julafton innan vi skulle på julbord hos mormor. Jag tränade liksom för att det skulle kännas okej att äta. När vi kom hem fick jag en röst i huvudet som sa åt mig att gå ut och stoppa fingrarna i halsen för att få upp maten igen.

Det skulle inte stanna där. Direkt efter att ha kräkts upp maten gav sig Mattias ut och sprang. Familjen hemma började oroa sig och undra vart han tagit vägen varpå samma lögnbeteende som Jonathan berättade om tidigare tog vid även för Mattias.

— Jag sa att jag gått iväg för att prata i telefon med syrran som behövde prata. Det var som Jonathan berättade, man blir expert på att ljuga.

Direkt efter julledigheten skadade Mattias höften och likheterna med Hedströms beteende fortsatte. Stenhård konditionsträning, ett fortsatt maniskt beteende med maten samt ännu fler näringskällor som ratades. Där skulle det stora raset komma för Mattias.

De inre organen började ge upp, orken försvann helt och vikten, ja den började nu sjunka rejält. Där började också Mattias försök att dölja sin sjukdom.

— Dels började jag använda mer av min pappas kläder som var för stora för mig men som dolde min kropp. Jag försökte hålla mig inne på mitt rum och hela tiden se till att jag var ensam när jag skulle äta. Då kunde jag kasta ut det genom fönstret, gömma det i lådor eller ibland i fickorna innan jag gick på toa och spolade ner det. Jag gick hela tiden in i olika roller. Som i skolan, då kunde jag fota kompisars tallrik i matsalen och låtsas att det var min egen, köpa något i cafeterian som jag fotade och skickade till mamma och pappa innan jag kastade det i soptunnan. Jag hittade hela tiden nya lösningar för att ljuga och slingra mig ur problemen.

— När det var som värst klarade jag inte av att stå upp utan att svimma eller ens gå på toa själv. Jag låg egentligen bara i min säng och förtvinade.

Från att ha vägt 82 kilo rasade Mattias ner till att när det var som allra värst väga 34 kilo. Ett ras på nästan 50 kilo på bara några månader.

— Det var då pappa sa till mig att vi skulle åka och träffa ”Jonte”.

Samtalet ägde rum för ganska precis ett år sedan. Jonathan skulle spela en välgörenhetsmatch till förmån för organisationen ”SuicideZero” i Sundsvall. Mattias och pappan Pär mötte upp Hedström på ett café där först Pär klev ut ur bilen och berättade att hans son inte mår bra.

— När Mattias sedan klev ur bilen. Helvete alltså… Det är inte ofta jag inte vet vad jag ska säga men då blev jag helt mållös. Jag trodde inte det skulle vara så pass illa. Det var ett skelett som stod framför mig.

En chockad Hedström, en sjuk ung kille i Mattias som knappt kunde sitta ned på den hårda stolen utan att det gjorde ont och pappa Pär som tillsammans med sin son bara ropade efter hjälp pratade i ett par timmar. Det var ett samtal som skulle etsa sig fast hos Jonathan.

— När jag satt mig i bilen för att åka hem några dagar senare tänkte jag fortfarande på det. Jag kände att jag måste ringa till Mattias. Jag var tvungen att få honom ta steget och åka till sjukhuset.

Så skulle det också bli. Bara några dagar senare lades Mattias in på Falu Lasarett. Mot sin vilja.

Det var först när Jonathan förklarade hur det kunde vara ett beslut som gällde liv eller död som steget togs. När mamma och pappa sa samma sak reagerade Mattias istället med taggarna utåt, att han kunde klara det själv och att de var ”helt dumma i huvudet”.

— Det var nog att jag kände igen mig i det Jonathan berättat och jag litade på honom som fick mig att gå med på att åka till sjukhuset. Och tur var väl det.

Väl inne på sjukhuset skulle det visa sig att det var så pass illa med Mattias att utrustningen för att mäta pulsen inte kunde känna av några resultat. Hela första veckan tillbringades vid hjärtavdelningen med EKG och ständiga kontroller. För att kunna få i sig näring var Mattias tvungen att sondmatas vilket han ställde sig skeptisk till.

— Jag var helt säker på att de proppat ner glass, smör och ja, jag var livrädd och förbannad.

Telefonen gick varm hos Jonathan då en orolig Mattias konstant ringde med frågor om vad läkarna gjorde med honom och matade honom med. En av frågorna från var om han kunde tugga tuggummi eller om det var för många kalorier i det. Successivt skulle dock Mattias komma till insikt med att han var väldigt illa ute.

— Det var väl glädje blandat med panik över vad jag gjort med mig. Visst, jag hade fortfarande väldigt svårt att äta, men jag förstod vikten vid att få i mig näring och att jag måste äta. Där och då började jag få tillbaka energin för att kunna kontrollera ätstörningarna.

Vad som från början skulle vara en intervju blev mer ett samtal mellan två vänner som berättar om sina livsöden vilka fört dem samman och som undertecknad får lyssna till.

— Du har ju gjort ett fantastiskt jobb, shit alltså. Kommer du ihåg hur dålig du var förut och nu sitter du här och har käkat två portioner pannkakor? Det är otroligt, säger Jonathan och kollar på Mattias.

