”Det var större än vad jag kunnat föreställa mig”

För femton år sedan valde den då tjugosexårige Fredrik Söderström att lämna Leksand och Leksands IF, hemorten och moderklubben som han vuxit upp i och med. Ny destination var Nynäshamn som sedermera skulle bli Nyköping, Olofström, Oskarshamn och nu Hamar i Norge. Men trots alla dessa år i exil är det fortfarande Leksand som är hemma för den idag fyrtioettåriga hockeytränaren.

— Jo men det är det. Jag har som sagt flyttat runt en del, men inget av de andra ställena jag bott på har jag samma koppling till som Leksand. Även om jag inte har någon egentillverkad familj så har jag ändå min egen familj med föräldrar och syskon samt kompisar. Så visst är Leksand hem.

Söderström medger att det inte blir så mycket tid som han vill på hemmaplan, men att det samtidigt också kan vara skönt att lämna byn och återvända till det som är hans tillfälliga ”hem”.

— Sen är det ju något speciellt med Leksand, det säger ju de flesta som har någon sorts koppling hit. Att det är en plats där folk är genuina. Dock, efter att ha bott flera år utanför, tror jag det kan vara lite svårt att komma in i Leksand som nyinflyttad. För oss som är härifrån är det ju naturligt att han är tillsammans med hon, de bodde där förut och hade den där blå bilen, och så vidare. Man blir hej och du med folk.

Trots den blygsamma åldern fyrtioett börjar ändå Fredrik tycka sig märka en del ålderstecken hos sig själv. Han berättar hur han komma på sig själv tycka allt är så vackert med närheten till skog och natur, vilket var något han ”struntade totalt i” när han var yngre. Då var det hockey som gällde, precis som nu, och att få prata hockey under besöken hemma är ofrånkomligt.

— Haha, ja det är ju egentligen på gränsen till bisarrt, man kan inte gå mer än tio meter utan att du träffar en människa som har med hockeyn att göra. En promenad på Noret innehåller alltid möten med personer jag tränat eller mött, ska möta eller någon som spelar i NHL. På midsommardagens kväll var vi på ett ställe här Leksand och hela kvällen ägnades egentligen åt att prata gamla hockeyminnen. Per capita måste Leksand vara det samhälle i Sverige som är mest hockeykopplat. Med det sagt har jag många bra anledningar att vara hemma, skrattar Söderström.

Efter sex säsonger i Oskarshamn i HockeyAllsvenskan, en klubb Söderström blivit starkt förknippad med, styrdes alltså flyttlasset mot Norge och Hamar.

Vilka förväntningar hade du när du flyttade över gränsen?

— Egentligen inga alls faktiskt. Såhär i efterhand inser jag att jag inte hade koll på någonting mer eller mindre. Jag hade följt den norska hockeyn minimalt och det blev en ganska stor omställning där förra sommaren innan allt drog igång. Jag och Jeff Jakobs (assisterande tränare till Söderström i Storhamar), försökte på något sätt skapa vår egen sanning eftersom vi inte visste vad som väntade. Vad kan vi påverka, hur ska vi träna, hur ska vi spela? Nu, med lite distans till allt, tycker jag nog att vi kände ganska tidigt att det såg väldigt bra ut.

Söderström berättar att han fick bevittna otroliga kontraster. Första isträningen lockade över 3000 personer till ishallen och laget snittade över 5000 åskådare i grundserien kontra 7000 i finalserien.

— På hösten mötte vi först Vålerenga hemma med 6000 åskådare för att två dagar senare åka till Kongsvinger där det var knappt 400 personer på läktaren och det kändes som att man var i Björbo ishall och spelade. Kontrasterna syntes också i laget på ett sätt. Vi hade enskilt enormt skickliga spelare som spelat på en hög nivå men samtidigt spelare som inte alls hade samma driv. Allt det där ska du som tränare få ihop och det var nog det som kanske slog mig tidigt att det skulle bli en omställning.

Topplagens bästa spelare mer eller mindre tog ut varandra enligt Söderström som berättar att han och Jakobs största uppgift var att höja spelarna som befann sig lite längre ned i hierarkin. Och med tanke på hur det hela slutade lyckades masarna väl. Laget vann finalserien mot Lillehammer med 4-1 i matcher och tog klubbens första guld på ett decennium.

