”Det känns som att jag verkligen ger mig själv chansen”

Det var längdåkare Gustav Ejnarsson från Ludvika skulle bli.

Men när glädjen försvann bytte han idrott och valde ett helt eget spår.

Gustav Ejnarsson har åkt skidor så länge han kan minnas. Uppväxten präglades av längdskidåkning, tävlingar och en stark vilja att prestera. Men redan i tidiga tonåren började något skava.

Prestationskraven blev för tunga och glädjen försvann.

— Jag tror att det var jag själv som satte mest press. Det var inte omgivningen, utan jag ville prestera hela tiden. Till slut blev det förknippat med ångest, berättar Gustav.

Vid 13 års ålder, efter ett distriktsmästerskap i Dalarna där han blev trea, tog han ett steg tillbaka. Längdåkningen fanns kvar i kroppen, men han började leta efter något annat. Skidskytte dök upp som ett alternativ.

— Jag ville fortsätta åka skidor, men i en miljö där jag inte visste vad jag förväntades prestera. Skidskyttet var mycket mer välkomnande.

Alla hejade på alla, och prestationen var inte allt, noterade Gustav. I skidskyttet kunde ett snabbt åklopp vägas upp av bommar på vallen – eller tvärtom. Det tog bort en del av pressen.

— Det spelade liksom ingen roll om du åkte två minuter snabbare om du sköt bort dig. Man åkte dit och hade kul. Prestationskraven blev mindre, även om det ändå gick ganska bra för mig.

Resultaten lät inte vänta på sig. Gustav utvecklades snabbt och fick chansen att söka till skidgymnasium i Torsby – ett av landets mest prestigefyllda.

— Jag skickade in ansökan lite spontant. Jag hade inte räknat med att komma in, säger han.

Men han kom in. Inte bara det – han fick en av de två RIG-platserna i sin årskull. Tränaren Mikael Löfgren, tidigare världscupvinnare, såg något i honom.

— Han pratade mycket om att han ville ha allsidiga idrottare. Inte bara någon som kan åka och skjuta, utan någon med kroppskontroll och rörelsemönster. Att höra det från honom betydde mycket.

Ändå blev det inget skidgymnasium.

— Jag var 15 år, ny i sporten och skulle flytta långt hemifrån till en plats där jag inte kände någon. Jag trivdes i Ludvika, med familj och vänner.

Det blev för mycket på en gång. Beslutet var svårt och togs i sista stund.

— Jag satt och skrev listor med för- och nackdelar. Till slut kände jag att jag ville stanna hemma.

Att stanna i Ludvika innebar också att välja en betydligt svårare väg. Staden saknar skidskytteanläggning, rullskidbanor och skjutvallar.

— Rent krasst är Ludvika en dålig träningsstad för skidskytte. Det finns inga riktiga förutsättningar. På vintern får man pendla till Falun, och på sommaren är rullskidåkningen begränsad.

Gustav fick lösa det mesta själv. Han bytte klubb till Ornäs IK för att kunna träna skytte och pendlade flera gånger i veckan.

— Det krävdes mycket eget ansvar. Träningsplanering, logistik, allt.

Trots det kom resultaten. Pallplatser i Sverigecupen, medaljer på SM – men också återkommande bakslag. Gustav har astma, vilket gjort honom mer sårbar för sjukdomar.

— När jag är frisk och i form kan jag prestera riktigt bra. Men jag missar också många tävlingar.

Efter gymnasiet stod han inför ett nytt vägval. Östersund, där de flesta svenska skidskyttar samlas, lockade inte.

— Det kändes för stort, för trångt. Jag ville ha något mer personligt.

I stället gick flyttlasset till Luleå hösten 2024. Där kombinerar han elitsatsning med studier till maskiningenjör och tränar i en mindre, sammansvetsad grupp.

— Här får man individuellt upplägg, tränare som ser en och kvalitet på passen. Det känns som att jag verkligen ger mig själv chansen.

Nu är målet tydligt: junior-VM.

— Det är det jag jobbar för i år. Allt handlar om att prestera på rätt tävlingar.

Prestationsångesten finns kvar, men den ser annorlunda ut i dag.

— Nu är det mer nervositet. Det är naturligt. Man vet att det kommer göra ont i 20–25 minuter. Det handlar om vem som kan ha mest ont.

Och till skillnad från när han var 13 år har han inte längre tappat glädjen.

— Nu tycker jag att sporten är kul. Nervositeten är något jag försöker omfamna och använda som energi.

Gustav Einarsson valde en krokigare väg än de flesta. En väg som krävde mer tålamod, mer eget ansvar och fler kompromisser. Men också en väg som gjort att han fortfarande står kvar – med ambitionen intakt och blicken riktad framåt.