”Har varit en berg- och dalbana”

En sommar som inte liknar någon annan, ja det är nog ord många människor runtom i världen använder för att beskriva de senaste månaderna. Här i Leksand har coronapandemin bland annat ställt in midsommarfirande, hockeyskolan och begränsat Sommarlands utbud vilket så klart innebär stora förändringar för många människor. Någonstans måste man ändå sätta perspektiv på saker och ting. Fråga bara Martin Karlsson, LIF:s lagkapten som verkligen upplevt en sommar varken han själv eller sambon Linnéa kommer glömma. Vi återkommer till det snart.

Innan dess backar vi bandet till förra säsongen, ännu en återkomst i SHL för Leksands IF som efter två år i HockeyAllsvenskan och tre kvalspel mot antagonisten Mora IK åter var tillbaka i svensk ishockeys finrum. Silly season präglades av en rad namnkunniga nyförvärv med mänger av rutin på cv:et och dalaklubben snackades snabbt upp som en av de bästa nykomlingarna på många år. Men precis som det brukar bli för lag som tar klivet upp fick LIF ställa in sig på kvalspel ännu en vår då man slutade som trettonde och näst sista lag i grundserien. Något kval blev det dock aldrig och Leksand tillsammans med IK Oskarshamn fick en gratisbiljett till den stundande upplagan av SHL.

Martin Karlsson beskriver sin egen säsong som alldeles för ojämn, en bild som speglar hela lagets insats. Höga toppar blandades med djupa dalar, men som lagkapten och den spelare som ofta fick stå och försvara laget efter förlusterna i de långa sviterna tycker Karlsson att han växte som människa under förra säsongen.

— Självklart var det tufft men det ingår i rollen. Jag tycker som sagt att jag växte mycket som människa med den rollen. Även om det var tufft under vissa perioder nere i HockeyAllsvenskan också så är trycket och pressen i SHL lite större.

Var det en misslyckad säsong eller var förväntningarna på laget för höga?

— Vi hade helt klart velat vinna fler matcher och ligga högre upp i tabellen, men vi blandade och gav för mycket. I vissa matcher kunde vi periodvis spela ut motståndarna för att efter pausvilan falla ihop totalt och släppa till alldeles för många målchanser bakåt. Det straffar sig oerhört mycket hårdare i SHL, det smäller direkt. Samtidigt kunde vi inte förvalta våra chanser framåt, säger Karlsson och fortsätter.

— Hade vi presterat som vi gjorde när vi var som bäst under en längre tid är jag övertygad om att vi legat högre upp i tabellen, men som vi spelade när vi var som sämst förtjänade vi nog inte att vara högre upp än den där trettondeplatsen. Jag tycker ändå att vi stundtals visade att vi hade en ganska hög nivå när det klaffade i.

Trotjänaren berättar att han upplevde en större trygghet och stabilitet i laget under slutet av säsongen och att det inte fanns någon oro inför kvalspelet även om ett kval alltid är ett kval. Karlsson tycker det var synd att laget inte fick spela sig kvar i SHL på sportsliga grunder och är tydlig med att årets säsong blir en ny chans att bevisa att man trots allt hör hemma i högsta serien. För Martin Karlsson som är känd för att vara extremt noggrann med sin träning samt sina förberedelser och rutiner har dock årets sommar varit väldigt annorlunda.

När LIF återsamlades på onsdagen efter de fyra veckorna med ledighet under ansvar var det också första gången för säsongen som Karlsson träffade laget. Fysträningen har visserligen haft ett annorlunda upplägg denna sommar med mer individuell träning och endast ett fåtal gemensamma samlingar, men även vid lägerveckorna har Karlsson saknats. Anledningen är att Martin och sambon Linnéa fick sitt första barn den 22 april, en son som föddes 14 veckor för tidigt.

”Att det var så pass illa förstod vi inte”

Trots att laget nu återfinns i Leksand igen når jag Karlsson via telefon på en skakig lina då han befinner sig på Sågmyravägen på väg mot Falu Lasarett. Det är där familjen bor sedan två veckor tillbaka.

När många beskriver sommaren som annorlunda beskriver Martin Karlsson den istället som tuff vilket man helt klart kan förstå samtidigt som det är omöjligt att sätta sig in i den situation han själv, Linnéa och sonen Alve befunnit och fortfarande befinner sig i.

— Ja, jag vet inte riktigt var alla veckor tagit vägen. Vi åkte in till sjukhuset redan den 20 april då Linnea började känna av lite i magen. Det förväntade datumet för förlossning var nu i måndags, den 27 juli, men redan 22 april tittade han ut. Det har varit en berg- och dalbana hur Alve har mått samt några komplikationer på det, så det har varit tufft som sagt. Att få ett barn är det finaste man kan vara med om och han har fått en ganska krokig start på livet. Nu är vi dock på rätt väg och jag hoppas vi fortsätter på den vägen.

De första fyra veckorna efter förlossningen spenderades vid universitetssjukhuset i Uppsala innan man flyttades till Falun. Där blev det dock endast fem dagar då Alves tillstånd blev sämre och en akut operation behövdes. På isen tillhör pappa Martin det som brukar benämnas som ”krigarkedjan” och att kämpaglöden gått i arv till sonen råder det inga som helst tvivel om.

— Det har varit ett par gånger där vi trott att det varit över. Vid en operation var det bara timmar ifrån att han inte skulle klarat sig, det förstod vi inte då utan det var efter operationen vi fick veta det. Att han var sjuk förstod och visste vi, men att det var så pass illa förstod vi inte.

Just nu mår dock Alve efter omständigheterna bra.

