Berättar i sin bok hur hon tog sig ur sitt missbruk

Som riksdagsman var hon på väg att förstöra sitt liv på grund av sitt alkoholmissbruk. Anneli Särnblad Pederson var nära att ta sitt liv, men i stället greppade hon tag om livet. Hon har nu varit nykter i tolv år och den Orsabördiga 52-åringen gav i somras ut en bok om hur hon tog sig hur sitt helvete.

— Det går upp och ner, ibland har jag ljusa stunder, ibland mörka. Men när jag har mörka stunder tar jag fram penseln och målar, det är i det mörka som det vackra föds, säger Anneli.

Hon sprudlar av liv när vi pratar med henne, men återkommer hela tiden till hur mörkt livet var och att hon i dag är tacksam för varje dag.

— Att vara alkoholberoende är en livslång själslig sjukdom. Jag har varit nykter i tolv år nu, men jag tar inte mer än dag för dag.

I dag lever hon ett harmoniskt liv i lilla byn Tun, som ligger utanför Lidköping. Hon är gift med Robert Pederson och tillsammans har de hunden Olivia, som skäller i bakgrunden när vi pratar med Anneli.

— Jag fick ju aldrig några barn, så Olivia är vårt barn, säger hon och skrattar.

— En hund ger så mycket kärlek, poängterar hon.

På frågan om hon saknar att få vara mamma, så blir svaret:

— Jag har inga egna, men jag kan göra så mycket för andra barn. Jag har mött kärleken och jag väljer att se det ljusa i livet. Jag är livrädd för självömkan och bitterhet.

— Att jag inte har barn, ja det är som det är. Man får försöka hitta andra ljuspunkter i livet och en hund eller andra djur ger så mycket glädje.

Hon älskar inte bara hundar, Anneli är även förtjust i islandshästar.

— Jag har ingen egen, men jag brukar rida på islandshästar, det är så härligt.

Hon har även varit på Island. Vi nämnde att hon målar och konsten har tagit henne till många fina platser i världen.

— Jag har haft konstutställningar runt om i Sverige, men även i Rom, på Island och i Spanien.

— När jag var till Island med min konstutställning, så frågade en kvinna var jag var uppväxt i Sverige. När jag svarade mellersta delen av landet, så förstod hon. Islänningar är naturmänniskor och hon visste att vi har fin natur och sa att det speglade av sig i min konst.

När hon fick ställa ut i Rom gick en dröm i uppfyllelse.

— Jag ville så gärna dit, det var rena drömmen när jag fick en inbjudan. Jag och Robert packade Volvon och drog till Rom, där jag fick ställa ut på ett galleri. Det var fantastiskt roligt.

Men det är alltid inte så roligt, det sticker hon inte under stolen med.

— Nej, det är många tuffa stunder, men då tar jag fram penseln och går in i min bubbla.

Hon berättar om en tuff uppväxt i Orsa, där hon blev mobbad i skolan. Hon blev tidigt intresserad av politik och började som alla andra, som fritidspolitiker.

2002 tog hon som socialdemokrat steget in i riksdagen. I två perioder, totalt åtta år, jobbade Anneli som riksdagsledamot. Det var då det började gå utför. För stora krav på sig själv gjorde att hon började bedöva sig med alkohol.

— Jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna i ett missbruk. Men det var så pressat att jobba i riksdagen. Jag ville ju bara göra det bästa för folket, men kände att jag inte kunde göra tillräckligt. Då bedövade jag mig med alkohol, det var mitt sätt att fly, berättar Anneli öppenhjärtigt.

En dag blev det bara för mycket. Hon ville inte leva längre och beslöt sig för att ta sitt liv.

— Jag orkade inte berätta för någon om mina problem, så jag satt där vid strömmen nedanför riksdagshuset.

Anneli satt där och tittade ner i vattnet. Hon gjorde sig redo för att hoppa i och göra slut på allt det onda.

— Jag ville ta livet av mig… Men när jag satt där, och här tror många att jag ljuger, men det är sant det jag berättar nu. När jag satt där så hörde jag helt plötsligt; ”Hallå”.

— Jag tittade upp och såg en båt med en fiskare. Det var ju ändå sent på kvällen och så sent brukar inga fiskare vara ute.

Men den här fiskaren blev vändningen på livet, det hon var redo att avsluta.

— Han ropade åt mig; ”Gör det inte…”

Anneli tog fiskaren på orden, reste sig upp och gick iväg.

— Det blev vägen till mitt nya liv, konstaterar hon tacksamt.

— På den tiden var Mona Sahlin partiledare och jag bestämde mig för att berätta för henne och övriga i ledningen att jag behövde hjälp.