Vägen tillbaka dit där vi är idag har varit och är fortfarande stundtals tuff för Mattias. Han säger själv att hälften är Jonathans förtjänst men att den andra halvan helt och hållet är hans egen vilja och kamp för att komma på benen.

— Någonstans visste väl alla om det men kände en rädsla över att säga någonting till mig. När jag väl kom ut med det var det många som ringde mig med gråten i halsen och verkligen stöttade mig. Jag fick en enorm kärlek. Det är lite svårt att förklara känslan men det var som att vi byggt upp en mur mellan varandra då när jag var sjuk, att jag inte ville att någon skulle komma åt mig. Men då blev det som att den muren föll och trots att jag där och då kände mig svag vet jag nu idag att det stärkte mig.

Det är dock som sagt fortfarande en kamp. När Mattias kom tillbaka till skolan började allt om igen men på ett annorlunda vis. Nu började han istället tvivla på sin identitet, vem han nu var i sina vänners ögon. Var han en sjuk Mattias? En frisk men annorlunda Mattias? Eller, var han samma gamla Mattias som han alltid varit? Det var också dags att starta upp ett UF-företag med tre klasskompisar, ett företag som skulle rikta in sig mot just stöd och hjälp mot ätstörningar.

— Med inspiration av Jonathan vill vi fyra bygga upp en egen föreläsning i ämnet för att kunna hjälpa andra och sprida budskapet eftersom mörkertalet är enormt och många fler än vad man tror. Innan hela min resa hade jag till exempel ingen aning om vad anorexia var. Att sprida kunskap kan rädda många liv men samtidigt också förebygga och förhindra andra att hamna i den situationen. Jag har varit där och vet vilket helvete det är.

Har arbetet med UF-företaget kunnat hjälpa dig själv också?

— Ja, enormt mycket. Jag har kunnat bearbeta mina tankar och genom företaget kunnat hitta tillbaka till mig själv. Att komma tillbaka till skolan, alla kompisar, ja hur man ska vara som en helt vanlig tonåring. Det har blivit som en medicin för mig.

Blir man frisk från ätstörningar eller är det något man får lära sig att hantera i resten av livet?

— Helt klart att lära sig hantera det. Träning dödar ångesten, men det är inte hela lösningen för det.  svarar Jonathan snabbt.

— För mig hjälper det att söka närhet av nära och kära. Att fråga mamma om vi ska kolla på en film tillsammans kan liksom räcka. Att våga prata om det, det är det absolut viktigaste, fyller Mattias i.

Hur mår du idag?

— Nu är jag så pass frisk att jag kan gå och ta en smörgås och ett glas mjölk när jag känner att jag behöver energi. När jag väl mår bra så är det på nivåer jag aldrig tidigare varit på i mitt liv, sen är det väl dagar när jag mår dåligt men så fungerar det för alla människor. Man kan inte alltid må bra, men som sagt, när jag mår bra är det hur bra som helst.

Det låter som att relationen du och Jonathan byggt varit helt avgörande för dig?

— Ja absolut. Det är tack vare honom jag sitter här idag.

Jonathan böjer ner huvudet och ögonen börjar tåras när han hör Mattias ord. På torsdagskvällen föreläste Hedström i Sparbanksfoajén i Tegera arena. Cirka 400 personer fick lyssna till Hedström som berättade hela sin historia med karriären och ätstörningarna i fokus tillsammans med ledarskap i stort där exempel på både bra och dåliga ledare lyftes fram. I slutet av varje föreläsning, så även på torsdagskvällen med Mattias och hans familj på plats, brukar han berätta om Mattias resa och hur han själv varit delaktig i den. Ett känsloladdat ögonblick och tårarna började rinna även då.

— Ja, jag visste att det skulle bli känslosamt, men som jag sa uppe på scenen, det är skönt att få visa känslor. Det har ju betytt så otroligt mycket för mig att få hjälpa Mattias.

Mattias har själv deltagit vid en tidigare föreläsning i Karlstad men berättade efteråt att det var en speciell känsla att få uppleva det på hemmaplan med familj och vänner ute i publiken.

— Dels är det väldigt roligt att Leksands IF som förening valde att ta hit Jonathan för att prata om det extremt viktiga ämne som det här är. Sen är det kul att se alla kompisar som var här för att lyssna. Det var många som kom fram här efteråt och ville prata om vilket jobb jag gjort och att man är ledsen över att inte ha gjort någonting tidigare. Men jag förstår dem fullt ut. Allt handlar om okunskap och det är jättesvårt att veta vad man ska säga eller göra. Jag är bara glad att de har funnits här hela tiden och fortfarande finns kvar.

Vad har ni för råd till de som står utanför eller bredvid och inte vet hur de ska hjälpa till?

— Att våga tjata. Jag menar min mamma, hon har ju tjatat hål i huvudet på mig! Till slut släpper det, säger Jonathan

— Ja, att våga ligga på även om det känns jobbigt. I slutändan kommer det löna sig enormt mycket. Låter man den sjuke bestämma kommer det bara gå utför.

Bandet mellan Mattias och Jonathan är som sagt väldigt starkt. Trots åldersskillnaden är det en vänskap för livet som bildats.

— Ja helt klart. Och det känns jättebra, avslutar Jonathan Hedström och Mattias Höglund.