”Det här var något unikt”

Konstutställningar är vanligt förekommande.

Men en postum konstutställning där vernissagen är en del av minnesstunden lär vara desto ovanligare.

— Ja, det här var något unikt, säger Orsas kyrkoherde Roland Söderberg.

Svårt sjuke Peter Eriksson hade kämpat i många år med olika sjukdomar. Han stred länge tappert, men den 1 mars kom döden som en befrielse. Då orkade inte hans kropp mer.

— Sedan 2017 hade jag tagit avsked av Peter elva gånger, men den här gången var det dags. Han hade varit svårt sjuk i 20 år.  Jag sa åt honom att det var dags att gå över på andra sidan nu, andra väntar på dig.

Det berättar änkan Sonja Eriksson. Hon pratar med stor värme om sin älskade make som hon begravde för mindre än en vecka sedan. Sonja berättar med glädje om sin kärlek till Peter, där hon var ett stort stöd för honom i så många år.

Vid ett tillfälle under samtalet kommer gråten när det blir för känslosamt, annars är det bara ren kärlek och glädje när hon berättar om sitt liv tillsammans med Peter.

— Vi fick 25 år tillsammans, säger hon med tacksamhet.

Peter föddes 1966 i Kemi i Finland, men var bara ett halvår när han adopterades och hamnade hos en familj i Karlskoga. Sonja är född i Norge.

Som så mycket annat här i livet var det ren slump att paret träffades. Det hände 1999, på en båt som gick mellan Köpenhamn och Oslo.

— Jag var utbildat sjuksköterska och skulle på ett seminarium i Oslo. Peter var golfinstruktör i Skåne och var på väg med kompisar för en trevlig helg tillsammans. Vi träffades på båten och det var kärlek vid första ögonkastet.

Peter jobbade som golfinstruktör. Han hade tidigare spelat på Europatouren och Challengetouren, men i mitten av 1990-talet satte kroppen stopp för elitsatsningen. Peter var i 30-årsåldern, vilket förstås var ett hårt slag att avsluta karriären redan då.

Men han släppte inte sin kära idrott och utbildade sig till golfinstruktör. Golf kom också att prägla Sonja och Peters liv tillsammans.

— Vi reste mycket och bland annat bodde vi i Spanien i några år, där Peter jobbade som instruktör. I Lofoten drev vi en golfbana tillsammans, han var instruktör medan jag stekte våfflor, skrattar Sonja.

Peter instruerade även sin kärlek att hantera boll och klubba på gräs.

— Innan jag träffade Peter hade jag aldrig spelat golf. Men han lärde mig och jag kom ner till 16 i handikapp.

Sonja berättar att hon och Peter varit på lite olika golfresor i världen. Peter var multisjuk och trots att sjukdomen tog allt hårdare på hans kropp, fortsatte han vara instruktör och hjälpte andra med funktionshinder när han själv behövde hjälpmedel för att kunna ta sig framåt.

— Från 2012 blev Peter helt rullstolsburen, berättar Sonja.

Då bodde paret i Norge, men det var långt till sjukhus och i takt med att Peter blev allt sämre, beslutade makarna att flytta till Sverige. Att man bosatte sig just i Orsa var lite av en slump. Det började med en semesterresa till en annan ort i Dalarna.

— 2018 hade vi bokat en stuga i Leksand. Vi hade i Norge 20 mil till närmaste lasarett, men efter besöket i Leksand bestämde vi oss för att flytta till Dalarna. Det var fint här och vi ville bo nära ett sjukhus.

Valet föll på Mora just på grund av lasarettets närhet. Men i och med att Peter var rullstolsburen, hittades ingen lämplig bostad.

— Vi hörde med Morastrand och var intresserad av en lägenhet på Tuvan, men där var vi inte välkommen då man var rädd att parkettgolvet skulle skadas av Peters rullstol. Då kollade vi i Orsa, här var det inga problem. De tog emot oss direkt, här kände vi oss jättevälkommen, säger Sonja tacksamt.

