”Jag vill vara bäst i HockeyAllsvenskan”

Mattias Karlsson har vid flera tillfällen ryktats vara på väg till Leksands IF. Den trettiotreårige backen från Guldsmedshyttan bekräftar att det funnit intresse från bägge parter tidigare under hans karriär och för några år sedan var det dessutom väldigt nära en flytt till Dalarna.

— Första gången jag hade erbjudande från Leksand, ja det är så längesen att jag inte kommer ihåg vilken säsong det var ens, valde jag Färjestad istället. Sen var det innan jag skrev på för Karlskrona, då jag pratade med Leksand väldigt länge. Jag trodde faktiskt själv att jag skulle hamna här redan då, men i slutändan blev det inte så. Därför känns det kul att det äntligen gick att genomföra.

Varför blev det Leksands IF, till slut?

— Just nu tycker jag att det passade väldigt bra. Vi har vart ute ganska länge och testat lite olika klubbar och orter där Karlskrona, som det var nu senast, är alldeles för långt bort från vår familj och släkt. Vi vill ha någon slags närhet till just dem och nu har vi 15 mil åt varsitt håll då min familj finns i Guldsmedshyttan och min frus familj i Gävle, så Leksand ligger ganska bra ur ett geografiskt perspektiv, säger Karlsson och fortsätter.

— Sen har jag spelat på högsta nivå i över tio år och kände att jag behövde lite av en nystart. Ska man spela i HockeyAllsvenskan så kan jag inte tänka mig en bättre klubb att spela för än Leksand. Jag blev väldigt glad när dem hörde av sig.

Hockeykarriären började hemma i Guldsmedshyttan, men när det vankades juniorspel och hockeygymnasium gick flytten till Gävle och Brynäs IF. Där hade Karlsson tre a-lagskontrakt men han säger själv att han inte var bra nog och fick mest sitta på bänken. Kosan styrdes vidare mot Uppsala och Almtuna IS för spel i HockeyAllsvenskan, en serie Karlsson fortsatte sin hockeyresa i även den kommande säsongen fast då för Bofors, idag BIK Karlskoga. Ett bra val skulle det visa sig.

— Jag spelade där i två säsonger och det var därifrån jag fick mitt NHL-kontrakt med Ottawa Senators.

Efter två år i Värmland valde ”Kolan” att ta chansen på andra sidan Atlanten genom spel i farmarligan AHL och Binghamton Senators. Där stod backen för en riktigt bra säsong. På 73 matcher blev det 51 poäng men någon chans i NHL fick han aldrig.

— Där och då kände jag att det skulle bli svårt att toppa den säsong jag haft. Jag började tänka vad mer jag skulle behöva göra för att få testa en match i NHL? Ottawa höll väl samma standard då som dem gör nu också och hade väl en tio, femton matcher i slutet av säsongen när det redan var klart att man hade missat slutspelet, så det fanns ju alla chanser för organisation att lyfta upp folk och låta dem prova, men det gjorde dem inte. Det var en liten besvikelse faktiskt, det hade varit kul att få testa var man stod där och då. Det är inte säkert att jag hade gjort något väsen av mig…

… Men att i alla fall få chansen?

— Precis, det är ju det som hade varit kul. Men efter det kände jag att det räckte.

Karlsson valde att flytta hem till Sverige igen och en stor anledning till det beslutet var att familjen väntade sitt andra barn. Timrå IK blev den klubb i SHL som lyckades sno åt sig Mattias där det blev två år. Därefter begav sig familjen Karlsson söderut till Jönköping och HV71 där man stannade i fyra år. I Smålandsklubben fortsatte Karlsson att vara en poängsäker back vilket gav eko utanför Sveriges gränser ännu en gång fast denna gång österut.

KHL-klubben Severstal Cherepovets gillade vad man hade fått se och skrev ett ettårigt kontrakt med den då 30-årige backklippan. Det blev dock bara ett år i Ryssland innan Karlssons återigen vände hem mot Sverige.

Var det bestämt redan innan att det ”bara” skulle bli ett år i KHL?

