”Kan jag lyckas förverkliga min dröm så kan vem som helst göra det”

Jan Sadat har arbetat i 22 år av sitt liv. Det är inte så mycket, kanske en del tänker. Men då ska man ha i åtanke att han bara är 30 år.

Han har fått sin utbildning i Mora och Orsa och ville även starta eget här. Hans dröm om att bli egen företagare slog in 2015, men då i Vemdalen.

Nu står han och familjen inför en stor satsning då det i dagarna blev klart att de i den lilla byn i Härjedalen ska bygga en pizzafabrik för 25 miljoner kronor.

— Kan jag lyckas förverkliga min dröm, så kan vem som helst göra det. Det är ett hopp som jag vill ge till andra, säger Jan ödmjukt.

Det är under den senaste tiden som den framgångsrika företagaren Jan Sadat öppnat upp sig och berättat sin historia, att han redan som 8-åring tvingades arbeta och det helt enkelt för att hans familj skulle få mat på bordet.

— Jag har inte velat prata om det här. Ja, mina närmaste vänner i Orsa visste om att jag så ung sålde plastpåsar på en marknad, men jag ville helst undvika att prata om hur jag haft det.

— Men sedan var det en kollega som sa till mig att jag måste berätta min historia, både för min egen skull och för att inspirera andra.

Kollegans ord har bidragit till att Sadat öppnat upp sig om sin bakgrund, där han som äldst av fem syskon redan vid 8 års ålder bidrog till familjens försörjning.

Han föddes i Afghanistan men flyttade tidigt till Pakistan med sin mamma och två syskon på grund av kriget i hemlandet. Hans far hade begett sig ut i världen för att försöka hitta en tryggare plats för sin familj. När han kommit till Orsa kände han att det var platsen där familjen skulle bo.

— Jag var 12 år då jag kom till Orsa i slutet av mars 2006.

Jan gick en kort tid i Kyrkbyns skola och började samma höst i årskurs 7 på Orsaskolan.

— Det var väldigt svårt med det svenska språket, minns han.

Han och familjen kunde återförenas i Orsa och påbörja ett nytt liv. Men det som Jan tog med sig från sin tuffa tid i Pakistan var erfarenheten av att arbeta. Det var något han fortsatte med i Orsa och det redan under åren på högstadiet.

— Jag jobbade jämt om jag inte gick i skolan, varje helg, alla lov. Jag har nog arbetat på Orsas alla restauranger.

Han läste tre år på handels- och administrationsprogrammet på gymnasiet i Mora, men fortsatte på den inslagna vägen att jobba mycket.

— Under gymnasieåren jobbade jag i Idre. Jag kunde sluta skolan lite tidigare på fredagar för att hinna ta bussen upp dit. Jag jobbade hela helgen, sedan tog jag bussen vid 05-tiden måndagar och då hann jag precis till skolan började, berättar han.

— Min kompis Tony sa ofta; ”Du jobbar så mycket, du måste tänka på hälsan”. Men jag svarade att jag var tvungen, jag ville skapa mig en ekonomisk trygghet.

— Sedan var jag van vid stress sedan jag var liten, jag blev härdad på nåt sätt när jag sålde platspåsar i Pakistan, där jag kunde gå en mil bara för att komma till marknaden.

Umgås med kompisar fick ske efter avslutat arbetspass och det blev sena kvällar.

— Vid 01-tiden kunde Tony komma när jag slutade och så badade vi i Orsasjön.

När Jan var klar med gymnasiet ville han förverkliga sin dröm att öppna en egen restaurang.

— Jag var till Grönklitt och tittade och jag pratade även med Mora kommun om att etablera i Noret, där Max är i dag, berättar han om sina stora planer.

Den i dag 30-årige företagaren medger att han var naiv när försökte starta eget i Orsa och Moratrakten.

— De man pratade med ville se en affärsplan på papper. Affärsplan hade jag, men allt var i huvudet, jag hade inte skrivit ner den, så bara på den grejen blev det stopp.

— Sedan hade jag ingen ekonomi. Jag ville starta något eget med hjälp av avbetalning, men det gick inte. Jag hade så mycket tankar om vad jag ville göra, men saknade ekonomin.

Trots bakslagen kunde ingen slå hål på Jan Sadats dröm om att starta egen restaurang. Han sökte ”överallt”, som han beskriver det, och till slut fick han napp i Vemdalen.

— Jag köpte Tonys Pizzeria där och jag fick köpa den på avbetalning, säger han tacksamt.

Sadat lade till ”Nya” i namnet och pizzerians namn gladde inte minst den goda vännen i Orsa.

