Efter över 30 år vid symaskinen tackar Yvonne Wigstrand för sig

I över tre decennier har sömmerskan Yvonne Wigstrand sytt måttbeställda kläder, räddat favoritjackor med nya dragkedjor och förlängt båtkapells säsonger. Nu vid 68 års ålder syr hon sina sista beställningar hemma i Gärdebyn.

— Det är sista veckan nu som man kan lämna in, sedan kommer jag nog sy klart allt innan december, men helt sluta sy – det kommer jag aldrig göra, säger Yvonne med ett leende.

Yvonne fick sitt första jobb som sömmerska som 25-åring på ett företag hemma i Sala. Till Rättvik kom hon i slutet av 80-talet och arbetade bland annat på Huc of Sweden fram till 1992 då företaget gick i konkurs. Redan året efter bestämde sig Yvonne och de tidigare kollegorna Kristina Asp och Monika Andersson för att starta ett företag tillsammans och 1994 föddes Kråkspark.

— Vi satt hemma hos Kristina och sydde, dag och natt, det var en rolig tid. Vi sydde måttbeställda skinnkläder på beställning och oljerockar som var väldigt i ropet då och vi deltog på mässor runt om i landet. Men sedan kom ju all import där i början av 2000-talet, så där tog det liksom slut.

Efter att de måttbeställda skinnkläderna fasades ut började det bli mer och mer reparationsarbete av både kläder, kapell och motorcykelsadlar. Sedan 2012 har Yvonne drivit sin lilla syverkstad ensam, först i lokaler i Rättvik och sedan hemma i huset hon delar med sin make Kent. Kunderna har fortsatt komma, vecka efter vecka.

— Jag sitter ju aldrig utan jobb, säger Yvonne och pekar på ett gäng jackor som lämnats in för att bli omhändertagna.

– Dragkedjor, dragkedjor och dragkedjor, skrattar hon. Folk köper dyra jackor men dragkedjorna håller inte.  Och det märks att det är mer så att folk inte slänger kläder längre, de vill ta tillvara på det de har.

Efter ett långt yrkesliv med nål, tråd och symaskin ser Yvonne fram emot lugnare dagar. I går, torsdag, var sista dagen hon hade öppet för inlämning, efter det är planen att vila kroppen – men helt lugnt lär det inte bli.

—  Jag har fyra katter, en hund, ett växthus, ett hus som ska skötas och ett knä som behöver bytas. Kunderna säger ”Men du kan väl inte sluta – vart ska jag gå då”? Men jag är 68 år så jag tycker att det kan väl vara lite befogat, jag vill sluta med flaggan i topp, ler Yvonne som hoppas att någon yngre förmåga kan ta vid.

Nere i källaren där hon håller till är det fullt av tyger och diverse sytillbehör och även om hon nu slutar att ta emot beställningar blir symaskinerna kvar i huset.

— Jag ska laga lite åt mig själv, kanske sy något till vännerna. Man kan inte bara sluta – det sitter i händerna.

När hon ser tillbaka på åren i branschen är det inte kläderna som gjort störst intryck, utan människorna.

—Kundmötena har varit det roligaste. Jag är nog för social för att ha ett sådant här jobb egentligen för kundmötena tar väldigt lång tid, men det har varit jätteroligt, avslutar Yvonne med ett stort leende.