— Nej, alltså egentligen var det när jag kom hem från USA som KHL-erbjudandena började komma, men jag kände mig aldrig redo för att åka. Jag hade några riktigt bra erbjudanden från Ryssland redan två säsonger tidigare men hade spelat hela säsongen med en trasig axel som skulle åtgärdas. Då var det liksom lite osäkert och jag ville inte komma dit och börja med rehab direkt, det kändes inte bra. Jag har någonstans alltid velat åka dit och prova och för min egen del var det väl kanske lite försent, barnen var lite för stora, de gick i skolan hemma i Sverige och kunde inte vara på plats.

Familjens betydelse

Mattias var själv i Ryssland hela året, en tillvaro han inte alls tyckte var rolig.

— Från början hade jag väl en tro att det skulle fungera i två, tre år, men både jag och min fru märkte ganska omgående att det bara skulle fungera i ett år för det var ingenting för oss. Vi tycker om att göra saker tillsammans och det är väl just därför man är tillsammans och har en familj.

Det är ofta som Karlsson pratar om sin familj under vårt samtal. Det är sällan han använder ordet ”jag” utan istället är det ”vi” eller ”oss” och man märker tydligt hur mycket familjen betyder för honom.

— Ja det gör den verkligen. Som jag sa, vi gör allt tillsammans och det har alltid varit så. För oss var det inget alternativ att fortsätta där borta.

Karlskrona HK var nästa anhalt i karriären, men det hade kunnat bli något helt annat, redan då.

— Ja jag pratade ganska mycket med Leksand då, men det sket sig i slutändan.

Två år skulle det bli i Blekinge. En sejour som Karlsson själv beskriver som blandad kompott.

— Ja allt började med att vi fick stryk med 7-0 mot Västervik på försäsongen och blev totalt utskrattade. När sedan serien började låg vi först i SHL vid det första landslagsuppehållet. Då hade dem nog skrattat färdigt tror jag. Men efter det så sjönk vi som en sten i tabellen. Det var en rolig säsong och vi satte ändå Karlskrona på hockeykartan på något sätt. Trots att det var mycket skit som hände den säsongen och att vi hade långa förlustsviter var det ändå en bra säsong där alla var positiva hela tiden. Vi hade jävligt roligt.

KHK klarade sig undan kval vilket var grundmålsättningen och stämningen var lugn och harmonisk enligt Karlsson. Säsong två, förra säsongen, var det dock skillnad.

— Ja, allting var fel egentligen. Vi låg sist nästan genom hela grundserien och det var ju mycket annat runtomkring som gjorde det svårt att kunna koncentrera sig på hockeyn. Hur mycket man än försöker så påverkas man av vad som sker vid sidan om, så är det bara. Det var en jävligt jobbig säsong som inte kunde avslutas på ett sämre sätt. Man vill glömma förra säsongen så fort som möjligt.

Jumbo i SHL betydde att Timrå IK, som vann den HockeyAllsvenska finalen mot Leksand, stod för motståndet i kvalet. Det var poplaget från Medelpad med självförtroendet i topp mot krisklubben från Blekinge där tillsynes ingenting fungerat under säsongen. Ändå var det Karlskrona som skulle sätta sig förarsätet.

— Vi hade 3-1 i matcher. Skulle vi spela om den matchserien hundra gånger tror jag att KHK skulle vinna i alla fall 95 av dem. Det var inte en sådan gång nu.

Timrå vände på steken och vann den sjunde avgörande matchen på bortaplan. Karlskrona var återigen ett HockeyAllsvenskt lag.

Hur gick tankarna i Mattias Karlssons huvud där och då?

— Det var som sagt en jävligt jobbig säsong och vi hade bestämt oss ganska tidigt att vi inte skulle stanna kvar i Karlskrona. Vad vi skulle göra istället hade vi dock inte pratat om, men vi kände att vi ville komma närmre hemåt. Vi kom överens om att jag skulle spela klart säsongen, fokusera på den till hundra procent och därefter ta tag i framtiden.

