”Man kan mer än man tror”

Om man är multimusiker och behöver nya utmaningar, vad gör man då? Jo, då kan man bygga sitt eget instrument. Det gjorde Christoffer Nilsson. Ni har kanske sett honom på yrorna där han gör stor succé med sin egenhändigt ”ihopsnickrade” spadgitarr.

För det som Christoffer, eller Noffan som han kallas, lirar på, ett gitarrliknande ”föremål”, den har han faktiskt tillverkat själv.

— Jag kan väl egentligen inte bygga instrument, men tydligen gick det bra, konstaterar han med ett skratt.

Han berättar att idén till spadgitarren kom när han kikade på ett videoklipp.

— Det här är 5-6 år sedan. Rob Scallon är en amerikansk kille, han har en stor Youtubekanal som handlar om musik. I hans program var det en annan kille med och han hade byggt en gitarr av en spade och skickat den till Scallon, berättar Christoffer.

Det här tyckte Noffan var så intressant att han ville bygga en egen spadgitarr.

— Men den där spadgitarren var väldigt proffsigt gjord, min tanke var att göra en betydligt enklare variant.

Diddley bow är ett ensträngat amerikanskt instrument och något åt det hållet skulle Christoffers instrument bli.

— Diddley bow går ut på att man tar vad man har, till exempel en bräda och bygger ett instrument. Kan de göra det, så kan väl jag prova att göra en gitarr av en spade, tänkte jag, och det blev ju riktigt bra.

Det blev ett instrument, fastän han poängterar att han ”inte kan”.

— Jag tog lite delar från instrument som jag har här hemma och så fick jag lite prylar från Hellzephyr Musik. Jag kan inte löda, men jag såg hur man gjorde på ett videoklipp, så jag fick ihop det fastän jag inte kan, haha.

Det blev en tvåsträngad gitarr. Enda gångerna han uppträder är på Orsayrorna, men då det varit inställt de två senaste somrarna är det drygt två år sedan han gick runt och lirade på Orsas gator.

— Efter att jag byggt spadgitarren tog det kanske ett år innan det lät bra. Men jag tränade inte varje dag, så i tid kanske jag la ner en vecka på att lära mig att spela på den.

Men i augusti gjorde han ett framträdande på Skeer, det när Orsa Livesessions hade sin inspelningshelg och filmade ett 20-tal artister/grupper. Christoffer Noffan Nilsson är en av fyra bonusakter och hans imponerande framträdande med sin tvåsträngade spadgitarr släpptes för någon vecka sedan.

— Jag känner ju de här som höll i det hela sedan tidigare, så jag blev faktiskt tillfrågad om jag ville vara med och tackade ja.

De som höll i Orsa Livesessions en otroligt solig helg i slutet av augusti var Julius Aspman, filmare, Simon Ljungberg, ljudtekniker, samt spindeln i nätet, som själv är artist, Maja Ottilia Bäckman.

— Man är ju alltid självkritisk till det man gör, det är det som också får en att gå framåt, men det blev riktigt bra, säger han efter att ha sett/hört resultatet av inspelningen där Noffan lirar spadgitarr med vackra Orsasjön som bakgrund.

Nilsson är en multimusiker, en självlärd sådan.

— Pappa (Mikael Nilsson) var trubadur och lärde mig lite ackord på en akustisk gitarr, men jag har aldrig gått i någon musikskola utan lärt mig helt själv, berättar Christoffer som är uppväxt i Noppikoski.

Piano, akustisk gitarr, elgitarr, banjo… Han räknar upp alla möjliga instrument som finns i hemmet i centrala Orsa.

— Jag spelar på allt möjligt, även en såg har jag som instrument.

På en normal gitarr finns det så kallade band.

— Men det finns det inte på min, så jag spelar mycket på gehör. Sedan har spaden ganska hög stränghöjd, så jag får lov att använda mig av en slide, det hade jag aldrig spelat med tidigare.

När han kände sig tillräckligt trygg med spadgitarren vågade han ge sig ut på yrorna.

— Det är kul att gå runt på yrorna och låta musiken växa fram tillsammans med alla möjliga. Sedan jag började, så brukar jag gå runt och spela på alla yror, men nu har det ju varit inställt två somrar.

Han berättar en rolig anekdot från en av yrorna.

— Jag träffade på en äldre man, det såg ut som han hade 100 munspel med sig i en säck. Han frågade om vi skulle lira tillsammans och jag undrade vad vi skulle spela. ”Spela du vad du vill, så hakar jag på”, sa han.

Det blev ett klockrent samspel mellan duon direkt.

— Det lät djävulskt bra. Vi spelade fem låtar, sedan gick vi åt olika håll. Jag har tänkt på den här mannen, att jag skulle vilja spela mer med honom, men jag hade ingen aning om vad han hette eller var han bodde. Jag antog att han inte var härifrån.

Sedan förde slumpen – än en gång – de båda musikerna tillsammans igen.

— Jag har gått konstutbildning och jobbar som bildlärare på Noretskolan i Mora. När jag började för 1,5 år sedan så träffade man alla lärare först.

— Då kom den här äldre mannen fram till mig, jag kände inte igen honom först. Det visade sig att han flyttat från Jämtland till Bonäs och han är också bildlärare på Noretskolan, berättar Christoffer.

Mannen med alla munspelen heter Stefan Swén. Förhoppningsvis blir det yror till sommaren och då finns det stora möjligheter att se/höra duon spela tillsammans igen.

— Vi brukar träffas och lira ihop.

Visdomsordet i det här reportaget är att bara man vill, så kan man.

— Jag tycker oftast det är så att folk tror alldeles för lite på sig själv. Se på mig, jag kunde inte bygga instrument, trodde jag, och ta det här som en symbol, man kan mer än man tror.