— När jag och Jeff satt och drack champagne dagen efter guldet försökte vi återskapa våra diskussioner från när vi åkte till Norge. Då i bilen över skogarna i Venjan, Sälen, Trysil hade vi som dröm att gå till final. Stavanger hade vunnit guldet sex år i rad och vi visste inte som mycket. Nu fick vara med om något helt annat, vi vann serien med femton poängs marginal, säkrade guldet på hemmaplan och allt blev till slut avsevärt mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på. Jag har ofta en ganska låg syn när jag kliver in i någonting nytt, oavsett vad det handlar om tycker jag det är bättre att inte måla upp några höga förväntningar. Går det åt helvete behöver jag inte vara allt för bedrövad, men blir det bra, då jävlar kan jag bli glad! Det slog ju väl ut förra säsongen, minst sagt.

Fredrik beskriver Hamar som Norges Leksand just med tanke på hockeyn och att det finns ett uppdämt behov av att få känna sig stolt.

”Många människor har slitit enormt”

— Det som också ger den där extra dimensionen är att jag och Jeff kom dit som utlänningar. Vi sträcker på oss lite extra för att vi kunnat ge alla människor den här framgången, för vi ska komma ihåg en sak, det är många människor i och runt klubben som har slitit enormt. För bara fem år sedan var man timmar från konkurs med många många miljoner minus. Då var det ett antal människor som gick in med privata pengar och som började bidra. Nu får de skörda och att jag och Jeff fick vara med är självklart förnämt och fint, men jag är förståndig nog att fatta att jag inte har viftat med något trollspö. Det var dock rätt tillfälle för mig att hoppa på den här utmaningen och jag tror mitt ledarskap var behövligt där och då.

Under tiden i Norge har Söderström också fått tagit del av den Norska hockeydebatten, något han också tycker är intressant. Dessutom tror han det har varit nyttigt att få lite nya perspektiv som svensk hockeymänniska.

— Svensk hockey är framgångsrik, men det beror på så många olika faktorer. Det finns för många som sitter och jäser i dessa framgångar och jag tror det är farligt om det till slut blir någon sorts stöddighet. Jag har slagits för HockeyAllsvenskan i många år och stått och sagt att det är en fantastisk liga och en bra miljö för spelare att vara i. Jag tycker det delvis fortfarande, men det som jag kommit till insikt med är att det finns också ett alternativ. Sen om det är Danmark, Norge eller Tyskland beror ju lite på, men idag kan vi se spelare som tar vägen via till exempel Norge för att sedan ta sig högre, och så var det inte förr. Det har blivit en miljö där du kan leverera, utvecklas i och sedan gå vidare. Det är liksom ingen ÅVC för hockey som många kanske tror utan en miljö där du kan bli riktigt bra.

Om vi ändå flyttar över fokus lite på dig själv. Hur stolt är du över din första titel på seniornivå?

— Jo men vet du, det var större än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag kan ibland känna en, jag vet inte vilket ord jag ska använda riktigt. Tiden efter så slog det mig ”kan jag vara med om något sådant här häftigt igen?”, jag skrämdes lite av det eller hur jag ska säga. Man började ju fundera om jag ska börja köra buss nu eller jobba på posten istället? Men jag kom ju till slut fram till att självfallet kan jag göra det här igen. Vad den här titeln snarare har gett mig är en mersmak, en insikt om vad som krävs för att vara framgångsrik även om det är relativt och beroende på vilken nivå man är på.

Fredrik fick till sig från svenska hockeymänniskor innan han åkte till Norge att han kommer få uppleva någonting annorlunda nu när han fick vara med och slåss om ett guld istället för att coacha ett lag i en andradivision.

— Det är en sak att vara i ett lag som pratar om att gå upp, men när du vinner någonting, du är faktiskt bäst i ett land, det gör någonting extra med dig. Det har gett mig jävligt mycket och jag känner en väldig stolthet. Detta tillsammans med att jag fått vara med och ge någonting till alla människor som följer och stöttar Storhamar, det är en fantastisk känsla.

Europas bästa tränare? – ”Verkligen inte!”

Som om inte guldet med Storhamar vore nog skulle Söderström själv få stå i rampljuset något senare. EHC, en relativt nybildad allians bestående av hockeyklubbar i Europa, startade förra året en egen gala med utdelning av diverse priser. Ett av priserna är Coach of The Year. Årets vinnare?

Fredrik Söderström.

Men trots att det är just en individuell utmärkelse flyttar Söderström bort allt fokus från sig själv.

— Självklart är det hedrande, men att jag fick det här priset tror jag man ska se i ljuset av att klubben gjort en fin resa och att jag i egenskap av tränare blir lite av en ambassadör. Sen när jag läser motiveringen så inser jag att man från EHC tycker att jag varit med och bidragit till att göra Storhamar stora igen, och bra. Att det handlade om ledarskap, det handlade om mitt sätt att kommunicera och vara på. Då kändes det mer fair att få priset. Det är klart att jag sträcker på mig, men jag känner så många hockeymänniskor och duktiga tränare att jag känner mig lite generad också.

