”Blir inte riktigt klok på detta LIF”

Ni som känner att man inte blir riktigt klok på Leksands IF räcker upp en hand nu.

Alla? Tänkte väl det.

Grunden till den här texten skrev jag redan innan nyårshelgen men av olika anledningar fick den inte se dagens ljus förrän nu. Det spelar dock ingen roll, det är fortsatta samma fundering som snurrar i skallen.

Jag tog upp det i Dalarnas Stolthet för någon match sedan. Vad har egentligen årets upplaga av LIF för identitet? Vilken typ av hockey vill man spela och vad står man för? Där är jag fortfarande lika förvirrad, inte minst då prestationerna fortsätter ta med supportrarna på en rejäl tur i den vitblåa berg- och dalbanan mellan hopp och förtvivlan, segrar och förluster samt bra och mindre bra prestationer.

Låt oss åka tillbaka några veckor i tiden, närmare bestämt till den Norrlandsturné LIF befann sig på strax innan julhelgen. Dit kom masarna med ett gäng försluter staplade på varandra. Två matcher mot Luleå och Timrå väntade där inte speciellt många trodde på full pott, matcher där LIF dock skulle stå för två gedigna insatser såväl offensivt som defensivt. Sista matchen innan jul var på bortaplan mot Örebro, detta skräckgäng för Björn Hellkvists mannar som man har haft så förtvivlat svårt att besegra.

Men denna gång då, nu när formen verkade god? Knappast. Då fallerade defensiven totalt.

Efter julskinka, sill och prinskorv väntade annandagsmatch mot Timrå inför en slutsåld Tegera arena. Alla hade nog inte ens hunnit ut till sina stolar eller till ståplats innan Justin Kloos gjort 1-0 och gett hemmalaget en drömstart att bygga vidare på. Man fortsatte också skapa framåt men några fler mål gjorde man inte. Ett ineffektivt LIF, precis som många gånger förr, släppte istället in två mål och förlorade med 2-1.

Den nedåtgående spiralen fortsatte även i Karlstad där Färjestads spets och smartness utmanövrerade ett vilt kämpande Leksand. Just kämpandet var det absolut inget fel på, det var snarare så att man kämpade för mycket. Man åkte, åkte, och åkte men utan någon tillsynes struktur eller tajming. Det var regerande mästarna inte sena att utnyttja. 4-0 var en käftsmäll som hette duga.

Stabila, felfria och positiva insatser blandas med ostrukturerade, virriga och uddlösa motsvarigheter. När det var dags för årets sista match hemma i Tegera arena mot Linköping, ja då slängdes i stort sett samtliga ingredienser ner i en mixer som blandade ihop en vitblå nyårsdrink. Resultatet? En 6-3-seger som kändes allt annat än säker trots att LIF spelade bra och var betydligt bättre än östgötarna.

Det hade kunnat stå 5-1 halvvägs in i den tredje perioden om LIF:s Patrik-duo, Zackrisson och Norén, satt sina chanser med totalt öppna mål. Istället bjöd hemmalaget på två kontringar där Vilmos Gallo gjorde både 3-2 och 3-3 och alla i arenan undrade nog vart fan det kom ifrån.

Det var Leksand som skapade chanser, Leksand som kändes spelförande, ja, ett Leksand som kändes klart bättre, åtminstone offensivt. Nu gjorde visserligen Justin Kloos 4-3 innan perioden var över men trots ledning långt in i tredje kändes aldrig segern klar. Inte ens efter Jon Knuts 5-3.

Jag vet, det låter konstigt att säga, men trots sex gjorda mål var det ändå ett tämligen ineffektivt LIF som besegrade Linköping. Med Luleå på besök i årets första match, då var det istället effektiviteten som grundlade Leksands 4-1-seger. 15 skott, fyra mål, det var en minst sagt sällsynt insats från detta annars så skottglada lag.

I Göteborg stod LIF återigen för en gedigen insats där man stundtals förde spelet och var bättre än Frölunda samt att man på sedvanligt manér skapade en hel del målchanser. Allt verkade dock vara som vanligt och för att citera det traditionsenliga nyårsinslaget Grevinnan och Betjänten, det var ”same procedure as last year”. Jon Knuts och Martin Karlssons mål räckte inte när Frölunda gjorde dubbelt så många.

Knuts, han gjorde mål även hemma mot Oskarshamn, ett mål som var blivande Mr. Leksands fjärde mål på lika många matcher. Återigen skulle det dock inte räcka då Leksand helt på egen hand gav bort segern till smålänningarna genom ett slarvigt passningsspel.

Inför torsdagens klassikermöte med Brynäs ligger LIF på en tiondeplats i tabellen, detta LIF som skulle vara bättre både offensivt och defensivt än förra säsongen. Är man verkligen det?

Potentialen att kunna vara bättre finns där, det har man själva bevisat i vissa matcher. Det är också där problemet finns, i avsaknaden av kontinuitet och jämnhet. Den offensiva spetsen finns där ibland. Likaså det kassaskåpssäkra försvarsspelet. Samma sak med den aggressivitet som kan stressa sönder varenda motståndare i hela ligan, den finns där då och då. I en rekordjämn upplaga av SHL (för det är det väl, som vanligt?) krävs det att fler än en av dessa komponenter finns på plats varje gång det vankas match. Det utgår jag från att även LIF själva förstår. Det måste finnas balans och det måste finnas en kontinuitet och tro på det man vill göra match efter match efter match.

Det krävs också att spelarna är friska och hela. Ett Leksand utan en trio som Marek Hrivík, Carter Ashton och Mikael Ruohomaa, ja det är ett lag som över tid kommer få det brutalt kämpigt. Visst, det kan fungera i några enstaka matcher (det var på väg att fungera mot Oskarshamn men där man slarvade på tok för mycket) men i det långa loppet? Knappast. LIF måste bli skadefritt samt hitta en identitet och tro på det man vill stå för. Annars finns det risk att berg- och dalbanan får ett betydligt mer spännande slut än vad många trott.