”Mormor var inte glad då grinden inte gick att stänga”

I cirka 75 år har den stått där, den gamla bussen som står ”parkerad” nära Helvetesfallet. Den kördes dit en gång för väldigt många år sedan, där blev den stående och den står kvar där än i dag.

— Bussen kördes dit någon gång på 1940-talet, berättar Arne Franzén, bördig från Orsa.

För mer än ett och ett halvt år sedan fick undertecknad en förfrågan att göra ett reportage om bussen som står ”parkerad” mitt ute i skogen. Det sägs bland annat att den använts som någon typ av sommarstuga en gång i tiden.

Läsaren ville veta mer om bussen och i februari 2021 efterlyste vi någon som kunde berätta mer om den. Då det gått så många år så sedan bussen hamnade där den nu står var det inte helt lätt att få napp vilket gjorde att jag till slut gav jag upp tanken att få göra det där bussreportaget. Plötsligt hörde Arne Franzén nyligen av sig.

— Jag lämnade Orsa efter lumpen som jag gjorde 1960/61. Jag bor i Haninge men har en sommarstuga i Björken där jag spenderar hela somrarna, berättar den i dag snart fyllda 82-åringen.

Arne Franzén som är född i början av 1940-talet var en ung grabb när bussen hamnade där den gjorde.

— Min mormor lånade fäbodstugor om somrarna och tog hand om kor. Jag var med henne i stort sett hela sommarloven.

Han minns en gång när mormor blev riktigt arg. Det var när den ovan nämnda bussen hamnade där ute i skogen.

— På sin väg ut i skogen, då Ljotheds fäbod passerades, kördes grindstolparna vid järnvägskorsningen ner. Grinden där skulle hindra korna att gå iväg och jag minns att mormor var förbannad på de som körde bussen för det gick inte att stänga grinden efteråt, skrattar Arne.

Det här ska ha skett någon gång i slutet av 1940-talet.

— De som körde bussen gjorde nog det från Orsa och de var troligen inte nyktra. De tyckte nog det var en ”ball” grej att köra en buss rätt ut i skogen och parkera den där, är Arnes teori hur det kom sig att den hamnade på det ställe där den alltså står än i dag.

En Helmer Berg ska ha använt bussen som sommarstuga i början av 1960 talet, tipsade en läsare om tidigare. Så mycket mer visste inte den läsaren.

— Jag vet inte så mycket mer jag heller, men det där med grindstolparna som kördes ner minns jag mycket väl, konstaterar Arne.

— Men troligen har den använts som en jaktstuga och sommarstuga. Jag själv har aldrig varit in i den.

Någon spikade för längesen dit bräder där bussens fönster tidigare suttit.

— Det var väl på grund av att någon förstört fönstren, tror Arne är förklaringen. Det är också en mur runt bussen. Så som den ser ut i dag, så har den nog sett ut sedan 60-talet.

— Man ser att det är en gammal SJ-buss och det är inte förvånande att det knappt är någon som kan berätta om bussen då den kom dit för snart 80 år sedan.

Arnes främsta minne var den med grindstolparna som forcerades när bussen skulle fram och att mormor var allt annat än glad när inte grinden gick att stänga.

Sin mormor har han fortfarande i färskt minne.

— Jag minns att mormor gjorde smör och jag försöker än i dag härma efter henne. Jag brukar köpa grädde och så gör jag smör av det, riktigt smör blir det då, säger han med ett skratt.

I början av 1960-talet lämnade Arne Orsa. Under sitt yrkesliv tillbringade Franzén många år på sjön och han har bland annat jobbat på ett av världens största segelfartyg.

— Världens största segelfartyg var Seedorf, ett ryskt fartyg som var 130 meter långt. Den åkte vi nära en gång, det var i Engelska kanalen i början av 60-talet.

Han berättar om en mäktig syn.

— Jag trodde aldrig jag skulle få komma på ett sånt stort fartyg, men 25 år senare så jobbade jag på ett norskt segelfartyg. Det fartyget var 98 meter långt, inte så stort som det ryska, men ändå ett av de största i världen.

— Så sent som för nåt år sedan åkte jag med ett norskt segelfartyg som är 60 meter långt. Den har jag åkt med ett 20-tal gånger och att jag får följa med där är på grund av att jag tidigare jobbat på segelbåtar, berättar han.

Sedan många år bor pensionären Franzén i Haninge.

— Men i stort sett hela somrarna är jag i Orsa, i fritidshuset som jag har i Björken och jag ska snart upp igen, berättade Arne då vi förra veckan fick en pratstund med honom.