Du vill alltså inte se dig som Europas bästa tränare säsongen 2017/2018?

— Verkligen inte!

Söderström nämner hela tiden tränarkollegan Jeff Jakobs som en avgörande faktor och att Jakobs har en minst lika stor del i Storhamars framgångar. Där Fredrik inte nådde fram med sina verktyg flikade istället Jeff in med sina kunskaper. Söderström gav sin tränarkollega spelrum och yta att få utöva sitt ledarskap och Fredrik tog i egenskap av huvudtränare det fulla ansvaret. Ett samarbete och en tillit som ledde fram till ett guld.

Ryktet om att ta över Leksands IF

När Storhamar spelade hem guldet hade Leksands IF säsong redan tagit slut. Efter den andra raka kvalförlusten mot Mora drog rykteskarusellen, som vanligt, igång igen. Ena dagen skulle Leif Carlsson lämna klubben medan det dagen därpå inte alls var aktuellt. Mitt bland alla rykten dök Fredrik Söderströms namn upp, något han själv beskrivit som lite av ett vårtecken nuförtiden, och att det dessutom var mer eller mindre spikat att han skulle ta över tränarsysslan i Leksands IF. Det prikära var att uppgifterna kom ut bara timmar innan Söderströms hittills kanske största ögonblick i tränarkarriären. Matchen då guldet säkrades.

— Det var en helt bisarr timme. Vi hade möjlighet att spela hem guldet på hemmaplan under kvällen och på eftermiddagen, precis innan jag skulle gå till hallen, ringde först lokaltidningen i Hamar och berättade att trovärdiga källor sa att jag skulle till Leksand. Då skrattade jag till, dementerade fullt ut och sa att det finns absolut ingen sanning i det.

Tanken slog dock Fredrik där och då. Om den reportern hade hört den informationen, då borde ännu fler ha samma uppgifter. Mycket riktigt, med mindre än en timme kvar till nedsläpp började telefonen ringa igen och att Fredrik hade en spelare i laget, Mikael Zettergren, tidigare Leksandsjunior, som blivit pappa bara timmen tidigare och arbetet med det gjorde inte saken lättare.

— Jag tryckte bort samtalet först men fick kort därpå ett meddelande där det stod att jag måste ringa upp och att jag nog vet vad det handlar om. Då var det bara att ta tjuren vid hornen, ringa upp och säga som det var, det stämmer absolut inte, berättar Söderström och fortsätter.

— Självklart tog det där lite fokus. Det kom ju ut under matchen och jag blev lovad att spelarna inte skulle få se det innan matchen, även om det säkert var några av spelarna som skulle spelat ännu bättre om de fått se att jag skulle bort, skrattar Fredrik.

I grund och botten förstår Fredrik att det finns både folk som vill att han ska komma hem och ta över tränarsysslan samtidigt som det finns dem som tycker raka motsatsen. Beskedet från honom själv är dock rakt och tydligt.

— Jag har inte fört någon som helst dialog med Leksands IF. Det är mer eller mindre taget ur luften.

När Fredrik för några år sedan även då fick dementera rykten om att ta över LIF gjorde han det med full kraft och att det nog kunde uppfattas lite hårt. Då projicerades nog en bild av att inte skulle vilja ha med Leksands IF att göra.

— Ja det blev nog lite väl hårt, men anledningen var av respekt för Leksands IF, för att det inte skulle framstå någonting som inte var sant. Den mediala genomslagskraften som föreningen har är ju enorm i förhållande till likvärdiga klubbar i Sverige. Vad vi gjorde i Oskarshamn under sex år var det inga många som brydde sig om, men om någon Leksandsspelare har felparkerat så är det en flash direkt. Det gör ju att tränarfrågan här blir mycket större. Att jag sedan heter Söderström, har min farsa som spelat och har tröjan i taket, gör att det blir ännu mer spännande att spekulera kring mig.

I vintras fick Fredrik frågan  intervju om han skulle tänka sig att kunna bo i Leksand igen. Svaret var att han skulle kunna göra det, men vinkeln i artikeln blev nästan att han sökte jobbet som tränare Leksands IF. Detta är något han är väldigt tydlig med att han inte gör, men jag måste ändå fråga om tanken att någon gång ta sig an utmaningen kittlar?

— Jo men absolut, det gör det och det är något jag inte förnekar. Det kan jag säga utan att ha dåligt samvete, om jag fortsätter med det här en längre tid, jag är ju bara fyrtioett och relativt ung om än med bra erfarenhet eftersom jag började som ung vilket gör att jag har ett antal år kvar. Att jag någon gång under dom åren vid något tillfälle skulle kunna träna Leksand hade varit en jäkla utmaning.