— Ja, han gillade namnet. Men när vi lanserade vår fryspizza ville vi skapa vårt eget varumärke. ”Tonys” var trots allt den gamle ägarens namn på restaurangen. Så då ändrade vi till Härjedalspizza.

Den målinriktade Jan hade nått sin stora dröm med egen restaurang, nu gällde det även att få den framgångsrik. Barndomsvännen Tony tyckte dock att Jan bara pratade ekonomi.

— Men jag sa; ”Vänta bara tills jag blir miljonär”. Tony sa att jag alltid pratade om ekonomi, men han var också alltid stolt över mig.

Jan pratar väldigt varmt om Tony, likaså om gamle klasskompisen Erik. Tyvärr finns inte hans bästa vänner i livet, båda gick bort alldeles för unga.

— Först förlorade jag min nära kompis Erik och sedan Tony, de var båda som mina bröder. Jag bodde ju till och med hos Eriks föräldrar ett tag och övningskörde med dem, säger han tacksamt.

— Nu när vi är på väg att lansera en pizzafabrik, så ville jag ringa och berätta för Tony och Erik, men det går ju inte, säger han med sorg i rösten.

— Orsa betyder väldigt mycket, det var ju mitt första ställe i Sverige. Det var i Orsa och Mora jag fick min utbildning och barndomsvänner.  Varje gång jag åker förbi Orsa så tänker jag också på Tony och Erik, det är så sorgligt att de inte finns.

Desto mer glädjande är att Jan Sadats hårda slit från barndomsåren gett resultat. Han har alltid varit van att jobba hårt och det har verkligen lönat sig, kan han konstatera.

I december 2015 tog han över Tonys Pizzeria i Vemdalen. 2016, 22 år ung, tilldelades han utmärkelsen Årets serviceperson inom Härjedalens kommun.

2018 blev han utsedd till Årets unga företagare i Jämtland/Härjedalen.

— När jag tog över pizzerian 2015 omsatte den under tre miljoner kronor och vi var två personer som jobbade. När vi nu gör bokslut i juni, kommer vi troligtvis att landa på cirka tio miljoner i omsättning och i dag har jag sju fast anställda plus tre timanställda.

I december 2019 köpte han Centrumhuset i Vemdalen och Jan driver i dag tre olika bolag; restaurangen plus ett fastighetsbolag, där han i Centrumhuset hyr ut lokaler till fyra företag samt att han i en annan fastighet hyr ut två lägenheter.

Det tredje bolaget som han äger är den planerade pizzafabriken som ska byggas i Vemdalen. En jättesatsning som blev klar här i veckan.

— Det är en total investering om 25 miljoner kronor. Första året kommer vi att ha fem anställda, men sedan kommer vi att utöka och totalt kommer pizzafabriken ge 30 arbetstillfällen. Inom tre år räknar vi med att producera mellan 6000-8000 pizzor om dagen.

Anledningen till den något udda satsningen är den populära fryspizzan som Jans restaurang lanserade 2019.

— Vi har blivit kontaktade av väldigt många butiker som vill ha pizzan och vi hinner helt enkelt inte med. Vi har under en längre tid kollat efter en lokal, men inte hittat någon och därför beslöt vi att bygga en.

Det här har inte gått obemärkt förbi i lilla Vemdalen, den populära skidorten som lockar mycket turister.

— Vi har fått blommor, det är många som kommer fram och pratar, vi har fått så mycket kärlek så det är helt magiskt. Att man gör det här är tack vare att vi är ett bra team, det är kollegorna som gör att man vågar.

— Målet är att fabriken, som är på 500 kvadratmeter, ska stå klar i december i år och att produktionen kommer igång i januari 2025.

Det säger en person som 8 år ung började sälja plastpåsar på en marknad i ett helt annat land.

— Jag har alltid jobbat hårt och min drivkraft kommer från då jag var liten. När jag var 8 år, det var då den här resan började.

— I dag är min drivkraft att kunna hjälpa andra, så att ingen ska behöva gå igenom det jag gjort.

Jan själv bor i Vemdalen med fru och fyra barn och hans bror Rahman bor med dem.

— Jag vill absolut inte att mina barn ska jobba lika mycket som jag gjort, men de ska veta värdet av pengar. Målet med den här satsningen är att skapa trygghet, både för min familj och för andra.

— Sedan vill jag med min historia ge hopp till andra. Kan jag lyckas förverkliga min dröm, så kan vem som helst göra det. Det är ett hopp som jag vill ge till andra, säger ödmjuke Jan Sadat och syftar på sin tuffa uppväxt.