Veterinären byter kliniken mot resande verksamhet: ”Finns behov”

Veterinären Alexandra Axdals nystartade företag Våmhusveterinären AB kommer erbjuda djurvård på ambulerande basis. Med andra ord kommer hon åka runt för att hjälpa kunder med deras djur – särskilt de kunder som har häst.

— Jobbet med hästar är både roligt och till viss del planerbart, säger Alexandra.

Intresset för djur har Alexandra Axdal haft ända sedan barnsben upp till vuxen ålder. Däremot var det vägen lång till att bli veterinär.

För 15 år sedan tog hon de första stegen i denna riktning och tog veterinärexamen från SLU i Uppsala 2015.

— Om man är ”djurmänniska” finns veterinäryrket alltid som ett alternativ. Jag har haft djur och häst sedan jag var liten. Men min väg har inte varit spikrak. Efter att ha hoppat av gymnasiet började jag arbeta med hästar. I mogen ålder valde jag däremot att skriva högskoleprovet. Det gick rätt bra och förstod att jag kanske kunde ha möjlighet att komma in på veterinärprogrammet bli något inom det här, säger hon.

Utbildningen gick via komvux och högskola, innan hon kunde titulera sig veterinär. En stor del av tiden som följde arbetade hon med lantbruksdjur och hästar på Distriktsveterinärerna i värmländska Säffle. Hon har även arbetat uppe i lappländska Arvidsjaur.

För fem år sedan flyttade Alexandra och familjen till Våmhus. Därefter fick hon en anställning på Djurläkar’n i Orsa. Men efter pandemin kände hon ett sug efter något annat.

Lösningen blev att starta eget. Nu har hon ett nystartat egenföretag – Våmhusveterinären – som åker runt till kunder med djur i behov av vård.

— Det finns vanligtvis två typer av veterinärer när det gäller häst: Privata ambulerande och kliniker, samt statliga Distriktsveterinärerna som också har ambulerande verksamhet för häst och lantbruksdjur. Beroende på var man är i landet så är det olika tätt mellan klinikerna. Här finns det bara en hästklinik i närområdet och den ligger i Rättvik, men jag tyckte det fanns ett behov av en privat ambulerande veterinär i ett glesbebyggt område.

Någon heltidstjänst är det dock inte tal om – hon arbetar fortfarande kvar i Orsa.

— Sedan jag startade eget har jag arbetat kvar hos djurläkaren en till två dagar i veckan. Dessutom har jag arbetat inom sjukvårdsrådgivning hos ett försäkringsbolag, med triagering (bedömning av akutgrad) nattetid ett par nätter i veckan.

Trots att hon har rutin vad gäller smådjur så vill hon nischa in sig mot hästar. Hon säger att hon alltid varit en ”hästtjej”, något som motiverat beslutet.

Men det finns fler anledningar till det.

— Då jag är ett enmansföretag och har barn hos mig varannan vecka behöver jag kunna planera med större framförhållning. Man behöver veta att man kommer ut till någon klockan 13. Då är hästtandvård och annan planerbar och förebyggande vård, till exempel vaccinationer, en bra nisch. I mån av tid och möjlighet kan jag naturligtvis också hjälpa till med akuta saker.

Tänderna växer hela tiden på hästar (de är hypsodonta) och behöver därför regelbunden behandling varje år.

— Det finns även hästar som behöver tandvård oftare än så. Min förhoppning är att jag nu ska få snurr på verksamheten utifrån det behov som finns.

Det händer att Alexandra får ta hand om tävlingshästar och jakthundar. Nog för att det innebär ett stort ansvar, men hon gör ingen skillnad på hur djuren används och känner ingen större press för den sakens skull.

— Som veterinär känner man ett ansvar för alla djur. Däremot behöver man ha en kommunikation kring den biten; har man en häst som man rider med på tävling och något inte fungerar så behöver man kommunicera det för att hitta en väg framåt.

Under sina år har Alexandra också tagit hand om lite ovanligare djur.

— Hos distriktsveterinären i Arvidsjaur blev det några renar. I Säffle fanns det även en uppfödare av alpackor. Men jag är inte utbildad på exotiska djur. Några gånger har det ändå blivit.

Upptagningsområdet för den nystartade ambulerande verksamheten kommer vara stort, bara inte ända upp till Lappland.

— När det kommer till häst kan jag röra mig åtminstone 20 mil från Våmhus för att hjälpa till. Jag har några bekanta i Värmland som har häst. De tänker jag kommer behöva se efter ibland. Om man som veterinär ska åka långt blir restiden kostsam men när det gäller planerade besök så kan man ofta gå samman med andra djurägare i området och dela på reskostnaden.

Roligast med veterinäryrket är det medicinska: att hitta problemet, få djuret att må bra och se till att det fortsätter leva ett bra liv. Sedan finns det jobbigare stunder.

— När det inte går bra blir det också tungt. Ibland kan man inte hjälpa djuret. Vissa sjukdomar går inte att bota. Och då är det alltid tufft att ge ett tråkigt besked till ägarna.

Medicinska utredningar, vaccinationer och besiktning av valpar ingår i de vanligaste arbetsuppgifterna på en smådjursklinik, och en del av de sakerna t ex vaccination och besiktning kan också utföras av en ambulerande veterinär i djurets hemmiljö. Att behovet finns av bra veterinärer är självklart – trots att djuren inte blivit ”sjukare” i den bemärkelsen.

— Det har blivit fler djur och trycket ökade enormt under pandemin. Så visst finns det ett behov. Men som nyutbildad veterinär är det ovanligt att man flyttar till Mora eller Orsa om man inte har en koppling hit. Därför tror jag det finns utrymme för en ambulerande veterinär i området, som komplement till distriktsveterinärerna, säger Alexandra Axdal.