Anneli poängterar att det var hon själv som tog tag i problemet.

— Jag pratade med min terapeut. Jag sa att som jag lever nu, så blir det här döden för mig, jag måste hitta ett nytt sätt att leva.

— Jag tog själv tag i det hela och berättade sanningen. Det är så mycket skam och skuld och det här var det tuffaste beslutet jag tagit. Om jag fortsatt som jag gjort, så skulle jag dö, men jag valde livet.

Hon togs in på behandlingshem och där fick hon höra att det inte är många som klarar sig utan återfall.

— Men då tog tävlingsmänniskan tag i mig. Jag tänkte att jag ska bli de där procenten som klarar sig.

— Visst var första året väldigt tufft, men jag hade bestämt mig.

Hon säger att hon inte haft något återfall sedan hon bestämde sig för att sluta dricka den där oktoberdagen 2008.

— Jag är absolut inget helgon eller så, det är en tuff kamp hela tiden. Jag väljer till exempel att inte gå på fester där det är alkohol. Men det är absolut inte synd om mig, jag har valt mitt sätt att leva, poängterar hon.

På behandlingshemmet träffade hon likasinnade, kvinnor som försökte bli av med sitt alkoholberoende. Alla kämpade de mot sina egna demoner, men det var också mycket skratt och tokigheter som hände.

Det var där som idén föddes att skriva en bok. Och hennes debutroman ”Räven – i rusets skugga” gavs ut i juni.

— Jag provade med flera förlag, men till slut så nappade Siljans måsar, säger Anneli tacksamt.

— Det tog så många år att skriva och jag hade nästan gett upp hoppet om att få ge ut boken.

Hon hämtade inspiration från tiden på behandlingshemmet och mycket i den är självupplevt.

— Jag sa till mina vänner på behandlingshemmet att jag skulle skriva en bok om livet här. Det är flera från tiden där som läst den och hört av sig till mig och sagt att den är bra. Sedan är det några som jag berättar om i boken som har dött också, konstaterar hon sorgset.

Huvudpersonen i boken är Molly.

— Det är jag som är Molly, men allt Molly gjort är inte jag. Det skulle bli för många karaktärer i boken, så jag har lagt in andra människors liv i det Molly upplever i boken.

Det är många av hennes kompisar från Orsa som läst boken.

— De blev alldeles chockade när de läste den. De kunde inte förstå, men jag gömde mig hela tiden, förklarar hon varför ingen märkte att hon hade problem med alkoholen.

— Förr vågade jag inte berätta på grund av den skam och skuld jag kände, men nu vågar jag vara ärlig inför mig själv och andra och erkänna mina problem.

Efter tiden på behandlingshemmet återvände hon till riksdagen, men 2010 sa hon tack och hej till politiken.

— Men jag slutade självmant. Jag kände att det inte var riktigt min grej längre, att det var bättre att någon yngre tog över.

2010 lämnade hon även Orsa.

— En journalist frågade om jag flydde Dalarna, men så var det inte. Nu bor jag och Robert i ett rött hus med vita knutar, precis som i Dalarna, utanför Lidköping. Jag trodde väl aldrig att jag skulle flytta till Västergötland, men så blev det och vi bor så fint här, säger hon med ett skratt.

Pappa Håkan finns kvar i Orsa, men tyvärr gick mamma Ingrid bort i cancer 2015. Syster Anette bor i Sågmyra.

I sitt alkoholberoende bär hon med sig något som mamma sa till sin dotter för många år sedan.

— Mamma såg aldrig någon skillnad på folk. Hon sa till mig en gång när vi såg de som satt på den så kallade A-lagsbänken; ”Man vet aldrig vem som hamnar där…”

— Och det är det som boken handlar om, vem som helst kan hamna där. Mammas ord har jag alltid burit med mig.

Anneli hamnade där, men hon tog sig ur det, även fast hon poängterar att varje dag är en kamp.

— Det här är en livslång själslig kamp.

Det var en anonym fiskare som fick Anneli att ta tillbaka sitt liv. Och fiske är faktiskt en stor del i Annelis liv.

— Jag och Robert älskar att fiska. Vi har en stuga i Lofsdalen och när vi åker förbi Orsa så vill Robert alltid in på Orsa Fiskecenter, där är det rena julafton för honom, säger Anneli och skrattar gott.

Hon är glad i dag, men det hade kunnat ta slut den där dagen för tolv år sedan när hon satt där och tittade ner mot strömmen.

Hon var ytterst nära att tippa över kanten.

— Men jag valde livet och jag har mött kärleken, säger Anneli tacksamt.