Familjen cykel råkade ha Finnmarksturen utanför dörren – slutade med VM-medaljer

Egentligen är allting en sanslös slump. Familjen Olstams hus råkar ligga närmast skogen vid Harnäs där en stig passerar. En stig som blev en del av den anrika mountainbiketävlingen Finnmarksturens bansträckning.

Sonen Anton såg tävlingarna som bokstavligt taget ägde rum utanför dörren. Han blev en cyklist i världsklass och när det ändå var så, så drogs storasyster Linn med i svängen, liksom pappa Tony.

Längst ut vid stickgatan i Harnäs, precis vid vändplanen där skogen tar vid. Där står mycket riktigt huset. På garagedörren syns cykelverkstadens logga. Olstam cykel.

Det är inte utan att man med egna ögon kan se hur allt hänger ihop med husets placering, skogen med tävlingsstigen och barn som aldrig kunde sluta härma de förbipasserande mountainbikeåkarna och dessutom ständigt testa nya tricks.

Man skulle kunna tro att Tony Olstam alltid vetat hur man mekar med cyklar, men i själva verket började han från noll när hans son blev besatt av mountainbikecykling som barn.

Och det var egentligen först efter ett besök i Börje Lindbergs cykelaffär som det blev allvar. Det var där de fick tipset om att testa att träna med CSK Ludvika.

— När vi var på väg hem därifrån tjatade Anton hela vägen om att han ville börja.

Så blev det också och när ändå Anton satte igång fick också storasyster Linn blodad tand. Och det visade sig att båda var tämligen begåvade.

Båda skulle komma att tävla på landslagsnivå och resa runt i världen. Även om de skulle ta lite olika vägar. Anton insåg hyfsat tidigt att hans främsta gren var XCE, vilket enklare skulle kunna kallas mountainbikesprint.

— Han är ganska explosiv så han hävdade sig bättre där än i XCO som är det Jenny Rissveds kör i OS.

Men när berättelsen om de två syskonen fördjupas förstår man att det handlar mer om enbart begåvning. Det som de båda har gemensamt är att de har mycket god mountainbiketeknik. Och där kanske det handlar mer om besatthet och lekfullhet.

— De höll ju på jämt och skulle göra nya tricks, så de hade väldigt bra teknik. Vilket man behöver för att kunna köra fort i skogen, säger Tony.

Förr Linns del har det inneburit att hon har kunnat hävda sig väl i ett antal olika discipliner. För till skillnad från Anton verkar hon haft mindre lust att specialisera sig.

Hon har ägnat sig åt både landsväg, mountainbike och downhill. På senare tid har de handlat om enduro på cykel. Varje gång hon har prövat på något nytt har hon placerat sig oförskämt högt. Det har blivit ett antal SM-medaljer. Till och med så att hon har fler än brorsan.

Ett skäl till att enduro har kommit efter Downhill är att hon under tiden som downhillåkare kraschade svårt och fick hjärnskakning. När hon berättar om det låter det mest som att hon tar de med en axelryckning. För kraschat har hon gjort flera gånger.

— Jag har nog hjärnskakning nu, säger hon lite i förbigående.

Men 28 år gammal anser hon sig ha trappat ner lite grann. Hon kör inte lika våghalsigt som tidigare. Frågan är vad man ska tro efter nästa mening.

— Nästa säsong ska jag köra enduro på motorcykel, säger hon med ett tyst flin.

Anton, som är 26 år och har två VM-brons i bagaget, har dragit på sig ett rykte om att han har lagt av. Men det ryktet vill han nyansera.

— Jag vill inte säga att jag har lagt av, för jag känner att jag fortfarande har kvar lite i kroppen. Men just nu har jag fullt upp med annat. Jag har flyttat till Borlänge, bygger hus och har startat eget.

Framför allt känner Anton att han behöver ”ta ikapp” de ekonomiska bitarna i livet. Han har inte kunnat leva helt på cyklandet

— Det är det som är tråkigt. Att ha lagt ner så mycket tid på sporten och inte riktigt kunna leva på det. Hade jag kunnat det hade jag gjort det varje dag.

Vad skulle du göra om XCE blev en OS-gren nu?

— Då skulle jag gjort allt jag kunde för att komma tillbaka.

I ett sånt läge skulle Anton av allt att döma också behöva allt hjälp han kan få av pappa Tony. För när Tony väl började lära sig meka med cyklar så gjorde han det med besked. I sin ambition att vara till hjälp för sina barn blev han så pass skicklig att han fick följa med Anton och sköta servicen på landslagsnivå.

Och att Anton behövde den hjälpen är tydligt när Tony berättar om en tävling där han inte var på plats för att hjälpa.

— Han ringde mig mellan två lopp och frågade ”hur fixar man växlarna?”. Han visste i stort sett ingenting om hur man sköter cyklarna.

Anton medger att det stämmer.

— Det skötte pappa så bra. Han skruvade och jag cyklade.

Även här är det annorlunda med Linn. När hon tävlar får pappa snällt hålla sig på läktarplats.

— Jag sköter min cykel själv, säger hon och flinar tyst igen.