När varje sekund räknas – då är Sylvia redo

Sylvia Schmidt Johansson är en av de där människorna som inte bara tänker att någon borde göra något – hon gör det själv.

I en tid där samhällets resurser ofta är hårt belastade och avstånden i glesbygd kan vara långa, har Sylvia tagit på sig rollen som Civil insatsperson, CIP – ett frivilligt uppdrag där man, efter särskild utbildning, rycker ut vid olyckor, bränder, hjärtstopp och andra krissituationer. Och det kan handla om att rädda liv, på riktigt.

Med hjälp av en väska i bilen är Sylvia Schmidt Johansson i ett ständigt beredskapsläge – en känsla av att kunna göra skillnad. Genom att vara lokalt förankrade kan CIP snabbt vara på plats, ofta före räddningstjänst och ambulans, särskilt i områden där hjälpen annars tar lång tid. En särskild app kopplad till 112 larmar de aktuella personerna när något hänt. Då är det bara att släppa det man har för händerna – om man kan – och ge sig iväg.

Sylvia har ännu inte varit på plats vid något larm, men två gånger har appen tjutit till.

— Man tänker shit, det larmar ju. Det tjuter ganska högt och dygnet runt, berättar Sylvia. Vid de tillfällena kunde hon inte åka, men nästa gång kanske det är annorlunda.

Hon har alltid väskan med den ordinarie utrustningen i bilen, redo att användas när som helst. Väskan innehåller bland annat en varselväst som identifierar henne som CIP, en pulversläckare, första-hjälpenmaterial, tourniquet, värmefilt och varningspuckar. Dessutom planerar Sylvia att komplettera med en ficklampa och några plåster med barnmotiv. Det lilla kan ibland göra stor skillnad.

— Det har jag hört att andra gjort. Det känns bra att vara så förberedd som möjligt, säger Sylvia.

Hennes beslut att gå utbildningen och engagera sig som CIP föddes ur en vilja att hjälpa. I sitt arbete vid Bärkehus lokalvård fick hon gå en liknande utbildning, och när möjligheten att bli Civil insatsperson dök upp, tvekade hon inte.

— Jag kanske kan rädda ett liv, säger Sylvia och hennes röst får en ton av allvar. Värdet är förstås obeskrivbart.

Utbildningen för att bli CIP är omfattande men tillgänglig. Tolv timmar teori och praktik ger deltagarna kunskap i att släcka bränder, hantera trafikolyckor, ge första hjälpen vid drunkning och blödningar samt samverka med räddningstjänsten på skadeplats. Sylvia beskriver utbildningen som både lärorik och tankeväckande.

— Utbildningen var väldigt intressant att gå. Man fick lära sig att hantera olika situationer. Sen är det inte säkert att man reagerar likadant när det väl händer, men…

Just den tanken – hur man reagerar när det väl gäller – är något Sylvia reflekterar mycket över. Hon tror att hon har en viss styrka inom sig, även om det kan komma känslor efteråt.

— Jag tror att jag kan vara stark när det gäller. Sedan kan man bryta ihop efteråt, säger hon ärligt.

Det är inte alla larm man måste åka på. CIP får själva avgöra vad de klarar av, både fysiskt och mentalt. För Sylvia finns en gräns som känns särskilt svår.
Just larm där barn är inblandade vet hon inte om hon skulle klara att åka på.

Sedan hon blev mormor har hennes vilja att skydda och hjälpa bara vuxit. Engagemanget som CIP har också fått henne att känna sig mer betydelsefull, som en aktiv del av ett tryggare samhälle.

— Man känner sig betydelsefull. Det behövs, säger Sylvia.

— Tidigare hade jag svårt att se blod. Men nu har jag plåstrat om barnbarnen så många gånger, ler hon.

Hon har tidigare erfarenhet av livräddande situationer från sin tid vid tidigare arbete på Birkas färjor, men det här känns som ett nytt, mer strukturerat steg – ett sätt att verkligen finnas till hands för andra. I Dalarna finns idag ett hundratal personer som, precis som Sylvia, tagit steget att bli Civil insatspersoner. Var och en med sin historia, sitt varför – men alla med samma mål: att vara där när det verkligen behövs.

Och Sylvia är redo. Nästa gång det tjuter i appen kanske hon är den som hinner först.