Att sluta var aldrig ett alternativ. Hockey är fortfarande det roligaste ”Kolan” vet och han säger själv att det finns några bra år kvar att kräma ur den idag 33-årige kroppen. Jag inbillar mig att det inte finns något kvar att bevisa från honom personligen. Han har levererat i SHL, AHL, KHL samt Tre Kronor. Vad är det som gör att drivet fortfarande finns?

— Som jag sa, hockey är fortfarande det roligaste jag vet, det är liksom grunden i allting. Att jag inte har något att bevisa håller jag dock inte med om, tvärtom har jag massor att bevisa. Jag kommer hit för att jag vill vara bäst i HockeyAllsvenskan, då har jag något att bevisa. Det går inte att komma till Leksand med känslan att man inte har något att bevisa. Alla har något att bevisa, vi vill göra den bästa säsongen på länge och vara med i slutet och tampas för att till slut ta upp Leksand i finrummet igen.

Vid ett besök på Leksands Sparbank såg Karlsson den, idag klassiska, bilden på Brock Montpetits avgörande mål mot Modo. Var han än är i byn så blir han påmind om hockeyns betydelse.

— Jag har ju inte varit med och upplevt det, än, men det är ju exakt det man vill vara med och uppleva. Nej fan, jag har hur mycket som helst att bevisa. Jag kliver ned en division och det är mer än tio år sedan jag spelade på allsvensk nivå. Det finns nog dem som ska jaga mig ska du se, haha. Men det ska nog inte vara några problem. Visst, jag är 33 år nu, men jag känner mig rätt så ungdomlig ändå, skrattar Karlsson.

Efter att ha spelat i ett defensivt inriktat Karlskrona de senaste åren hoppas Mattias nu att han själv ska få vara med och bidra offensivt lite mer. Kanske rentav en nytändning för honom personligen.

— Ja men verkligen! Jag spelar inte ett speciellt svårt spel och jag tycker mina styrkor ligger i att slå snabba, enkla passningar. Har man bra fart i det man gör, speciellt i en serie som HockeyAllsvenskan där de flesta lagen bara kör liksom, har man mycket vunnet. Är man bara lite strukturerad och vet var man ska göra av pucken har man en stor fördel.

Mattias Karlsson är den äldsta i en relativt ung backuppsättning. Jag träffade Mattias innan Ben O’Connor värvades in och då var Daniel Gunnarsson, som också hämtats in från Karlskrona, näst äldst.

— Oj, ja och han är ju sju år yngre än mig, haha! Är jag så gammal…

Hur tacklar du att få det här förmodade ansvaret?

— Helt ärligt så spelar inte åldern någon roll, jag tycker mer det handlar om erfarenheten man kan dela med sig av. Jag menar Daniel Gunnarsson, han är sju år yngre än mig men har ändå nästan lika många SHL-matcher. Det är klart att vi nog kommer få ta ett stort ansvar men det är vad jag vill. Jag spelar hockey för att få vara med när allt ska avgöras, precis som dem flesta andra också tycker.

En av de yngre backarna som Karlsson har koll på är Filip Johansson och han gillar vad han fått se.

— Jag såg ju kvalmatcherna mot Mora och innan hade jag ingen aning om vem han var ens. När man väl såg matcherna var han en av de bästa backarna i laget och åkte runt i galler. Calle Själin är en annan ung back som har en väldigt bra uppsida. Det gäller för dem, precis som för alla andra, att visa varför man förtjänar en plats i laget, vi delar ju inte bara ut dem. De yngre killarna har riktigt bra verktyg för att lyckas och det skall bli väldigt spännande att se hur dem utvecklas.

Överlag gillar Karlsson hur lagbygget format sig inför den kommande säsongen. En bra mix mellan spets och bredd. Hans eget kontrakt sträcker sig över de två kommande säsongerna, ”ja, minst!”, som han själv fyller i. Några personliga mål över antal poäng eller annat har aldrig varit aktuella för Mattias under hans karriär. Istället bygger han sitt spel på att sprida trygghet till omgivningen när han är på isen.

— Som jag sa tidigare, jag kommer hit för att vara bäst i HockeyAllsvenskan, det är väl min personliga målsättning kan man säga, avslutar Mattias Karlsson.