De fick hyra en lägenhet av Orsabostäder bakom kyrkan. Peter och Sonja kände ingen i Orsa innan och för att komma in i gemenskapen gjordes ett besök hos Orsa församling och deras verksamhet.

— I november 2019 flyttade vi hit. Vi hade nära till kyrkan, ville lära känna folk och gjorde ett besök på församlingshemmet. Då träffade vi Roland (kyrkoherde Söderberg), vi pratade och blev väldigt bra mottagen.

Sedan 2017 försämrades tillståndet för Peter så till den grad att paret ett flertal gånger tagit farväl av varandra. Hon berättar att det skett elva gånger, men att Peter tio av de gångerna kommit tillbaka på något mirakulöst sätt.

— Han var inte rädd för att dö, men hade en livslust. Peter sa att han hade ”någon” på sin vänstra sida, nån som vi andra inte såg. Det var nog ängeln Gabriel som sa till Peter att han skulle tillbaka. ”Det är inte min tur än”, brukade han säga.

Sonja berättar om en gång då Peter låg inlagd i Falun.

— De hade sagt att Peter var döende, det fanns inget mer att göra. Han bara låg där, sedan efter två, tre dagar hade han återhämtat sig så mycket att han fick åka hem. Läkarna förstod ingenting, Peter var ju döende.

Maken var sjuk väldigt länge, men tack vare att Sonja var utbildad sjuksköterska kunde hon vårda Peter i hemmet. Den sista tiden i livet började han måla tavlor. Förhoppningen var att ha en utställning, men Peter dog innan det hann ske.

— Peter hade gått en teckningskurs när han var ung, men målat tavlor hade han inte gjort tidigare. Han målade sin första tavla den 15 december och den sista som han orkade med var den 16 februari. Då målade han ett hjärta, berättar Sonja och visar tavlan som hänger i församlingshemmet.

De två sista veckorna tillbringade Peter på Mora lasarett. Den 1 mars tog han sitt sista andetag. Han blev sämre på morgonen och Sonja förstod att det nu var nära.

— Jag ringde efter Roland och sa att han skulle komma, så vi fick be en bön tillsammans. Roland kunde inte komma förrän vid elva och jag sa åt Peter att hålla ut.

Kyrkoherde Söderberg hann komma till lasarettet och fanns vid Peters sida när hans goda vän gick bort.

— Jag sa till Peter; ”Du har varit sjuk i 20 år, nu är det dags att gå till andra sidan, de väntar på dig.” Då somnade han in lugnt och fint. I mitt jobb som sjuksköterska har jag varit med många gånger när folk dör, det här var så lugnt och harmoniskt. Trots allt så kändes det bra, det blev en väldigt fin stund, säger Sonja om makens bortgång.

Det var Roland Söderberg som höll i begravningen och i samband med minnesstunden hölls en vernissage.

— Ja, det var något unikt, konstaterar Orsas kyrkoherde.

Totalt hann Peter Eriksson med lite drygt 20 tavlor som han målade tillsammans med sin kära fru.

— Han hade inte målat tidigare, men han kikade på Youtube och sa åt mig att åka till Clas Ohlson (i Insjön) och köpa målargrejer. Då han målade kunde han tänka på nåt annat än bara sin sjukdom.

— Det är nog ingen som förstod riktigt hur sjuk Peter var.

Förutom att maken målade, tyckte Peter om att snickra träfigurer.

— Han var levnadsglad, men de två sista veckorna i livet hade han fått nog. Det sista Peter målade var ett hjärta som flyger upp till himlen. Han visste att det var dags…

För de som är nyfikna på utställningen håller den på en vecka till. Sonja flyttade till Orsa för att hennes make skulle få den bästa omvårdnaden till det oundvikliga slutet. Paret hade ingen som helst koppling till Orsa innan, men att lämna orten hon flyttade till för snart sex år sedan har Sonja inga planer på, trots att hon ursprungligen är från Norge.

— Nej, jag kommer inte att flytta, jag trivs så bra här, säger Sonja bestämt.