— Vi har lite att jobba på fortfarande men han mår mycket bättre. Nu ska vi få igång magen och börja äta fullt ut. Hur lång tid det kommer ta kan ingen svara på utan det kommer ske i den takt han behöver.

”Kan inte beskriva i ord hur stor vår tacksamhet är”

Totalt blev det tolv veckor på sjukhuset i Uppsala innan familjen nu alltså är tillbaka i Dalarna.

Det är ert första barn, hur har ni tacklat hela den här situationen skulle du säga?

— Oj, ja vi har nog turats om med att bryta ihop skulle jag nog säga. Vissa gånger är det Linnea som varit stark och jag mer ledsen och vice versa. Vi har haft en otrolig hjälp av varandra men personalen i Uppsala har varit helt magisk både i hur de tagit hand om Alve men även mig och Linnea. Jag tror inte vi kan beskriva i ord eller visa hur stor vår tacksamhet är till dem.

Jag gissar att de senaste månaderna har gett dig nya perspektiv på livet?

— Ja verkligen. Jag har levt träning och ishockey 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan under i stort sett hela livet och nu för första gången har jag lagt det helt och hållet åt sidan. Jag pratade lite med Jon (Knuts) om det man hört honom säga tidigare att man får ett annat perspektiv på livet efter att man fått barn. Tidigare har man hållit med och trott sig förstå vad det innebär, men det är ändå inte förrän man är där själv som man verkligen förstår, inte minst när allt blev som det blev för oss. Nu känns det bättre i och med att Alve mår bättre och att vi kan börja försöka leva lite mer som vanligt även om vi fortfarande bor kvar på sjukhuset.

Vi var inne på det tidigare om bilden av dig som idrottsman med noggrannheten i träningen, förberedelser och rutiner vilket jag gissar blivit en livsstil. Har du någon gång under den här perioden känt någon stress eller liknande över att livet blivit helt annorlunda för dig?

— Ska jag vara helt ärlig har jag inte känt någon stress överhuvudtaget utan det har varit fullt fokus på familjen. Alve och Linneas mående har varit det viktigaste. Jag känner fortsatt ingen stress över situationen utan är mer motiverad att ta mig tillbaka, komma igång och se var jag står. Visst, jag har inte kunnat träna likadant som jag brukar, med det sagt är jag dock inte orolig, formen kommer tillbaka.

Det kanske rentav kan vara bra att ishockeyn får en mindre del och betydelse i livet?

— Ja, när det blir så här med familjen men också hela situationen med coronaviruset som ger sina perspektiv på livet runtom så ser man att det finns otroligt mycket mer än sporten.

I samband med återsamlingen fick Karlsson för första gången chansen att stifta bekantskap med den nya tränartrion som ska leda laget de tre kommande säsongerna.

— Det kändes jättebra med alla tre. ”Challe” (Mikael Karlberg) känner jag sedan tidigare och bilden jag haft av Björn (Hellkvist) och Fredrik (Hallberg) är som motståndarcoacher vilket är en helt annan sak. Jag satt ner med Björn och pratade lite här under onsdagen och det kändes kanon. Jag ser verkligen framemot att vara en del i det vi ska bygga på.

Just långsiktighet är inget som Leksands IF varit kända för?

— Nej, men jag sa det redan förra året att det finns en ny och fräsch anda i hela föreningen med ”Tjomme” (Thomas Johansson) i spetsen tillsammans med Claes (Bergström, ordförande) och Andreas (Hedbom, vd Leksands IF) som vill bygga upp någonting bra på sikt istället för att ta allt år för år. Det är många i laget som har långa kontrakt och som vi kan bygga en stomme runt vilket också känns bra för vårt mål att etablera oss på riktigt i SHL.

Det är mindre än två månader kvar till seriepremiären som för Leksands del spelas hemma i Tegera arena mot Skellefteå den 19 september. Det finns fortfarande många praktiska detaljer kring seriestarten som är oklara men tidigare i sommar beslutade ligan att man kommer starta säsongen oavsett om publik tillåts eller inte. Hur det känns att spela inför tomma läktare fick Karlsson erfara i fjolårets avslutande omgång mot HV71, en tillställning i stort sett alla inblandade var överens att man inte ville uppleva igen. Just nu tyder dock det mesta på att det är så det kommer se ut när pucken väl släpps.

— Så klart är det en speciell känsla och som du säger, matchen mot HV71 var långt ifrån hur det brukar vara. Samtidigt vill vi spela matcher och få tillbaka den här hettan, självklart med publik på läktarna, men som det ser ut just nu är inte det möjligt. Vi får i alla fall chansen att komma igång samt att alla som följer hockeyn får något att se framemot även om det inte kommer bli på samma sätt som man är van.

Hur stor förlust är det att inte ha fansen i ryggen hemma i Tegera arena?

— Man får så mycket extra av publiken som man inte tänker på i vanliga fall vilket vi märkte tydligt då i den avslutande omgången förra säsongen. Nu krävs det att vi i laget och i båset får försöka stå för den där lilla extra tändningen istället. Med publiken i ryggen här hemma är det väldigt svårt att bli trött om man säger så.

När pucken just släpps är det tillbaka till det vanliga, åtminstone på isen, som gäller för Karlsson. Vid avancemanget och under hela fjolårssäsongen spelade LIF-kaptenen med tröjnummer 100 på ryggen för att uppmärksamma föreningens jubileumsår. I år blir det dock en efterlängtad återförening med nummer 11.

— Ja, det känns faktiskt bra att få komma tillbaka till ”mitt” nummer. Självklart var det en stor ära att få ha nummer 100 med tanke på klubbens jubileum men det är fortfarande 11:an som är mitt nummer, avslutar Martin Karlsson.