”Jag skulle inte få den här responsen om det inte var viktigt”

I går rullade han in i Rättvik – han som under de senaste veckorna blivit känd som gräsklipparmannen sedan han lämnade Sveriges nordligaste punkt Maunu för att sedan köra hela vägen ner till Smygehuk. Även om det sannerligen är en galen idé så gör författaren och entreprenören Staffan Nordstrand den här resan genom landet för en god sak – nämligen för att uppmärksamma och prata om dyslexi.

— Det här har verkligen gett dyslexin en högre röst, det är över hundratusen unga som följer resan på sociala medier, säger Staffan som är otroligt tacksam över uppmärksamheten som hans resa ”Dyslexiklippet” fått.

Staffan har själv dyslexi och har under ett par år närt den här idén om att göra en resa för att prata om sina erfarenheter. Och att det blev just på en gräsklippare som den här resan blev av var just för att på något vis gestalta den utmaning många med dyslexi, alltså läs- och skrivsvårigheter har.

— Vi dyslektiker behöver lite mer tid för att läsa, läsa rätt, skriva rätt, uppfatta och förstå vad som står i en text. Jämför en åkgräsklippare med en sportbil.

Att Staffan i dag är författare till nio böcker var knappast något han trodde om sig själv som liten pojke i skolan med läs – och skrivsvårigheter. Hans historia är brokig och fylld av svek från vuxenvärlden vilket gjorde att han skolkade oftare än han var på lektionerna och hoppade av skolan redan efter Åk 7. Men efter den turbulenta tiden med fosterhemsplaceringar, månader på psykavdelning och ensamma nätter på Stockholms gator hittade han ett litet ljus inombords som ledde honom framåt och till slut läste han in högstadiet som 17 åring med godkända betyg som öppnade en helt ny värld.

— Med hjälp av bra lärare blev jag motiverad till tusen och fast besluten att bli någonting. Den här resan bekostar jag själv med de böcker jag säljer, och det som kommer in på böckerna använder jag till det här. Jag har bara gett mig fan på att jag inte vill se på teve om ungdomar som sitter på parkbänken och känner sig odugliga, säger Staffan med tryck i rösten för han vet vad han pratar om.

Och att han själv har de här erfarenheterna gör också att han når fram till unga som idag känner sig missförstådda och hamnar mellan stolarna. Under sin resa hittills har han hunnit göra stopp på skolor i norra Sverige för att berätta sin historia och fler föredrag blir det längs vägen.

— I skolsalar vill ingen räcka upp handen och säga att de har det. Men det är alltid någon som kommer fram efteråt och säger att de har problem. I en del skolor i landet vet jag att man sätter de som har dyslexi längt bak för att man inte har tid med de och för att man inte har resurser. I en del kommuner får man pengar från staten men de kommer inte ut till skolorna, pengarna hamnar någon annanstans, det är fruktansvärt. Det som är intressant med det här är att jag får i gång en hög röst och att man pratar mer om det. Jag skulle inte få den här responsen om det inte var viktigt, och det är ungarna som tar tag i det.

Nu har han alltså hamnat i Rättvik efter ett stopp i Orsa där det blev lite reparationer efter att klipparen råkat ut för en del mankemang. Det är kanske inte konstigt att fordonet behöver lite extra service efter att ha rullat på vägarna sedan 25 april där resan började i ett kallt Lappland med för tunn klädsel för att möta den bistra kylan under resans första vecka på knackiga vägar.

— För mig personligen så var de första tio milen svåra, de vill jag inte uppleva igen. Efter varje mil var jag tvungen att hoppa av och röra på mig. Jag stannade och satte på mig alla kläder jag hade med mig bakom ett ödehus men händerna och fötterna kunde jag inte klä mer. Jag skrev en bok som heter ”Sista Färden” och min fru sa att det kanske var den här jag nu var ute på. Klart jag funderade på vad jag höll på med, men jag ville inte ringa hem till frun och säga att hon hade rätt, skrattar Staffan.

Ja, skam den som ger sig. Under resans gång har han flera gånger känt och fått bevis för att det han gör är viktigt.

— Jag har fått hurrarop efter vägen, bilar har tutat och i både Vilhelmina och Arvidsjaur träffade jag skolelever. Jag är verkligen imponerad över hur det har tagits emot av både tidningar, radio och tv som uppmärksammat resan. Jag är otroligt glad över vad som hänt.

Det som varit mindre glatt under resan är upptäckten av landets vägar.

— Jag har sett fruktansvärt farliga vägar för cyklister och fotgängare. I byar är vägarna så smala och de har gjort djupa dikeskanter och det är så många hål som man inte kan skylla på tjälskador för det syns på att de inte lagats på länge. Det är rent ut sagt bedrövligt.

Hur vägarna ser ut söderöver återstår att se, likaså om folket är lika öppna som han erfarit under sin resa i norra Sverige där människor erbjudit husrum och mat spontant för att han såg frusen och trött ut. Under resan har han inte bara stött på en envis orre, ett gäng renar och ett par ståtliga älgar. I Sveg åkte han rätt in i en poliskontroll.

— Det var polisspärr och jag tänkte att ja nu är väl den här resan slut. Men de var entusiastiska och såg att jag inte var en berusad man på gräsklippare utan att jag hade helt andra syften. Så alla samlades runt mig och poliserna var entusiastiska, det var ju ovanligt att få med ett sådant här fordon, så jag blev fotad och det blev ett trevligt inslag.

Efter stoppet i Rättvik fortsätter resan via Dala Järna vidare mot Vansbro och söderöver där han kommer att fortsätta sprida kunskap om dyslexi. Men väl framme i Smygehuk kliver han av åkgräsklipparen och har inga planer på att klippa gräsmattan sittandes efter den här resan.

— Jag kommer aldrig att sätta mig på en gräsklippare igen och jag kommer inte att föreslå det över köksbordet hemma. Nu har jag köpt en eldriven gräsklippare, det tycker jag passar bra, avslutar Staffan med ett leende.