”Det känns som att det kommer lite fler folk utifrån som vill ha”

I Rättvik finns det saker som inte behöver marknadsföras. De bara finns – klabben är en sådan sak. En rätt så lokal att den knappt lämnar sockengränsen och ändå bakas den i tusental varje vinter.

— Ja, det blir några tusen, tiotusen kanske. Vi gör ju degen och fryser in, sedan får man koka den själv, det är ju som pasta – ”Rättvikspasta”, säger Lukas Sebb på Rättviks Tunnbrödsbageri medan han berättar om högsäsongen.

Det är vid den här tiden och fram till slutet av februari som det äts klabbe i stugorna, en riktigt gammal tradition som kommer från att ungdomar förr i tiden gick runt bland gårdarna och tiggde rester av julmaten för att ställa till med lite fest. Även om rätten är väldigt lokal är efterfrågan stor och Lukas upplever att fler utifrån har blivit nyfikna på att testa.

— Det har väl spridit sig lite tror jag, annars är det ju bara i Rättvik egentligen som man äter det. Men det känns som att det kommer lite fler folk utifrån som vill ha nu. Vi har haft en del stockholmare och folk som flyttat upp hit som kommit in och köpt för att de vill prova, de har väl hört talas om det, säger Lukas med ett leende.

I ungefär tio år har han varit med och producerat klabbe till både bystugeföreningar och privatpersoner som vill arrangera lite klabbefest. Inne i bageriet bakas degen som är gjord på kornmjöl, vetemjöl, mjölk, vatten och salt. Efter att degen vilat körs den i maskin för att få rätt tjocklek för att sedan skäras i runda cirklar innan den hamnar i frysen.

— Det är inte svårt att baka, med det kanske krävs lite erfarenhet för det ska vara rätt konsistens, som med all bakning egentligen. Sedan kokar man upp klabben i några sekunder, den ska flyta upp när den är klar.

I slutet av förra veckan arrangerade Rättviks Hembygdsförening den årliga klabbfesten, nu väntar kalas lite här och var i byarna.

— Det är gott, vi äter varje år. Men det är ju det man har till som är gott egentligen, messmörsåsen, lingonsylt och fläsk.

En portion är ingen liten historia. Tjugo klabbar per person är inte ovanligt, säger Lukas och menar att det kan bli uppemot trettio om hungern slår till ordentligt. Det är mat som mättar, värmer och samlar folk – något som behövs under årets kanske mest stillastående månader.

— Man har ju inte så mycket för sig i januari och februari. Det är en bra grej för att ordna lite fest, tycker Lukas.

Och även om rätten fortfarande är starkast rotad hos den äldre generationen, äts den även bland yngre.

— Inte lika mycket kanske, men jo, vi försöker dra i gång med fest varje år.

Tror du att klabben kommer att leva vidare?

— Jo, det tror jag.