Vid Fänforsen i Dala-Floda intill Kajaktivs nya gym hoppar Stefan Olsson raskt ur sin bil. Han beger sig bort till klubbhuset. Ekrarna på rullstolen lättar upp det murriga höstljuset med sina blå- och gula färger. Stefan är tennisproffset från Djurås med hela världen som sin spelplan.
Vanligtvis är biltaket prytt med hans träningskajak, men idag ska han inte paddla utan styrketräna.
Innan han och Miriami fick barn så sov, åt och spelade Stefan tennis. Nu planerar han in tiden in i minsta detalj och försöker få ihop dagarna.
Stefan tränar ungefär tjugofem timmar i veckan, uppdelat på tennis, kondition och styrketräning.
Konditionsträningen blir ofta i kajak och gärna flera gånger i veckan när han är hemma. Nu när det är lite kallt ute så är det varmare att paddla än att köra kondition i rullstolen, berättar han. Benen är väl omslutna nere i kajaken.
– Jag slänger upp kajaken på biltaket och efter fem minuter är jag nere vid vattnet. Jag älskar att vara ute i naturen och träna. Att paddla är så mycket enklare än att köra i elljusspår. Där sjunker rullstolen ner i sågspånen. Varenda tag brukar kännas lite som att gå i för stora skor. Det finns också stora fördelar med kajaken, här tränar han inte bara framsidorna utan baksidorna av överkroppens muskler.
Namn: Stefan Olsson.
Ålder: 32 år.
Bor: Djurås.
Yrke: Tennisproffs.
Familj: Frun Miriami och sonen Vincenzo snart tre år.
Klubb: Falu Tennis Klubb.
Spelar: Högerhänt.
Tränar: 20-25 timmar i veckan.
Vinster: Två vinster i Wimbledon 2017 och 2018 samt guld och silver i Paralympics.
Antal racket: 6 racket som alltid är med i väskan och cirka 50 racket hemma.
Resdagar: Drygt 200 dagar om året.
Favoritmat: Sushi och Thaimat.
”Jag är en skogsmulle egentligen”
Stefan spenderar så mycket tid med familjen som möjligt. Tillsammans trivs de som bäst och helst utomhus. Att vara hemma och busa på gården eller i naturen är värt så mycket enligt Stefan. Snart ska sonen Vincenzo introduceras för kajaken, men han är lite för liten än.
Under hela uppväxten har Falu Tennisklubb och hans föräldrar ställt upp och peppat i vått och torrt.
– Det är tack vare dem som jag är så pass bra! Och att Falu TK har en stor bild på mig vid entrén är verkligen hedrande. De är stolta och jag är så tacksam över all stöttning från klubben.
Vilken tennisspelare är du?
– Jag är snabb i rullstol, har hela registret och är en komplett spelare, men det finns givetvis alltid saker att förbättra.
Beskriv dig själv utanför tennisplanen?
– Omtänksam, snäll och rolig. Dessutom är jag en inbiten dalkarl som aldrig kommer flytta härifrån. Jag älskar Dalarna, allt ifrån de röda husen till den vackra naturen och det trevliga folket här.
Innan en match värmer han upp lite kort. Han lyssnar inte på musik eller mediterar.
– Det är så mycket tänk i tennisen. Jag måste vara totalt koncentrerad för att kunna läsa av spelet. Man kan säga att tennisen liknar schack med tankar på ”your next move” hela tiden.
Wimbledon är det största individuella titeln Stefan vunnit i sin idrottsliga karriär. Till och med två gånger har han fått lyfta pokalen i den anrika tävlingen.
– Wimbledon är Wimbledon, det mest prestigefyllda tävlingen inom tennis. Vinner jag Wimbledon så dricker jag skumpa med frugan, annars hinner jag inte fira allt, träningen och nya tävlingar drar igång direkt efter match, konstaterar han.
När jag säger tennis, vad tänker du då?
– Björn Borg, Stefan Edberg, Andrew Agassi, tennisplan i solen och slå på en grön boll. Jag tar inga signerade bollar men jag har mina idoler ändå.
Är du blygsam?
– Ja lite så, jag är ingen Zlatan iallafall!
Stefan och sonen spelar tennis hemma i korridoren och visst har familjen tennisbollar liggande lite varstans och i garaget finns det fullt med använda tennisrack.
– Vill någon köpa tennisrack, så får de gärna komma hem till mig, jag skulle kunna sätta ut en lapp med swishnummer, skrattar Stefan.
Kan man vabba som tennisproffs?
– Ja, det kan man! Min fru har ju också en karriär och hon vabbar när jag reser så när jag är hemma tar jag givetvis hand om sonen.
Hemmet – en fristad från tennis
Att tennis tar upp mycket av Stefans vakna tid är tydligt, men hemma i huset blir det inte så mycket tennissnack.
– Nej, vi håller det till miniminivå, alltså hon frågar om jag vann och jag svarar. Det är så skönt att släppa tennisen från tankarna, som alla andra försöker jag koppla bort jobbet när jag har slutat för dagen.
På de största tävlingarna försöker familjen resa med, det blir ungefär fyra tillfällen om året. I januari följde familjen med fem veckor till Australien när pappa Stefan tränade och spelade i Australian Open, men de hann också med att lite sightseeing. Sonen Vincenzo fick se en känguru och klappa en koalabjörn och bada i havet. Efter årets första månad i Australien landade han hemma en vecka för att sedan sticka iväg tre veckor och spela i USA. Nästa resa gick till Japan och efter det spenderade han hela maj och juni i Frankrike för att mitt i sommaren fortsätta till England, Holland och Belgien. I augusti hade Stefan en vecka semester tillsammans med familjen. Då åkte de på husvagnssemester till Borensberg.
– Jag har inte tid att ta mer semester, jag måste ju räkna in att jag har ett antal sjukdagar om året också, en slags ofrivillig vila. Som det är för alla som har små barn på dagis.
Varför tennis?
– Jag älskar tennis och man blir bra på det man tycker är roligt!
Vissa förluster är tyngre än andra, men han försöker alltid ta med sig det positiva från varje match.
– Jag har varit en riktigt skitunge när jag kastat rack någon gång i ungdomen, men jag växte upp till slut. Nu beskriver sig Stefan som en kontrollerad spelare. Uthållig, taktiskt och snabb. Komplett helt enkelt.
Vad blir det härnäst?
– Paralympics nästa år i Tokyo är det stora målet just nu. Jag satsar på medalj och hoppas kunna spela mitt bästa då. Jag vet att det är väldigt bra konkurrens, men om jag lyckas spela min bästa tennis i nästan varenda match så skulle jag kunna ta medalj.