— Sen tror jag också att jag på ett genuint sätt skulle kunna representera Leksand. Jag förstår och vet vad det betyder för människor här. På andra ställen vinner man eller förlorar och så är det bra eller dåligt, men här vet jag att Bosporen behöver Leksands IF för att ett visst antal människor då kommer och äter från september till april, jag vet att butikerna lever upp om det är mycket folk som rör sig, jag vet hur mycket hockeyn betyder för alla tidigare spelare. Där har jag ju min egen farsa som ett bra exempel. Han går ju i djup sorg när det går dåligt för Leksand.

Däremot skulle det kunna bli viss problematik också.

—Jag kan se människor som jag idag har en ganska okomplicerad relation till, som jag kan sitta på Siljan och ta en kaffe med, som kommer fram till mig med åsikter om powerplay och boxplay, spelare hit och dit. Dom kan ju prata med mig för de vet att jag inte har något som helst ansvar för det. Samma människor, vissa är nära vänner, skulle ju då få en helt annan bild av mig. Den delen har jag insett att jag skulle kunna hantera. Man måste kunna skilja på person och prestation.

Hyllar Janne Andersson

Under det timmeslånga samtalet vi har pratar vi ofta om ledarskap. Fredrik nämner ofta orden kommunikation och tydlighet vilket får mig att tänka på det pågående världsmästerskapet i fotboll och Sveriges förbundskapten Janne Andersson som hyllas för just sin kommunikation och tydlighet. Jag blir nyfiken på om Fredrik ser Sveriges matcher på ett annat sätt än gemene man just med tanke på hans intresse för just ledarskap.

— Jo men jag gör det. Dels är jag väldigt begränsad i min fotbollskunskap, jag spelade knappt som barn, kan inte bolla till tio och följer inte något lag aktivt. När jag ser Janne Andersson ser jag en förebild i ödmjukhet, tydlighet, kommunikation och jag är glad på alla tänkbara sätt att det går bra för Sverige i själva fotbollen, för just nu är jag en ivrig supporter, men jag kan också se det ett steg till.

— Innan var det Erik Hamrén, jag hade absolut inga problem med honom eftersom jag inte har någon kunskap i varför han gjorde si eller så rent taktiskt, men där var det kostym, ”shining” och det skulle vara lite märkvärdigt. Sen kommer Janne in och känns så himla enkel och som den svenska ledartypen som brukar nå framgång. Han inspirerar verkligen mig och jag läser mer än gärna vad han säger. Trots att vi sysslar med helt olika sporter tror jag att man kan anamma väldigt mycket vad gäller ledarskap.

Sommaren har till stora delar spenderats hemma i Leksand med bland annat bröllop för lillebror Johan, midsommarfirande och tid med familjen. Framöver väntar dock ett besök i Oskarshamn där arbete vid en festival väntar samt en semester i Spanien. Sedan drar säsongen igång igen den 23:e juli.

— Av erfarenhet vet jag att dock att jag då är så trött på att inte ha något att göra, så det ska bli skönt att dra igång igen.

Innan vi skiljs åt måste jag ändå fråga vad han tror om Leksands IF’s kommande säsong. Spelarmixen som Leif Carlsson och Jens Nielsen förfogar över tilltalar även Fredrik Söderström. Han tycker att man fått behålla några av de äldre som håller en hög nivå och som har erfarenhet av att ha varit med ett tag och gjort det bra.

— Det finns åtminstone ingen anledning till oro, men jag tror det vore dumt att slå sig för bröstet och säga att man ska gå upp, att det är dags. Jag tror det kan ta lite tid och att det inte är farligt om det tar något år till. Med det sagt tror jag ändå det kan bli en ganska trevlig säsong.

I truppen ingår en ny generation Söderström. Fredriks systerson Axel Bergkvist ingår i a-lagstruppen, något som gläder morbror.

— Jag ser ju Axel på ett annat sätt eftersom jag vuxit upp med honom. Jag vet att det är en fantastiskt bra kille på alla sätt, men sen har han sina utmaningar. Jag ser ju hur hårt han sliter med träningen just nu och av det jag sett på isen de senaste åren så är han en riktigt smart spelare. Är han tillräckligt dedikerad, ambitiös och har tålamodet, för vägen att bli bra är längre än vad många unga spela tror, så tror jag han kan bli väldigt bra. Det ska bli spännande att se om han får chansen, och om han tar den, avslutar Fredrik Söderström.