”Handen var full av blod – då började paniken komma”

I fredags skulle Leksands IF avsluta träningsveckan med ett ispass på förmiddagen innan några dagars vila väntade inför en matchtät vecka nere i Södertälje och Skoda Trophy. I samband med en kampövning nere i ett av sarghörnen skulle dock fredagen förändras helt och hållet i laget.

Backen Jonas Ahnelöv ramlade tillsammans med en lagkamrat och kände strax efter kontakten med isen en brännande känsla på halsen.

— När jag tittade ner på isen såg jag att det var blod där. Jag tog upp handen till halsen och då blev även den full av blod. Då började paniken komma, säger Jonas Ahnelöv.

Ahnelöv hade skurits av en skridsko och alla i och omkring laget förstod omgående allvaret i situationen. Två ambulanser fanns på plats vid Tegera arena efter bara några minuter samt att ambulanshelikoptern även den fanns tillgänglig men aldrig behövde nyttjas.

Hockeyutrustningen klipptes sönder och LIF-backen fick hela vägen till Falun ligga och se till att hålla tryck mot såret samtidigt som hjärnan gick på högvarv.

— Jag tänkte på om jag skulle få träffa mina barn igen, ja sådana funderingar var det som snurrade uppe i huvudet. Det var riktigt jäkla otäckt och det är något jag inte önskar någon annan människa att behöva vara med om.

Väl i ambulansen började dock Ahnelöv känna sig något lugnare då han omgärdades av utbildad och kunnig personal. Helt lugn skulle han dock inte bli då han på väg mot Falun, kort efter att ha informerats om att läget såg bra ut, började blöda mer från såret på halsen.

— Det var när jag kom fram till sjukhuset och träffade den läkare som skulle undersöka såret som jag började lugna ner mig mer. Fram till dess hade ingen kunnat undersöka ordentligt eftersom jag behövde ha tryck mot såret hela tiden. Vi visste inte ens exakt var på halsen såret var.

Efter en närmare undersökning kunde det konstateras att såret började en liten bit under Ahnelövs högra öra och fortsatte någon centimeter nedåt. Något annat som konstaterades var att LIF-backen haft en väldig tur.

— De sa på sjukhuset att det bara var någon millimeter från halspulsådern. Då hade det kunnat sluta hursomhelst. Nu hade jag dock en väldig tur i oturen.

Jag träffar Ahnelöv samtidigt som resten av laget genomförde måndagsträningen. Under plåstret på halsen finns de stygn som ”bara” blev resultatet av något som hade kunnat sluta mycket värre. Stygn som för alltid kommer finnas kvar som ett minne av den där fredagsträningen på försäsongen 2020.

— Man får väldigt många funderingar även nu efter. Är det värt det? Tänk om det händer igen och man inte har samma tur då? Nästa gång kanske det går ännu värre och handlar om liv eller död. Man får helt andra perspektiv efter en sådan här händelse. För det första ska man inte ta någonting för givet. En halv sekund, centimeter eller millimeter kan vara det som skiljer mellan just liv och död. Som läkarna i Falun sa, jag måste ha haft änglavakt nere på isen.

Det var inte bara laget och Ahnelöv själv som påverkades. Hemma finns familjen som självklart också påverkades av det som inträffade.

— Grabben fyller sju nu så han förstod ju vad som hade hänt och allvaret i situationen. Nu efter att jag kommit hem har han sprungit efter mig och vill krama om mig hela tiden. Frun har väl inte heller riktigt förstått vad som hände än och sen har vi ”lillen” på tre år. Hon kör bara på som vanligt vilket är skönt i sig.

Känner du någon rädsla över att återvända ut på isen?

— Jag ska inte sticka under stol med att det känns jäkligt konstigt. En så simpel sak som att man ramlar kan vara det enda som krävs för att någonting hemskt ska hända. Vi får se om jag provar att bara åka lite skridskor på onsdag. Jag är inte jättesugen att köra kampövningar just nu man säger så. Samtidigt är det nog bara att försöka ta sig upp hästen igen, man vet ju inte hur länge de här tankarna och känslorna sitter i. Förhoppningsvis försvinner de ganska snabbt, avslutar Jonas Ahnelöv.